The rich man's daughter(PRS)

Mona suckade djupt och började gå in igen då Edward tog tag i hennes arm och satte läpparna mot hennes öra. "Om du inte lovar att vara lydig ska jag personligen se till att du är avsvimmad hela resan" hotade han så bara hon kunde höra innan han släppte henne. Mona nickade med stora ögon och skyndade sig in.

Hilde hörde det inte utan hostade djupt och bad efter vatten. Hon skulle få Mona hem sen fick det gå som det ville med henne själv.
"Gör inget mer dumt." bad Hilde Mona och såg på henne med ofokuserad blick.

Mona fick ett glas vatten till Hilde och nickade sedan tyst och sjönk ner på bädden. "Jag saknar min far bara" mumlade hon tyst och blundade.

"Du får se honom imorgon." lovar Hilde henne och dricker av vattnet. Att hennes egna dagar var räknade sa varken hon eller Edward något om.

Snart gryr morgonen och Edward gör sig redo att ge sig av. Hilde samlar sina krafter och kommer upp, hon skulle med, hon skulle vänta utanför med Mona medans Edward köpslog.

Mona sa inget mer om det utan bara somnade upp. Nästa morgon vaknade hon då solen lyste in på henne och hon flätade sitt hår innan hon tog sig upp och gick fram till Hilde.

De tog sig längst skogskanten och ut på landsvägen. Hilde höll Monas hand som för att skänka tröst, men hon blev allt sämre. Edward sa åt dem att vänta utanför och Hilde sjönk trött ihop vid stenmuren.
"Jag kommer sakna dig." sa Hilde och sträckte ut en arm till henne, hon hostade men höll sig sittandes.

Mona höll hårt i Hildes hand, hon kände sig yngre än vad hon var med. Då de kom fram fick hon något skrämt i blicken och släppte motvilligt Hilde. "Jag kommer sakna dig med" mumlade hon och kramade om henne. "Så fort far betalat så är jag hemma" mumlade hon sen.

"Vi väntar bara på att Edward ska återvända." mumlade Hilde och kramar om flickan. Hon är varm och sjunker mer ihop.
"Vet du? Min önskan är att bli begravd, men det kommer aldrig ske." sa hon trött och tog Monas hand, det kanske lät dumt, men hon kände att döden var nära. Hon skulle inte få hjälp ingen ville hjälpa henne förutom möjligen Edward och han hade redan gjort allt han kunde.

Mona kramade om hennes händer. "Säg inte så, du kommer inte dö" mumlade hon, hon ville inte det i alla fall. "Du ska överleva! Och när jag är hemma ska jag säga att du försökte få mig hem men att andra hindrade det, då måste far belöna dig" mumlade hon.
Efter ett tag kom Edward ut igen och Mona reste sig upp. Han hade en stor påse med silvermynt med sig. "Kom". Han tog med sig Mona in och hon såg efter Hilde.

Hilde skakade motståndlöst på huvudet.
"Nej, jag kidnappade dig, din far kommer att ha ihjäl mig." får Hilde ur sig och ser efter henne. Hon lägger sig ner i det varma gräset, hon ville bara vila, bara sova och aldrig mer vakna.