Ökendammen (Öppet rollspel!)

Cleo följer efter medans pulsen ökar. Det är inte rädslan som ökar hjärtslagen, utan späningen.
Cleopatra har alltid älskat den kick adrenalinet ger henne, hur det får henne att kunna göra allt.
Nu, här i mörket är det dock anorlunda. Varken rädd eller nervös blir hon, men utan solen eller stjärnorna en längre period blir hon utmattad. Inte trött eller så bara utmattad.
Men som sagt skrämmer det henne inte än, för vad är spänning utan fara?
Hon ser på Blade och märker att han darrar.
'Han är väl inte mörkrädd?' Tänker hon med ett svagt leende på läpparna. Med sina lysande lila ögon studerar Cleo honnom ett tag. Hon övervägde faktiskt att ta hans hand ett tag, men hon kände sig inte frestad till att få hans svärd mot sin egen hals. Hon nöjer sig sedan med att flytta sig aningen närmare Blade medans hon studerar senen framför henne.
Varför verkade alla göra en så stor grej över att dem kom? Cleo förstod verkligen inte...

Max blick vek inte ifrån Miriam även om hon hade lärt sig att behärska sig för att aldrig riktigt kolla henne i ögonen. Något som i början hade varit väldigt svårt för Max. Ofta var det delvis med blicken hon utmanade folk, testade dem för att se vad de var för några men Miriam var annorlunda.
”Kom med mig”, sade Miriam till Blade och Cleo precis som Max hade hoppats. I vilket fall kanske de kunde distrahera Miriam ifrån henne i vilket fall en liten stund. ”Dig, tar jag hand om senare.”
Max var övertygad om att det sista var menat till henne men för tillfället sköt hon det ifrån sig. Istället för att vänta för att se vad Blade och Cleo tänkte göra vände hon dem ryggen, igen och svängde av genom en av gångarna.

Max hörde hur Owen kom efter henne men hon saktade inte ned utan fortsatte tills hon kom ut i ljuset. Trots att solen stod högt och öppningen längst upp släppte in en hel del ljus så fanns flera lyktor tända längst grottans väggar i det stora runda, öppna platsen där de odlade en del av sin mat. I mitten av den öppna platsen, där åkern fanns befann sig en stor mängd med arbetande människor.

”Maxine”, sade Owen och Max avskydde då han använde hennes fullständiga namn. Hon avskydde det namnet och de enda som visste om det var Owen och Jason. Owen använde det då han tänkte läxa upp henne och Jason då han retade henne.
”Jag heter Max”, muttrade Max och kände hur irritationen växte då hon såg hur det fick honom att le.
”Lyssna väldigt noga Max. Du måste skärpa dig. Miriam och de andra tycker att du är vårdslös och de kommer snart att få nog av att du bryter emot deras order och lagarna. Och jag hörde att Ollie letade efter dig. Hörde du om vad han gjorde emot den där killen som stod i skuld till honom och inte kunde betala? Jag kan inte skydda dig emot honom eller någon av de andra nere i hålan.”
Max försökte att se säkrare ut än hon kände sig. Medvetet sträckte hon på sig och mötte Owens stadiga blick. Ollie kunde hon hantera och dessutom hade hon betalat. Men hon visste vad han ville, det var en fajt på gång.
”Owen, jag är inget barn längre. Jag kan ta hand om mig själv. Oroa dig för dig själv”, sade hon och gav honom ett litet leende. ”Så kila iväg och gör vad det nu är som står på agendan idag, jag har saker att göra.”
Owen såg inte särskilt lättad ut över hennes ord, snarare tvärtom men han sade inget utan lämnade henne.

Blade ser ingen anledning till att vägra. Kvinnans ton säger honom att det inte är någon idé att försöka rymma och det är trots allt de som ville hit i första taget. Trots det lägger han en vakande hand över svärdsfästet. Han litar inte riktigt på kvinnan.

(Ledsen för det korta inlägget, har idétorka)

"Bossig mycket?" Säger Cleo aningen retsamt men följer ändå med. Ni förstår, Cleopatra är likt sina företrädare väldigt modig och självsäker, och trots sina brister så "vet" Cleo att de här människorna inte skulle vinna över henne i strid. Hon ser därför endastst mörkret i grottan som ett hot just nu, och ett förstånd att bry sig har hon inte. Men eftersom de här människorna, eller vad dem än är, beteer sig nästan som om de skulle vilja döda dem på fläcken, håller cleo sig på sin vakt.

[Förlåt för att jag inte svarat. Vill ni fortsätta? Skriver ifall det skulle vara så. ]



Max stod kvar en stund och tittade efter Owen. Hon hoppades att hon hade rätt, att hon verkligen kunde ta hand om sig själv. Och dessutom så tänkte hon inte visa någon hur osäker hon kände sig. Med en djup suck började hon ta sig ned till hålan. Ju närmare hon kom desto smalare och mörkare blev gångarna genom berget och med hjälp av sin utmärkta sin hade Max sett även utan facklorna som hängde längst bergväggen. I hålan bodde endast de som inte hade någon annanstans att bo. Botten av deras samhälle och de kriminella. I mellanåt partrullerades det av Miriams män och kvinnor. Som om de skulle kunna göra någonting åt något som pågick. Max visste vad Ollie och de andra hade i sina gömmor. Och även om Miriam inte var medveten om det så hade de även personer högt upp i hennes led. Max visste dock inte riktigt vilka ännu även om hon kunde lukta sig till vilka som varit nere i hålan. Och vem visste, personerna på insidan kanske aldrig ens gick ned till hålan, kanske kom Ollie och de andra upp.

Jag vill gärna fortsätta faktiskt, inte skrivit för vi kanske ska fortsätta i ordning.
Wolf, Aia, vad tycker ni?

[Jag fortsätter jätte gärna. ]