The Mafie Boss's children(Dragon Fantasy)

"Det är fult att ljuga, jag har faktiskt något mellan öronen." sa han och viftade bort vakterna.
"Låt henne vara, hon är knappast farlig när hon är obeväpnad." sa han och de tog ett steg bakåt.
"Du söker efter Tristan." sa han konstanterande och suckade.
"Vet din far om det? Jag vill inte ha fler bråk, jag börjar bli gammal och Tristan vägrar att ta över och Ronja är för liten." sa han och såg på henne, inte vänligt, men uppgivet och trött.

Mia reste sig upp igen då vakterna försvunnit. Hon såg på hans far en stund. "Ja...jag kom för Tristan" mumlade hon sen. Hur kunde han veta? Hon skakade sedan på huvudet. "Min far vet inget, men han vill inte bråka med er, han vill slå sig ihop, han är gammal han med...". Hon fick sedan ett bedjande tonfall. "Snälla låt mig träffa Tristan...jag ber er...Jag för vad som helst...". Hon kunde stanna där, sälja sig, vad som helst verkligen.

"Vad som helst? När flicka ska du lära dig att man inte ska lova sådant?" muttrade han men nickade.
"Visst jag ger dig till honom, ta och muntra upp honom. Sedan så tar du och talar med din far. Jag vill tala med honom om samarbete eller iallafall att du kom hit frivilligt." sa han och viftade undan henne, soldaterna skulle föra henne till Tristans rum.

Mia nickade sakta. "Jag har inget att förlora, inget är mig kärt förutom Tristan, jag lovar det". Hon nickade sedan tacksamt igen. "Jag ska, tack så mycket...". Hon log milt och för en stund såg hon ut som den vanliga Mia
Vakter ledde henne genom korridorer och till en dörr innan de lämnade henne. Hon öppnade dörren och fick syn på Tristan med en liten flicka. "Tristan!". Hon sprang fram och stirrade på honom, oförmögen att göra något för stunden. Men sakta kom tårarna. "Jag har saknat dig så mycket...". Hon började gråta, och med gråten började hennes mascara rinnao ch smeta ut sig på hennes kinder. Hon såg verkligen ut som en svart och vacker blomma, en ros.

Tristan ställde sig upp och satte Ronja ner på fötter, hon sprang iväg med ett skrämt pip och gömde sig bakom gardinen. Av sin faders hårda behandling hade hon blivit rädd och skrämd som en liten hare.
"Mia." sa han överväldigad och slog armarna om henne.
"Hur?" frågar han, han fattar inte hur hon kunde vara här levande. Han såg på henne och torkade hennes kinder från svart maskara. Hon hade förändrats så. Han hade bara slutat ett le, han åt dåligt och han hade inte orkat att färga håret så det var nu fult smutsblont, hans vanliga hårfärg.

Mia struntade för tillfället i den lilla flickan utan hade bara ögonen för Tristan. Hon kramade om honom hårt och snyftade. "Jag kom hit...De fångade mig...Jag ville så gärna se dig...Träffa dig...". Hon såg upp på honom och lyckades tillslut att sluta gråta. "Din far gav mig till dig...Sen ska jag prata med min far, de kanske ska slå sig ihop". Hon såg in i hans ögon, varje centimeter av hans ansikte. "Ditt hår..Det är inte grönt" mumlade hon och mindes då hur hon själv ser ut. "Jag färgade håret igen" mumlade hon tyst. Och antog rollen som den vackra och sorgsna blomman.

"Det är underbart, kanske slut på alla bråk, jag orkar inte." säger han svagt och bara kramar om henne åter och skrockar lätt sedan.
"Trodde du att jag hade grönt hår eller?" flinade han och det var för första gången på evigheter.
"Jag märker det." sa han och rörde hennes hår.
"Du är vacker som alltid." sa han ömt och nickade åt utbuktningen bakom gardinen.
"Ronja, min lillasyster." sa han ömt och såg på Mia med en bedjande blick att vara snäll mot henne.

Mia nickade sakta och log svagt hon med. Hon torkade bort resten av mascaran och sina tårar. "Nej, men jag har aldrig sett dig utan grönt hår, men du är vacker ändå" log hon och drog händerna genom hans hår. Hon rodnade sedan lätt och mumlade "Är jag?". Hon såg sedan mot gardinerna och log mjukt. "Hej Ronja, jag heter Mia". Hon såg sedan upp på Tristan, hon ville helst vara ensam med honom, för alltid, men det var inte möjligt för tillfället.
"Din far sa att jag skulle roa dig, få dig glad" sa hon sedan lågt. Hon kunde lista ut vad det betydde.

"Jag ser hemsk ut." sa han bara men log och nickade åt den andra frågan och såg sedan mot Ronja, eller snarare gardinen.
"Ronja, det här är Mia jag talade om. Hon ska inte göra dig illa, jag lovar." sa han mjukt och knäböjde, drog ner Mia vid sig.
Ett skrämt barnansikte kikade fram bakom gardinen och såg vaksamt på Mia. Tristan rynkade på pannan åt Mias ord.
"Det ska du inte, inte på det viset i alla fall." sa han bara kort och bestämt.

Mia log mjukt mot det lilla barnet och sträckte ut en hand. "Hej". Hon gillade barn, och hade alltid velat ha en lillasyster att måna och ta hand om. Men hennes far hade inte velat få fler barn då hennes mor stuckit från honom.
Hon skulle precis säga något mer då det bankade på dörren och en vakt kom och öppnade dörren. "Ronja, din far säger att du ska till ditt egna rum" sa han. Hans far hade tänkt till, tänkte låta Mia och Tristan vara ensamma.