The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

Solena ryckte på axlarna, "Vi tar oss väl dit på fem minuter." sa hon då de rörde sig snabbt.
"Så här." sa hon, slöt ögonen och hittade sitt eget lugn. Ögonen blev åter svarta och tänderna åkte in och blev vanliga.
"Att vampyrer inte tål sol är bara en myt." ler hon.

David slöt ögonen och provade att lugna sig. Han stod så en lång stund innan han öppnade ögonen. De var bruna. Han log stort och tog hennes hand. "Visa mig vägen". Han gick ut med henne och drog ett djupt andetag av den friska luften.

"Det är bara att följa med, jag vet ju vägen." sa Solena och log. Hon drog med honom, snabbt gick det, allt blev som suddigt om dem. Snart stod de framför ett par stora gallergrindar som var i en hög stenmur.

David överväldigades lite av farten, han blev nästan yr. Då de var framme såg han med stora ögon på grindarna och kramade om Solenas hand.

Solena log och knappade in en portkod.
"Har fått modernisera det hela, tjuvar du vet." säger hon och skrattar lätt då de stora gallergrindarna av järn öppnas och hon leder in honom.

David hade än stora ögon och gick in med henne. "Det är vackert". Han la armen om hennes axlar. "Bor det någon här?".

De gick på den grusbelagda vägen till herrgården, en stor trädgård fanns. Trädgården var välskött och snart uppenbarade en stor vit herrgård i sten med massa fönster.
Hon såg på den med vemod i blicken, hon saknade sin familj.
"En familj som bor i några rum gratis, ett gammalt par. Mannen sköter trädgården lejer hjälp till det han inte klarar av. Kvinnan gör lika men med det inne." förklarar hon leende.
"Det är min brors släktingar i nedstigande led, men det vet de inte om." sa hon en aningen sorgset.

David kramade lätt om henne lite tröstande. "Men jag tror de har det bra här...Har de några barn?" undrade han och de kom fram till porten. Han såg dock fram emot att träffa paret, att träffa människor.

"Nej, vår blodslinje slutar där." sa hon och suckade. Sedan stannade hon honom innan de gick in huset.
"Andas genom munnen, tror inte att det ska bli så jobbigt, man lär sig med tiden." log hon smått.
"Blir det allt för jobbigt får du avlägsna dig." sa hon med allvar och öppnade dörren.

David nickade allvarligt. "Jag ska". Han började genast andas med munnen då han redan nu började känna doften av människorna. Han lugnade sig lite och kramade om Solenas hand.