Från olika världar!

Jezebel kände det våta gräset mot sina händer, han drog fingrarna genom det och log svagt, han fick känna gräset igen och se stjärnhimlen innan han dog. Han slöt ögonen men öppnade dem snart igen, Cassian hade sagt att han älskade honom, han ville se den andra mannen igen. De orden hade gjort honom förvirrad men ändå glad, det fanns någon i världen som älskade honom. Han undrade dock varför? Han förstod inte hur Cassian kunde älska honom, han hade varit allt annat än trevlig mot den andra mannen. Han undrade vad han såg hos honom, men han var ändå glad. Kanske var det så att den personen som brydde sig om honom alltid hade funnits där, han hade bara inte vetat det. Cassian hade alltid funnits där vad han än hade gjort och Jezebel hoppades att den andra mannen alltid skulle finnas där.
Jezebel tittade på Sol när hon tilltalade honom, han såg på henne med en matt blick och nickade.
"Du kommer inte kunna göra något åt dem, men du kan få kolla på dem" sa han lågt. Han orkade inte protestera och han ville överleva för att få se Cassian igen och han misstänkte att Sol skulle må bättre om hon fick något att göra så hon inte behövde tänka på dem andra. Jezebel visste att hon hade förlorat sina krafter och inte kunde hela honom på magisk väg, inte för att det hade hjälpt. Han trodde inte hon kunde ta bort hans sår utan de skulle få läka med tiden. Han såg på Sol och log svagt tillbaka mot henne.

"Tack" sa Sol lättat och drar handen genom håret för att lugna sig. Hon drar handen under kjolarna och får fram en påse i tyg.
"Isfolkets skatt, läkemedel bland annat och andra saker." sa Sol och bet sig i läppen, detta var egentligen bara läkekonst inte trolldomskonst.
Hon satte sig vid honom och drog försiktigt bort skjortan som klibbat fast i såren samt hans hår. Att säga att det kommer göra ont var överflödigt.
"Varför hatar du mig så? Jag vet att ingen älskar mig, men hata är väl att ta i?" säger hon och börjar rengöra med något svidande men som luktade otroligt gott från en flaska. Såren var tvungna att bli rena för de skulle läka bra. Hon pratade med honom, mest för att både han och hon skulle tänka på annat. Han hade ont och behövde glömma det, eller inte känna det så tydligt och de båda var oroliga för dem där inne.
Sol kämpade med sig själv att inte det monster inom henne skulle vakna. Det var svårare än vad det brukade vara, var dag var en kamp men nu var det värre än någonsin. När hon såg Jezebels rygg skulle hon kunna slita itu vilken människa som helst, helst Alexis men hon visste att släppte hon fri förbannelsen, den onda makten inom henne skulle hon inte göra skillnad på människa och människa.

Jezebel såg på påsen men sa inget, vad skulle han säga? Han visste att hon inte kunde göra mycket mer än lägga på en salva och bandagera dem, något som inte skulle hjälp. Men han var inte bekymrad över såren, han hade haft dem förut, inte lika allvarliga men ändå. Cain hade blivit slagen varje dag och han levde, även om de inte hade varit lika allvarliga. Jezebel oroade sig inte för sig själv utan för Cassian och de andra. Om han själv dog spelade ingen roll, han visste inte om han ville leva men han visste att han inte hade något emot att dö.
Jezebel bet ihop när hon drog undan skjortan och håret, hans hår var mer rött än askblont och han visste att det skulle ta tid att få bort blodet ur håret.
Jezebel ville skratta när hon frågade varför han hatade henne? Som om det var någon skillnad på henne och alla andra människor? Som om han bara hatade henne. Han fann det nästan roande att hon tänkte så. Han hade på senare tid börjat fästa sig vid Cassian, men han trodde aldrig han hade hatat den andra mannen. Han hade haft en hatkärlek till Cain, hatet mot hans bror hade han haft för att själv inte gå under och Marie hade han aldrig hatat. Han hade börjat uppskatta sina syskon, kanske mest för att de inte lät honom falla ner i mörkret och förstod vad han gick igenom. Varför han uppskattade Yuu visste han inte, kanske för att han och Yuu var väldigt lika. Men han hade svårt för Sol, kanske för att de var olika? Kanske för att hon var kvinna, han visste inte. Men han hade väldigt svårt för henne, kanske för att hon trodde att hon visste allt om hur han fungerade, hur hans liv var och hur allt fungerade i hans värld, kanske var det för att han inte uppskattade att hon dömde honom när han dödade men själv dödade lika lätt. Han var tyst en bra stund innan han svarade.
"Jag hatar nästintill alla, du är ingen undantag" svarade han och tittade på stjärnorna och månen som var på väg upp. "Det är inget särskilt med dig, jag vill bara se mänskligheten utplånas och du är en del av mänskligheten."
Jezebel såg inte på henne när han tystade, hon skulle antagligen inte förstå och han skulle inte kunna förklara heller.

Sol såg på honom en lång stund under tystnad medan hon smörjde hans rygg med en salva som hon visste skulle göra läkeprocessen snabbare. Sedan började hon riva av tygremsor från sina underkjolar och började linda om.
"Du gillar Cassian mer än vad du vill erkänna, dina syskon med även Yuu en del." sa hon kort då hon band om.
"Så då är jag bara en av alla andra, en som kan försvinna när som helst utan att du bryr dig." sa hon och lyfte upp honom igen så de kunde ta sig vidare, han behövde ordentlig vård och vila.
"Bra att veta, jag har börjat gilla dig i alla fall." sa hon enkelt. Hon lät varken bitter eller sårad, hon lät mer van. Hon var van vid det, folk sa det förvisso inte takt ut. Men hon visste att ingen skulle älska henne, visst kanske någon skulle sakna henne men de skulle snart glömma bort henne. Hon visste att ingen skulle hämta henne som de gjorde med Jezebel.
Hon bar honom vidare under tystnad, knappast en tryckande tystnad, bara som hon visste att det var så.
"Visst vore det bättre om hela mänskligheten utplånas, men kom inte och säg att du inte bryr dig om någon och att du helst vill att de ska vara kvar med dig." sa hon lugnt och snart såg hon Cains hus framför sig, äntligen var de framme och mycket mer orkade hon inte.

Jezebel fnös åt henne, det var av såna här anledningar han hade svårt med henne.
"Jag bryr mig om Cassian det har jag insett, jag bryr mig mot min egen förvåning om mina syskon, särskilt Marie som sluppit undan direktkontakt med far och jag förstår varför Cain vill ha det så och jag är villig att hjälpa honom. Jag ser mig själv i Yuu, kanske därför jag har någon sorts dragning eller band till honom, men mest för att jag inte vill att han skall behöva möta Far. Men du har fel när du säger att du är den enda som skulle kunna försvinna utan att jag bryr mig. Om de andra hade försvunnit hade jag inte brytt mig, jag har lärt mig att inte bry mig om ifall människor och djur försvinner, jag blir snarare förvånad om de inte gör det. Min far har sedan unga år fått dem runt mig att försvinna" sa han neutralt. Han var beredd på att dem runt honom kunde försvinna när som helst och han lät inte det påverka honom, han försökte istället att vårda tiden han hade med dem. Jezebel tänkte bort smärtan när Sol åter lyfte upp honom.
"Sluta tro att du inte är älskad. Du säger åt mig att leva mitt liv, hur jag skall göra vad jag vill och allt annat trams folk säger" började han och fnös. För utomstående var det lätt att säga sådant men både han och Cain visste att det var omöjligt så länge Alexis fanns i deras närhet. "Vem har sagt att du inte är omtyckt? Du säger det, finns det någon annan i herrgården utöver mig som inte hade saknat dig?" sa han kallt och tittade upp i himlen. Han visste att han lekte med elden nu, att bråka med den som hjälper än var inte vidare smart men han orkade inte ha någon runt sig som tycket synd om sig själv. Han hade börjat hata istället för att tycka synd om sig själv.
När hon åter började prata kunde Jezebel inte göra annat än att skratta.
"Jag hade hellre dödat dem alla själv och låtit oss falla ner i helvetet, men då låter jag min far vinna" sa han och såg på huset som var framför dem. Han satte ner fötterna på marken och lutade sig mot väggen, härifrån klarade han sig själv.
"Tack för hjälpen" sa han och började gå upp mot rummet. Marie kom springande mot honom.
"Jezebel" sa hon och han la en hand på hennes huvud och log svagt. Hon stöttade honom upp för trapporna och till hans rum, inte för att hon kunde göra så mycket men Jezebel lät henne hållas. De kom in i rummet och han la sig försiktigt ner i sängen och Marie satte sig bredvid honom och började försöka få bort blodet ifrån hans hår.

Sols blick mörknade hotfullt och hade det inte varit för att de var där de var, att Marie hade kommit ut och allt hade hon släppt honom där och då. Visst hon dömde honom, lite för lätt kanske men hon försökte förstå sig på honom. Men han var likadan själv, vad visste han om henne? Nej, inget. Hon mumlade ett par meningslösa ord och gick från huset. Där hade Jezebel haft tur, hon hade inte sina krafter, hade hon haft det hade han där och då vridit sig i plågor som skulle få Alexis att le.
Hon var verkligen ingen ängel och ingen hade väl sett hennes fulla potential. Ingen förutom den där kvinnan, vad var det hon hade sagt?
Att ingen kvinna fick komma mellan henne och Alexis? Kanske var det ett sätt att återfå sina krafter? Om Alexis kunde övertala kvinnan, hon kunde vara med dem andra med, få den makt hon förtjänade.
Snabbt vänder hon tillbaka till Alexis hus och nu var det mycket lite av Sol som tänkte och agerade, förbannelsen inom henne hade hon äntligen släppt fri.

Cassian stod andfått utanför byggnaden som nu brann. Cain och Riff andades lika andfått som honom. De stirrade på entrén väntandes och hoppandes på att Yuu strax skulle komma ut.
När Yuu hade sagt åt dem att springa hade han varit tveksam men sedan gjort som den andra mannen sa. Cassian visste inte vad Yuu klarade av men han visste att mannen inte skulle ge sig in i något som han var helt chanslös i. Han trodde inte Yuu skulle offra sitt liv av ridderlighet. Nej han hoppades att Yuu skulle klara sig, kanske för att det kändes som hans fel att de hade åkt dit. Cassian hade velat rädda Jezebel och på så sätt tvingat in dem i deras värld och deras problem.
Rutorna sprack och elden slog ut häftigare och de tvingades backa undan för att inte brännas av lågorna. Cassian undrade om det fanns en chans att Yuu var vid liv där inne. Han funderade på om han skulle ge sin in efter honom men när han tog ett steg mot byggnaden stoppade Cain honom.
"Du kommer dö innan du kommer in. Vi måste tro på Yuu" sa den unga greven och Cassian visste att han hade rätt. "Dessutom misstänker jag att om min bror lever kommer han försöka hämnas dig om du dör och då kommer han också dö. Jag vill inte behöva förlora fler människor" sa Cain. Cassian nickade svagt och såg sedan på Sol som kom stormande mot byggnaden.
"Hon kan inte ta sig in där" sa Cassian bestämt, om hon gjorde det skulle hon garanterat dö i lågorna. Cassian och Riff sprang fram till henne, något var annorlunda med henne när de drog bort henne ifrån lågorna och höll fast henne så hon inte skulle kunna ta sig in.
"Sol lugna dig" sa Cain och såg på kvinnan.
"Du kommer dö i lågorna vi vill inte förlora dig med" sa Cassian och såg på Sol "Det räcker med att vi inte vet vart Yuu är, han har antagligen dött i lågorna"
De såg sorgset på varandra och sedan på Sol och hoppades att hon förstod att hon inte kunde bege sig in i huset.

(Så Becka nu kan du svara )

Sol skrek hennes ögon var nu mörka, svarta och verkade minst sagt galna. Hon kastade sig av och an, försökte ta sig loss. Hon bet och rev för att ta sig loss och in i elden. In till vad det nu var hon skulle till, det hade hon just nu glömt.
Sol försöker komma åt hennes knivar och mumlar förbannelser över dem alla. Hade hon haft sina krafter hade de varit verkningsfulla men nu var de tack och lov inte det, ingen av dem dog eller vred sig i plågor.
Men Sol var inte sig själv, den vanliga Sol var långt därinne. Den Sol som alltid försökt att göra gott fast det inte alltid gick. Den som jämt var dag fick mota ner detta som fanns inom henne. Detta som de drabbade och förbannade alltid fick kämpa emot, den delen som ville döda allt och alla som ville hindra henne.
Hon hörde knappt vad de sa, hon bara skrek och försökte ta sig loss från männen som höll fast henne.

Cassian fick kämpa för att hålla fast Sol, både han och Riff var betydligt större än henne men hon hade en annan drivningskraft. Cassian undrade vad det var som drev henne och varför hon hade blivit galen helt plötsligt. Han såg på Cain som log och tog fram något ur fickan, något som Cassian gissade var gift. Han hällde det på näsduken och la den över Sols mun. Cassian kände doften av kloroform och snart sov Sol. Riff tog upp henne i famnen och Cassian försökte åter hämta andan.
"Jag ansåg att det var bäst så. Vi kan inte stanna här och vi kan inte lämna henne" sa Cain när de började gå. Cassian nickade förstående. Om de stannade där skulle Skottland Yard förhöra dem och det hade de inte tid med, Cassian måste veta hur Jezebel mår. Han såg på Sol, de hade inte kunnat lämna henne där, då hade hon dött.
Det tog inte lång tid för dem att ta sig hem och snart bar Riff upp Sol för trapporna mot hennes rum. Cassian tvekade innan han såg på Cain.
"Vi bör kanske låsa dörren så hon inte försöker ta sig ut, lås fönstret med" sa Cassian och Cain nickade.
"Det låter som en bra idé. Vi kan kolla till henne senare för att se om hon är mer sansad" sa Cain innan de gick till Sols rum och han gick in till Jezebels och hans rum. Han fann Marie där inne och log mot honom, hon satt och borstade Jezebels hår.
"Han har vackert hår" sa hon och Cassian nickade.
"Precis som du" sa han och rufsade om det och hon skrattade. Jezebel sov eller var snarare avsvimmad och han misstänkte att det var för det bästa, när han sov slapp han smärtan och han återhämtade sig fortare. Cassian satte sig på sängen bredvid Marie som log mot honom.
"När tror du han vaknar?" frågade hon sorgset och Cassian ryckte på axlarna.
"När han är redo" sa Cassian, han hoppades att doktorn skulle vakna igen.

Sol hade inte haft en chans, särskilt när hon inte visste vad det var eller vad som skulle ske. Hon kände bara den starka, stickande lukten innan allt blev svart och hon blev slapp i hela kroppen. Det var tur det för henne, hon hade varit en hårsmån från döden, att springa in, rakt in i de flammande lågorna.
Männen lägger henne på sängen och låser både fönster samt dörr innan de går, hon vaknar inte, inte än på många timmar.
Sol vaknar upp timmar senare med en dunkande huvudvärk. Stönande tar hon sig upp ur sängen och ser sig om. Något av panik och något som brådskade sköljer genom henne. Nu fanns bara hon, bara hon makt och sina krafter det som hon så hett eftersträvade.
Hon måste ut, hon skulle ha sina krafter, ansluta sig till Alexis om så var. Hon måste ut, panik och tankar far genom henne i en vild ström som inte går att hantera.
Hon går fram till dörren och rycker tag i handtaget, det var låst. Genast går blicken till fönstret och hon försöker få upp det. Det var låst, ett skrik av frustation, ilska och ja vem vet vad kommer ur henne. Ett skrik där hon förbannar allt och alla där hon hatar alla, sig själv inberäknat även om hon skulle ta makten.
Det är som att satan själv driver henne nu, trycker undan den vanliga Sol alltmer, den vanliga Sol orkade inte kämpa emot längre. Den vanliga Sol, det var väl svårt att säga, hon hade varit sådan innerst inne, var dag fått kämpa med sig själv och nu hade hon gett upp kampen. Det var skönt att äntligen vara fri, slippa tänka på andra och bara göra som hon själv ville.
Hon slår näven rakt i fönstret så glaset flyr, hon måste ut, hon måste. Hon skulle få sina krafter, hon skulle få sin makt. Sol känner inte glasskärvorna som skär upp hennes handled, hon känner inte blodet som droppar över handen, det var bagateller. Hon bara slår om och om igen som i ett galet rus, hon skulle ta sig ut, hon måste. Hon känner inte huvudvärken längre, inte smärtan i händerna, någon annan styr henne nu, hennes innersta demon, hennes jag.