Revelations (prs)

Kiera skakade på huvudet och suckade, det verkade som om han glömt henne igen, på något sätt kände hon sig ledsen, som om hon var lättast att glömma och ja kanske var det så, de hade inte känt varandra särskilt länge, men det kändes ändå som om de gått igenom en del tillsammans. Hon backade undan ifrån honom och satte sig så bekvämt hon kunde lutad mot kuddarna, hon hade handen över såret och tryckte på det så det inte skulle smärta lika mycket.
"Kiera Snow" svarade hon och mindes sedan att hon egentligen bar ett annat efternamn, men vad hade det för betydelse? Om Yuu inte mindes henne skulle han knappast minnas hennes efternamn heller.
"Du är i Erija, i Kurrorinna skogen, i Mirthas bostad, det är den 13 torsdagen i vargens månad, år 1267" sa hon och såg på honom, hon hade nästan lust att ge upp nu, hon visste inte hur hon skulle få Yuu att bli normal.

Kiera såg på Yuu och nickade.
"Vi känner varandra, vi har inte varit vänner särskilt länge men jag ser dig som min vän och jag hoppas att du skall minnas mig och fortfarande anse att jag är din vän" sa hon och såg sorgset på honom, hon gillade inte att han fick huvudverk när han försökte minnas, hon ville inte se honom ha ont.
Kiera tittade på Mirtha när hon kom in och hon var inte förvånad.
"Yuu det här är Mirtha, det är hon som botade dig" sa Kiera och förklarade vad som hade hänt sedan de kommit hit, hon hoppades bara Yuu skulle minnas det själv, men hon visste inte, det kändes som om det var omöjligt att få honom att minnas allt.

Kiera var inte förvånad över Yuus svar, hon hade nästan väntat sig det. Kiera visste att Yuu inte var typen som skaffade vänner, eller hade människor nära sig, kanske var det just unga Yuu som gjort att hon räknat honom som en vän, hon hade aldrig gjort det annars, trodde hon. Mirtha såg på de båda och lämnade dem sedan, Kiera misstänkte att hon inte kunde göra mer för Yuu ändå och ville lämna dem ifred.
Hon suckade och reste sig ansträngt upp, det tog på hennes krafter att stå upp och bara andas gjorde ont, Lucas hade vetat var han gjorde och konstigt vore väl annars när mannen var soldat. Hon gick mot utgången, det var antagligen lika bra att lämna Yuu ifred så han kunde tänka, hon stannade i dörröppningen och vände sig mot honom.
"Jag kunde inte lämna dig i skogen" sa hon "Jag lämnar dig åt dina tankar"
Kiera lämnade boningen och gick ut, utanför sken månen ner på henne och hon bestämde sig för att försöka äta och gick mot matsalen.

Kiera slog sig ner i den nästa tomma matsalen, något som passade henne bra, hon petade ointresserat på maten och tvingade i sig den, hon visste inte varför hon tog så illa upp av att Yuu inte mindes henne, det var inte som att de var barndomsvänner eller något liknande, de hade endast känt varandra i några veckor.
"Kiera" sa en välbekant röst och hon såg upp på Luu som kom in med ett leende i matsalen och hon log mot sin vän.
"God kväll" sa hon till Luu som slog sig ner.
"Mår du bättre?" frågade hon och Kiera nickade.
"Det gör lite ont, men det är ingen fara" sa hon och Luu nickade, hon hade inte sett till sin rödhåriga vän särskilt mycket sedan hon kom tillbaka, kanske för att hon försökte hindra Luu ifrån att se det hemska i världen, hon ville skydda Luu, flickan som blivit som en lillasyster för henne.
"Vart är Yuu någonstans?" frågade Luu och Kiera suckade och förklarade allt som hänt.
"Minns han dig inte?" sa hon och Kiera skakade på huvudet. "Vad elakt!"
Kiera kunde inte låta bli att skratta åt hennes kommentar, det var ett typiskt svar för Luu, allt var så enkelt för henne och hon såg allt i svart och vitt.
"Jag skall prata med honom och tala om för honom hur elakt det är av honom att inte minnas dig! Särskilt efter allt du gjort för honom sedan han tappat minnet" sa Luu och reste sig genast upp och försvann, Kiera hann inte ens stoppa henne och hon hade inte ork heller, hon hoppades bara Yuu inte skulle skada henne, om han gjorde det kunde hon inte skydda honom längre, hon suckade och åt upp maten innan hon gick till sitt rum för att sova.

Kiera hade vikt av ifrån vägen som ledde till hennes rum och bestämt sig för att studera kartorna och försöka komma på en strategi som fungerade, hon plockade upp olika kartor över världen, landet och staden. Kiera behövde göra något som fick henne att inte tänka på situationen med Yuu.
Hon bestämde sig för att sätta sig i paviljongen, Mirtha hade byggt den på en liten ö, där floden rann på båda sidor, hon klev ut och satte sig ner vid bordet.
Kiera rullade upp kartorna och studerade dem, hon studerade mestadels staden, hade hon haft skepp hade hon kunnat anfalla ifrån havet då Cassandra inte hade några skepp, Kiera borde kanske ge sig av för att försöka finna de kaptener som fanns armén innan hon tog över, men hon misstänkte att de hade försvunnit ut till havs och hon hade ingen båt. Kiera funderade på om hon kunde ockupera staden, men hon hade föredragit att ha människor på insidan som kunde ställa till problem, hon övervägde att skicka in folk i staden, hon övervägde att själv gå in i staden, hon kunde inte låta andra göra allt jobb och själv inte göra något. Hon la huvudet på bänken men satte sig upp när hon kände att det smärtade till i sidan, hon suckade, hon hade behövt en större armé för att kunna ockupera staden, kanske skulle hon använda sig av lönnmördare, Kiera la sig ner på golvet och suckade, att försöka planera en strid var svårare än hon trott.

Kiera visste inte när hon somnat, men när hon vaknade låg hon med huvudet över kartorna, ja de som låg kvar på borde och inte hade ramlat ner på golvet, hon reste sig långsamt upp och sträckte på sig, hon hörde regnet falla utanför och hon suckade, hon hade ingen lust att vandra tillbaka i regnet, särskilt inte med kartorna, hon drog manteln tätare runt sig och lyssnade på regnet, hon kände sig lugn, att vara ensam ibland kunde få henne att må bättre, hon tittade däremot upp när en skugga föll över henne och hon såg på sin far.
"Får jag slå mig ner?" frågade han och hon nickade, hon hade knappt pratat med honom sedan hon fått reda på vem hon var.
"Är du fortfarande arg på mig?" frågade han och hon tittade ut på regnet.
"Jag är inte arg, utan besviken" sa hon endast och han nickade.
"Jag förstår, men jag hoppas att du kan förstå varför en dag" sa han och hon skrattade.
"Jag förstår varför, jag är bara förvirrad det är allt och det känns jobbigt att ha allt det ansvaret" sa hon och han nickade.
"Jag hjälper dig igenom det" sa han och hon nickade och log mot honom.
"Du har alltid gjort det" svarade hon.
"Och jag kommer alltid göra det, men jag tror prinsessan bör sova nu" sa han och hon tittade på kartorna. "Jag tar dem"
Kiera nickade och gick ut i regnet och in till sitt rum, hon kröp ner i sängen och somnade.

Kiera vaknade på morgonen och såg att någon hade ställt in frukost och hon åt upp den utan att tveka, hon reste sig sedan upp och gick fram till sin garderob och tvekade på vad hon skulle ha på sig, hon visste att hon inte skulle kunna träna idag, hon skulle inte kunna göra det på ett tag, hon suckade och bestämde sig istället för att ta på sig en ordentlig klänning, en klänning som hindrade henne ifrån att göra något förhastat som fick stygnen att gå upp. Kiera drog mödosamt på sig klänningen, hon borstade håret och lät det hänga ner längs ena sidan innan hon tog på sig ett enkelt armband och en ring. Hon hade inte klätt sig så här på länge, och hon fann det faktiskt förvånande över hur roligt det var, hon log mot sin egen spegelbild innan hon klev ut ur rummet, vakterna såg förvånat på henne och hon log roat mot dem innan hon gick mot trädgården, hon ville ha en stund utomhus i regnet utan att bli blöt, hon visste att Mirtha hade ordnat så man kunde gå i hela trädgården utan att bli våt. Kiera kom fram och klev försiktigt ut i trädgården och njöt av ensamheten.