(ORP) Hide, run, survive

Olivia:
Jag vacklar långsamt fram till Miyako.
"Vad du tog du upp?", frågar jag henne och ler trött.

Marbelle
Jag suckar djupt åt alla och ställer mig framför den lilla gruppen.
- Kom igen nu, skärp er. Ni kan inte vara själviska, vi är en enda grupp. Vi måste hålla ihop, hur olika vi än är. Vi måste... Jag avbryter mig och spärrar upp ögonen. En grupp med uniformsklädda män, antagligen soldater, har omringat oss bakifrån och samtliga håller i pistoler. Fan. Bara jag ser pistolerna blixtrar minnesfragmenten fram. Jag kvider till och känner hur kallsvetten bryter fram. Jag börjar skaka och anstränger mig för att behålla kontrollen över panikångesten som pistoler framkallar sen... Nej, fokus. Jag måste varna de andra men jag hinner inte, nu har soldaterna slutit en tät ring runt oss och en pistolmynning trycks in mellan mina skulderblad. Nu kan jag inte stoppa panikångesten längre, jag skriker i högan sky och gråter som ett litet barn. Jag hänger som en trasdocka i soldatens grepp när han släpar mig mot en lastbil, jag tror att samma sak händer de andra men jag är förblindad av tårar och panik.

Ellie:
Blir stum och stel när dem släpar iväg mig.
Försöker skrika och kämpa emot men dem binder mina händer och jag får en säck över huvudet.
"SPRING", skriker jag, även om det dämpas av säcken. Och dem andra är säkert också fast..
Sedan tappar jag medvetandet.

Olivia:
"SLÄPP.MIG.DIN.IDIOT!", skriker jag och försöker komma ut ur den långa soldatens hårda grepp. Soldaten kastar in mig i en lastbil, och fängslar fast mina armar i handbojor. Jag hostar och soldaten lämnar lastbilen, och jag är tillsammans med Ellie och Marbelle. Tårarna rinner i floder, och allt känns hopplöst.

Miyako:
" släpp loss!!!! Sluta!!!"
Jag tar fram kniven jag har i fickan och hugger soldaten i armen han kvider till och backar. Fyra nya soldater närmar sig mig dom tar tag i mig och kastar in mig i bilen.
" Jag har iallafall kniven kvar..."
Tänker jag

Ellie:
Fukt. Skrik. Mörker. Svett. Rädsla.
Allting kommer tillbaka.
Det brann, alla skrek, oskyldigt blod rann.
Och han som oss kidnappade var...

Jag slog upp ögonen.
Jag hade inte påsen på mig men händerna var bundna och det var kolsvart i bilen.
Hans ansikte hade långsamt komma fram ur dimman.
Alla minerna... Jag snörvlade till och vred och vände på mig.
Jag vaknade innan jag sett hans ansikte. Men det finns där. Jag måste bara minnas.. Men hur?

Marbelle
Soldaten ska just lämna mig i lastbilen, men så set han hur jag ryggar för pistolen, och en obehaglig gnista tänds i hans ögon.
- Åh, så du inte gilla denna? Säger han på bruten svenska. Sedan riktar han pistolen mot lastbilens tak och avlossar ett skott. Nu är det som om allt brister, jag skriker igen och blir själv rädd för skriket. Jag låter som ett skadat djur. Minnesbilderna framträder tydligt.
Jag och min bästa vän Max på en fest, vi har nog druckit en del fast vi vet att vi är för unga, och så kommer en man fram till mig, han hr polisuniform på sig. Ironiskt, en full polis, hinner jag tänka innan han plötsligt kysser mig. Jag försöker putta bort honom men han trycker sig tätare intill mig och jag känner hans hand innanför mig tröja. Och så är Max där, sliter bort honom från mig - han håller fast i min tröja, men Max är stark, så den går sönder- och vrålar att han är ett jävla peddo. De börjar knuffas, de börjar slåss, och jag bara står där som en handlingsförlamad idiot tills ett pistolskott ljuder genom natten. Polisen reser sig snabbt, men jag hinner se att han håller sin tjänstpistol i handen. Jag rusar fram till max, hans skjorta är blodig och jag inser att det är försent. Hans ögon är oseende, hur mycket jag än gråter, skriker och skakar honom. Starka armar drar bort mig från honom, och någon lägger ett vitt skynke över Max, nej, det som var Max. Det var efter det jag klippte mitt hår kort, slutade ha utmanande kläder och aldrig mer litade på vuxna. Nu skriker jag samma sak som den natten.
- Max. Max! MAX! Mellan kvävda snyftningar och skrik på ett lastbilsgolv. Jag har nått botten.

Ellie:
Det röda håret klibbar sig mot mina kinder och benen darrar.
Jag andas tungt och försöker somna om, eller svimma i alla fall.
En oväntad minnes blixt skjuter framför ögonen på mig. Ett namn. Men inte mannens namn, nej.
Elsa
Av någon anledning börjar jag gråta.
Kurrar ihop mig och bara gråter.
Allt är... Förstört. Hemskt.
Vill bara dö.

Marbelle
Jag har kontroll nu, jag har kontroll över känslorna även om jag fortfarande gråter. Ellie sitter bredvid mig. Hon gråter också. Utan att tänka närmare på det tar jag tag i hennes hand, jag behöver styrka och det gör nog hon också.

Ellie:
Utan att tveka håller jag om Marbelles hand.
Jag känner mig så ensam och liten i världen så jag behöver någon vid min sida och bara efter att ha tittat på henne en gång så förstår jag att hon också ser ganska krossad ut.