The Beauty and the Womanizer

Läkaren band tillsist om innan han gav Jack smärtstillande. "Om inget har hänt till morgondagen kan han träna igen, men om han har feber får du kalla på mig igen" sa läkaren till Senida innan han lämnade dem.
Jack såg dåsigt mot henne. "Hur är det?".

Senida nickade åt läkaren och såg åt Jacks håll. Det var en konstig fråga, hon hade dödat honom, han låg där och hade ont, allt var hennes fel och han undrade hur det var?
"Det är bra." mumlade hon dock till svar, det vanliga svaret han alltid fick då han ville veta hur det var.
"Hur är det själv?" frågade hon ångerköpt och självförebrående.

Jack försökte sätta sig upp lite men stönade till och sjönk ner igen. Han drog täcket om sig. "Bra...Jag är bara trött" mumlade han och såg mot henne igen. "Men du var verkligen duktig, du är duktigare än mig snart".

"Sov då." sa hon bara men skakade på huvudet åt hans ord.
"Nej, nej, jag gjorde dig illa, du kunde ha dött." säger hon med förfäran i rösten och bara skakar på huvudet. Hon skulle stanna här, vaka över honom, allt var hennes fel.

"Jag skulle nog inte ha dött" sa Jack och log lite innan han blundade. Han hade inte sovit utan någon på väldigt länge, nästa varenda kväll hade han haft någon kvinna, men inte nu...

Senida såg på honom och darrade inom sig. Hon ställde sig vid sängen och rörde honom försiktigt för att få hans uppmärksamhet.
"Förlåt, jag menade inte att göra det." sa hon men menade något mer som hon ovetande längtade till.

Jack slog upp ögonen igen och log svagt. "Jag vet, jag borde ha hunnit blockera". Han drog försiktigt ner henne vid sig. "Lust att hålla koll på mig?" flinade han lätt även om han bara ville ha sällskap.

Senida log svagt det var detta hon ville fast hon knappt var medveten om det.
"Se vad? Läkaren har sett till dina sår." sa hon mjukt och rörde försiktigt vid bandaget.

"Ja men se till mig under natten, så det inte blir infekterat och jag får feber" förklarade Jack och slöt ögnen igen då hon rörde vid bandaget.

"Det kan jag." sa Senida och såg på honom då han blundade. Hon var glad att han inte var arg, men mest att hon hade honom här själv utan någon annan.