Kriget om Akilia

Selene ser sig om i stallet, Jack syns inte till så hon går och gör i ordning sin häst. Hon vandrar in till den sista boxen i stallet där en gigantisk svart häst står. Den har en vit halvmåne i pannan och dess ögon är blodsröda. Den frustar när Selene kommer närmre och stampar med sina massiva hovar. Hon släpper sin väska bredvid boxdörren och öppnar den.
- Reyak... Hej gubben min. Viskar hon med sin mjuka stämma och ser in i hästens röda ögon med sina gula. Hästen slutar stampa och frusta och sänker vänligt sitt gigantiska huvud. Hon ser på djuret med kärleksfulla ögon och kliar honom mjukt över den vita månen på hans panna.
- Hej Reyak älskling. Har du varit en duktig kille? Hästen frustar och gnuggar sin sammetslena mule mot hennes bleka kind.
- Hihi, jag trodde inte det heller, dummer. Du ska då alltid ställa till med problem för alla andra. Hästen frustar igen och skakar på sitt huvud. Dess ögon har gått från vildsinta till mjuka så fort Selene kom in i boxen.

Hon lämnar boxdörren öppen när hon går för att hämta borstar, sadel och träns. Reyak står lugnt i boxen och väntar på henne. Hon börjar att rykta honom med långa mjuka tag, hästen sänker sitt huvud så att hon når att ta överallt.
- Duktig kille, du är min lilla ängel i djävulsform. Visst är du killen? Hästen frustar och skakar på sitt huvud igen, Selene ler mot honom och klappar honom mjukt på halsen.

Hon kratsar dess enorma hovar, Reyak lyfter snällt sina tunga ben så att Selene kommer åt och sedan är ger hon honom ett stort rött äpple när hon är klar.
- Jag kommer aldrig glömma dagen då du kom hit. Min fina ängel. Mumlar hon och minns med ett leende dagen då Reyak kom in i hennes liv...

Solen steker det gula gräset som hänger dött och slött medan vinden drar i det. Selene matar hästarna i stallet med varsitt äpple och varsin morot. De frustar tacksamt mot henne, då hör hon ett villt gnäggande och klampandet av hovar tillsammans med höjda röster och ropande.
- Håll fast honom!
- Dra hårdare!
- Ta i nu mannar!
- Dra! Dra! Dra! Ropar rösterna, Selene ställer ner korgen med morötter och äpplen för att gå ut och se vad som står på. Hon möts av ett tiotal män, tre stycken på hästar och sju stycken till fots. De har rep om en enorm hingst som har nattsvart päls, man och svans, bara en vit halvmåne mitt på pannan. Dess vilda röda ögon stirrar vildsint omkring sig.

Hästen slänger med sitt enorma huvud och frustar aggressivt. Männen fortsätter att skrika till varandra, Selene ser på med ett skärrat hjärta över ilskan, rädslan och paniken i hästens ögon. Männen drar in hästen i en liten paddock med ett två och en halv meter högt staket gjort av enorma pålar och stabila brädor. Hästen frustar och stegrar sig men männen släpper inte repen, De binder fast ett av de grövre repen runt en stabil påle i mitten av paddocken och en man, som Selene vill minnas heter Jack, tar sig med snabba och smidiga rörelser sig fram till den gigantiska hästen och skär skickligt loss alla andra repen och undkommer varje spark och stegring.

Selene ser på den enorma hästen som stegrar sig, gnäggar argsint och stegrar sig för att komma loss från repet. Dess enorma hovar dunkar mot marken och Selene ser med sorg i sin blick på djuret som precis förlorat sin frihet.
- Vilken hingst! Säger en man,
- Den kommer att passa kungen utmärkt när vi knäckt dess vilja och ridit in honom. Säger en annan man,
- Jag tror inte att det kommer att gå. Säger mannen som Selene vill minnas heter Jack. De fyra männen som går framför honom ser på honom,
- Jasså, varför inte detta nu då? Vad har den store Jack att säga om saken? Säger den största mannan av de fyra och ser med hånfull blick på Jack som ser ut att vara i Selenes ålder, kanske ett år äldre.
- Den hästen är själva definitionen av att vara vild och fri. Han kommer inte kunna knäckas, man kan se det i hans ögon. Svarar Jack lugnt och Selene ser undrande på Jack, hon står lite gömd bakom kanten av staketet, när de fyra männen och Jack gått sin väg går hon fram till grinden och ser på det massiva djuret som fortfarande med våldsam kraft försöker komma loss.

Hon återvänder till stallet, bort från den stekande sommarsolen och in i den svala skuggan. Hon fortsätter sitt matande av hästarna som tacksamt tar emot äpplena och morötterna. Men Selenes tankar ligger på den fastbundna hingsten bara några meter bort.

Natten kommer och går, Selene drömmer om stora röda ögon, enorma svarta hovar och frustande näsborrar. Men det är inga mardrömmar, det är vanliga drömmar, hur hon ser in i den enorma hingstens röda ögon och hon kan se all smärta den gått igenom.

Hon matar hästarna med lite extra godbitar som hon alltid brukar göra när hon hör rop, skrik, piskande ljud och frustningar beblandade med vildsinta gnäggningar.
- Stackars häst, att de måste behandla den så... Jag förstår inte varför de måste fånga vilda hästar när vi har gott om föl som håller på att växa upp. Varför beröva en själ dess frihet? Det finns inget positivt med det... Mumlar Selene för sig själv.
- Jag håller med dig. Hör hon en mans röst säga och Selene tappar korgen, äpplen och morötter faller ut över det stenbelagda golvet i stallet, hon vänder sig om och möts av Jack.
- Förlåt, jag menade inte att skrämma dig. Säger Jack och böjer sig ner för att börja plocka upp korgens innehåll. Selene böjer sig också ner,
- Det gör inget, jag trodde inte någon var här inne bara. Mumlar Selene generat med sin vackra röst som är len som sammet. Jack ler mot henne och hon ler tillbaka.

En hög duns hörs, Selene ställer ner korgen och springer ut ur stallet med Jack efter sig. Hon springer fram till paddocken där hon ser hur hingsten reser sig upp, täckt av torrt damm från marken på ena sida av sin kropp. Hon ser också mannen med den enorma och långa piskan i sin hand. Hästen frustar ilsket mot mannen som drar till med piskan ännu en gång. Selene täcker sitt ansikte med sina händer när hon ser hästens kropp mötas av piskans hårda läder. Hon hör ytterligare tre snärtar och sedan bara frustningar och hovar mot den torra marken.
- Kom igen då, ge mig allt du har din best! Ropar mannen med piskan och Selene ser på hästen, den frustar och trampar vildsint. Mannen skakar på sitt huvud och lämnar paddocken.
- Ingen mat och inget vatten på två dagar. Säger han till de fyra andra männen vid grinden som alla nickar. Hästen drar vildsint med sitt huvud och Selene får tårar i sina ögon över att se en själ bli plågad på detta sättet.

- Det är så fel.. Hör hon Jack mumla bakom henne.
- Det är inte rätt, varför göra så? Mumlar Selene tillbaka och ser med tåriga ögon på Jack som skakar på sitt huvud. Hon ser en gång till på hästen som inte ger upp sin kamp mot repet som håller den bunden.

Hon går upp till sitt rum och söker tröst hos Rex och natten passerar, nästa dag passerar också och Selene ser hur hästen blir svagare i den 40 graders heta värmen och stekande solen. Det drar i hennes hjärta men det finns inget hon kan göra. Nästa natt passerar och när solen står som högst på den tredje dagen som hästen varit i paddocken, den andra dagen utan mat och vatten så kan hon höra piskan igen. Hästen frustar och stampar med sina hovar, hon släpper hinken med vatten hon burit åt en av hästarna och springer till paddocken. Hon ser hästen falla till marken när piskan snärtar till den så vildsint att den drar blod, flera droppar flyger från piskans läder och Selene kan inte se mer av den tortyren som pågår.

Hon öppnar hastigt grinden,
- SLUTA!!! SLUTA! LÅT HONOM VARA! Skriker hon och springer fram till mannen med piskan, hon hänger sig i hans arm men han putar arg bort henne.
- Lägg dig inte i det här, dumma flicka! Säger mannen ilsket och svänger ut piskan och drar ett till slag över hästen som rest sig. Den faller till marken ännu en gång. Selene tar sig upp från den hårda torra marken och springer till hästen som nu ligger flåsande av utmattning på marken.
- SLUTA! Skriker hon och ställer sig mellan hästen och mannen, tårar som strilar ner för hennes bleka kinder. Mannen skrattar och går fram till henne, han tar tag i hennes arm och drar bort henne från hästen.
- Lägg dig inte i sa jag! Han kastar henne till marken och när Selene ser på hans leende ansikte kändes det som om hon för första gången såg äkta ondska.

Hästen har ännu en gång rest sig och står nu på skakande ben men den ger inte upp, den frustar och stegrar sig halvt från marken mot mannen som ännu en gång drar piskan mot den.
- SLUTA! SNÄLLA SLUTA! Skriker Selene med förtvivlan i sin annars mjuka röst och reser sig upp. Piskan viner igen och lämnar en tjock reva i hästens hals, den faller med en enorm smäll till marken och Selene slänger sig över dess hals, mannens piska missar henne med bara någon centimeter.
- SLUTA! låt honom vara! skriker hon, mannen ser på henne och skrattar.
- Det är en dag imorgon med. mumlar han och går sin väg. Selene ser på det utmattade djuret.

Hon drar med sina mjuka fingrar över dess långa, lockiga, svarta man.
- Schh, sch, sch, schh... Hästen frustar uppgivet och orkar inte streta emot Selenes beröring. Hons er hästen i ögonen och något ändras. Som om den förstår att hon inte vill skada honom. Hon sitter där, i den stekande solen, tårar som strilar längst hennes kinder och händer som lugnande smeker hästen som nu har sitt enorma huvud i hennes lilla knä. Timmarna går, hon bara sitter där och lugnar hästen, hon har dragit bort en bit av tyget på sin gamla slitna klänning och torkat bort blodet som sipprat ur hästens sår. Solen går ner och det blir mörkt.

Hons er sig nervöst om och lyssnar, allt är tyst och det finns ingen i närheten. Hon lägger med stor möda ner hästens tunga huvud på marken. Den reser sig tungt upp på sina skakiga trötta ben med sitt magnifika huvud hängandes lågt. Den stampar med sin högra framhov och ser ilsket på Selene som nervöst backar. Hon reser sig upp och ser på hästen som ser på henne med arga, men mer rädda ögon. Hon springer ut ur paddocken och ser efter så att ingen ser henne.

Hon hämtar en hink och fyller den med vatten från brunnen och bär in den till paddocken, hästen backar från henne. Den gör inga utfall och är helt tyst. Vattnet skvalpar i hinken när Selene konkar den mot honom.
- Sch, schhh... Hon ställer ner hinken bredvid pålen där repet är fastbundet. Hästen står så långt bort från henne som möjligt och rör sig inte ur fläcken så hon backar långsamt ut och när hons tår ända borta vid den stängda grinden går hästen långsamt och försiktigt fram till hinken. Den ser på henne en gång till med misstro i sina ögon för att sedan stoppa ner sin mule i det svala vattnet och snabbt klunka upp allt vatten. Selene går framåt igen och hästen backar. Hon tar hinken och fyller den igen. Hon går samma sak som förra gången och hästen klunkar upp allt vatten när hon står borta vid den stängda grinden.

Hon tar bort hinken för att ingen ska se att hon gett hästen vatten och ställer in den på sin plats i stallet, då ser hon korgen med äpplen och morötter, hon tar ett av de röda äpplena och ser sig omkring. Det finns ingen där. hon gömmer äpplet i sina händer och går in till hingsten som backar med ilskna ögon riktade mot henne.
- Sch, så ja, så ja, jag ska inte skada dig. Sch, det är ingen fara... Säger hon med sin änglalika röst, den svävar mot hästen tillsammans med vinden. Dess mjuka toner och ljuva stämma får hästen att rikta sina öron framåt i ett par sekunder för att sedan lägga dem ilsket bakåt igen.

Hon går fram till pålen och lägger äpplet på marken bredvid den. Hon ser upp på hingsten vars röda ögon stirrar stint tillbaka på henne för att sedan flacka neråt och se äpplet hon lämnat. Den krafsar med sin massiva hov och frustar aggressivt, innan Selene hunnit reagera stegrar den sig och löper mot henne hon springer skrämt därifrån när Macon kommer rytandes och får hästen att stanna upp. Det ser ut som om de har en konversation, Macon ryter och grymtar något, hingsten gnäggar, frustar och krafsar med sin hov tillbaka. Till slut backar hingsten två steg och Macon vänder sig mot Selene som snubblat och ligger på den torra marken. Han går med raska tassar fram till henne och hjälper henne mjukt upp. Macon ser på hingsten som irriterat frustar tillbaka och tar ett steg bakåt.

Selene drömmer om de röda ögonen igen under natten men något i dem har ändrats, de har blivit mjukare på något sätt. När Selene vaknar ser hon sig förvirrat omkring. Hon vet inte vad hon vaknat av, då hör hon galopperande hovar och höjda röster, hon ser ut genom sitt lilla fönster över slottsgården. En man rider på hingsten men blir snabbt avkastad. Selene ser på medans 6 andra blir avkastade och till slut blir hästen bunden vid pålen igen.

Dagen går och Selene går inte till hingsten, men när nattens inbrott kommer tar hon på sig sin tunna sommarkappa och smiter ner till stallet, hon tar ett äpple och en morot med sig innan hon går till paddocken och öppnar grinden. Hingsten står ilsket och frustar, den backar ett steg när hon kommer mot den. Dess röda ögon lyser i månens vita sken.
- Sch, jag ska inte skada dig... Det är okej att vara rädd men jag ska inte göra dig illa... Viskar hon och lägger ner äpplet på marken, hon backar och medan hon backar går hingsten framåt. Den äter girigt upp äpplet för att sedan frusta mot henne och stampa lite med sina framhovar innan den backar igen.

Selene sätter sig ner och tuggar på moroten hon tog med sig och hon kan se hur hingsten stirrar på moroten. Hon bryter av den på mitten och håller ut sin hand med halva moroten och går med långsamma och försiktiga steg framåt,
- Schh, så ja, så ja gubben. Ingen sak skada dig. Mumlar hon och hennes gula ögon möter hingstens röda. Något klickar. Hästen tar två ofrivilliga steg mot henne, hon håller andan och sträcker sin hand ytterligare lite. Men hästen stannar, Selene tar ett steg mot honom, han står still, hon tar ett till, och ett till, tills det bara är ett litet steg kvar mellan dem. Hingsten ser misstänksamt på henne och hon stannar.
- Det är ditt val om du vill ha moroten eller inte. Viskar hon och tuggar nervöst på sin halva av moroten. Hästen tar ett halvt steg, biter tag om moroten och backar igen.

Selene står kvar med sin hand utsträckt, hästen ser på henne och vinklar långsamt sina öron framåt. Den går fram till henne med korta, utdragna steg, tills hon kan känna dess andedräkt mot sin lilla hand. Hon ser in i dess ögon och hästen sänker sitt enorma huvud och nuddar sin mule mot hennes handflata. Selene andas ut och ser på hästen.
- Vad är det gubben? Jag förstår att det är jobbigt, jag vet att det är hemskt det de gör mot dig... Viskar hon och går närmre hästen. Hon ser tveksamt på den och ser sedan bakåt mot grinden som är stängd och låst.

Hon går fram till hästen som står helt stilla, alldeles lugn, som om han alltid varit världen snällaste häst. Som om han varit hennes sedan han var ett litet skuttande föl. Hon lägger sin hand mot hans hals och sedan sin arm, sedans in andra arm och kramar till slut dess breda, muskulösa, varma hals. Hingsten lägger sitt huvud mot hennes rygg som om han kramar henne på sitt sätt. En tår lämnar Selenes ögonvrå och en liten snyftning.
- Åh gubben, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Detta är så fel, det de gör mot dig är så fel... Viskar hon mellan snyftningarna och hästen frustar uppgivet.

Hon sjunker ner på den torra backen och kramar sina ben medans snyftningar och gråter rör sig genom hennes kropp. Hingsten puffar mjukt med sin mule mot hennes huvud och Selene ger honom sin halva av moroten. Han knapprar nöjt upp den och ger henne en undrande blick innan han lägger sig ner bredvid henne och hon lutar sig mot hans massiva hals och hans kraftfulla ben. Hon snyftar in i hans nattsvarta päls.

Hennes säng känns kall och oinbjudande när hon kryper ner under täcket, hon saknar hingstens värme och dess lugnande hjärtslag. Men sömnen kräver hennes medvetande och hon somnar in efter en kort stund. Nästa morgon ser hon att ingen är inne hos hingsten. Hon andas ut en suck av lättnad. Dagen går och när natten bryter ut smyger hon ut till hästen, hon fyller en hink med vatten och tar tre äpplen och två morötter från korgen.

Hingsten klunkar girigt i sig vattnet och äter sedan upp äpplena och morötterna medan Selene hämtar ännu en hink med vatten som hingsten klunkar upp lika fort. Han skyggar inte för henne och låter henne klappa honom, hon ser på såret som börjat läka ihop ordentligt. Han står alldeles still medan hon går runt honom och inspekterar dess maskulina och massiva kropp. Hon har aldrig sett en så stor häst förut, hon kan inte se över dess rygg, hästen är ungefär 188 cm i mankhöjd och dess huvud är enormt, likaså dess svarta hovar.
- Gubben... Vad ska jag göra... Mumlar hon och stryker den över mulen, han puffar lätt tillbaka och de röda ögonen tindrar mot henne, hon kramar hans hals mjukt med tårar i ögonen.

Efter ett tag ser hon mot grinden, den är ordentligt låst och stängd. Hennes blick färdas till repet runt hingstens hals. Hon drar ett djupt andetag,
- Stå stilla nu gubben, stilla nu... Viskar hon och tar försiktigt tag i repet som är fastbundet i pålen. Hon knyter loss repet från hästens hals, han står alldeles stilla. Repet faller till marken och deras blickar möts, han sätter av i en ryslig galopp med dundrande hovar, skutt, hopp, stegringar och frustande andetag. Selene står helt stilla och ser hur lycklig hingsten är över att vara fri från det kvävande repet.

Efter ett par minuter stannar hästen på andra sidan av paddocken, Selene ser på honom med sina tindrande gula ögon, hennes mörkgröna hår blåser fritt i nattens luftiga vind. Hon börjar gå mot hingsten som frustar och skakar nöjt på sitt huvud innan han börjar lunka mot henne. Hennes hjärta slår så hårt att det känns som om det ska hoppa ut ur hennes bröstkorg. Det är bara några få steg kvar nu, de möts och hingsten trycker sin mule mot hennes kind med en liten puff och en frustning.
- Gubben, min ängel förklädd till en liten djävul. Är det du det? Frågar hon med sin underbar röst som är så lugn och mjuk att den skulle kunna få vems om helst att smälta. Hästen frustar glatt och lägger sitt huvud om henne så att han nästan kramar henne. Hon kramar tillgivet hans hals och kliar honom bakom örat.

Hingsten lägger sig mjukt ner på marken och ser på hennes med en menande blick och ett frustande. Selene drar försiktigt med sin hand över dess rygg och hästen skakar på sin man. Hon lägger prövande ett ben över dess rygg och sätter sig sedan över dess breda ryggspann. Hingsten reser sig försiktigt upp och börjar skritta. Selene håller ett stadigt grepp om dess långa lockiga man. Hon har alltid ridit barbacka så hon vet hur hon ska sitta och hennes hjärta är fyllt av glädjen över att få rida på den enorma besten till häst.

Hingsten lunkar runt i paddocken ett tag, Selene kramar om sina ben och hästen ser upp på henne med frågande ögon och Selene svarar med en försäkrande och uppmuntrande blick. Hingsten börjar trava och bryter sedan ut i en lugn, kontrollerad, rund galopp med härligt långa kliv. Selene har ett leende på sina läppar och njuter av friheten hon känner. Hon lutar sig lite bakåt och lugnar hästen med sin röst,
- Såja, långsamt nu gubben. Sakta ner... viskar hon och hästen går ner i trav sedan skritt och stannar sedan. Selene lutar sig framåt och kramar om dess hals innan hon slänger över sitt ben, lutar sig framåt och långsamt glider henne lätta kropp ner från hästen och hennes bara fötter möter den mjuka sandiga marken.
- Tack gubben... Men jag måste binda fast dig igen... Mumlar hon sorgset och det är som om hästen förstår henne för han vandrar de sista stegen till pålen och ställer sig lugnt vid repet. Selene binder det om hans hals och kliar honom bakom örat. Hon lämnar honom med en sista klapp och ett sista leende.

Morgonen kommer, Selene vaknar av att solen står högt på himlen och skiner henne i ansiktet. Hon klär på sig och ser ut genom fönstret. Då ser hon mannen med piskan, hon tar snabbt den lilla kniven som ligger på hennes skrivbord bredvid pergament, bläck och fjäderpennor. Hon springer ner till paddocken och sliter upp den olåsta grinden.
- SLUTA! SLUTA!!! Skriker hon panikartat och springer fram till mannen, hon puttar omkull honom hårt så att han faller till marken, sedan springer hon mot Hingsten,
- Reyak! ropar hon och hästen kommer mot henne, hon tar den lilla kniven och skär loss repet.
- Spring Reyak! Skriker hon och hästens ätter av i galopp mot den öppna grinden, men mannen med piskan har rest sig upp och kommit fram till Selene,
- Du! Din lilla råttunge! Kom här! skriker han och piskan viner, innan hon hunnit reagera snärtar lädret hårt mot hennes hud och river upp en lång skåra, hon faller skrikandes till marken med sin hand över armen där blodet börjat sippra. Piskan viner igen och träffar henne ännu en gång över armen, hon skriker ett hjärtskärande skrik och tårarna flödar.

Då hör hon dundrande hovar som kommer mot henne, hon öppnar sina ögon och ser Reyak komma i en sådan rysligt snabb galopp att hon aldrig sett något liknande. Reyak tvärstannar mellan henne och mannen som tappar sin piska, Reyak stegrar sig och frustar medan han gör ett utfall mot mannen som börjat springa. Reyak galopperar efter honom och mannen tvingas in mot staketet, då tvärvänder Reyak och galopperar tillbaka mot Selene. Han lägger sig bredvid henne och frustar, hon drar sig med blodiga händer och blödande armar upp på hans rygg och hingsten reser sig hastigt. Han börjar galoppera mot grinden, de galopperar ut från paddocken, över slottsgården och vidare ut mot friheten som väntar bortom slottsmurarna. Reyak galopperar genom grindarna med en blödande Selene på sin rygg...

Selene rycks ur sin dagdröm av Jacks röst,
- Ms Devonshire? Är ni okej? Frågar han oroligt och ser på Selenes arm där hon nu stryker med sin hand upp och ner som om hon kan känna smärtan från piskan.
- Åh, Jack, snälla kalla mig Selene, det har du alltid gjort tidigare och vi är vänner. Säger hon med ett leende innan hon fortsätter att prata,
- Ja, jag är okej, jag bara... Dagdrömde lite. mumlar hon generat med sin lena röst.
- Jag ska bara sadla och tränsa Tibez sen är jag redo. Säger han och Selene nickar medan hon öppnar boxdörren. Jack stirrar skrämt på den enorma hingsten,
- Hihi, du behöver inte oroa dig, han gör inget så länge som jag är i närheten, men när jag inte är det, umh, ja, det är en annan sak det... fnittrar Selene fram. Jack sväljer hårt och backar ett steg.

Selene slänger upp sadeln över Reyaks rygg och spänner sadelgjorden, sedan tränsar hon hans stora huvud som han snällt böjer ner. Jack har sadlat och tränsat Tibez,
- Jack, är du klar? Ropar Selene från Reyaks box medan hon sätter fast sin väska på sadeln.
- Japp, jag är klar, säger Jack och leder ut sin häst på slottsgården. Den är gråspräcklig och har snälla blå ögon. Den har en mankhöjd på ungefär 165 cm och är en normal stor häst. Selene leder ut Reyak med ett mjukt grepp om tyglarna. Jack har redan hoppat upp på sin häst.

- Umh, Selene, vill du har hjälp att komma upp? Frågar han lite förläget medan Selene drar ner stigbyglarna till botten av stiglädret.
. Haha, varför skulle jag behöva det? Frågar Selene roat och ser med mjuka ögon på Jack som förvånat stirrar tillbaka på henne.
- Umh, för att toppen av ditt huvud inte ens når upp till hans mank, han är verkligen enorm. Svarar Jack och Selene skrattar mjukt.
- Åh, Jack, tack för din oro men jag behöver ingen hjälp. Svarar hon och klappar Reyak på halsen som ser på henne med lätta och pigga ögon.
- Men hur ska du- Jack avbryts av synen som utvecklar sig framför honom. Reyak lägger sig mjukt på marken framför Selenes fötter, hon klättrar enkelt upp och sätter fötterna i stigbyglarna innan hon klappar Reyak på halsen och han reser sig upp.

Selene ser roat på Jacks öppna mun och uppspärrade ögon.
- Det där.. Selene, det där var otroligt, han bara la sig ner vid dina fötter... säger Jack andlöst.
- Ja, han vet att jag inte kommer upp annars och jag älskar honom minst lika mycket som han älskar mig, eller hur killen? Säger hon och lutar sig lite framåt, Reyak vrider sitt massiva huvud och frustar lite lätt.
- Redo? Frågar hon Jack och ser på honom, han nickar och hon smakar lite, Reyak sätter av i en mjuk och lugn trav, hans massiva hovar klapprar och dunkar mot marken.

De lämnar slottet bakom sig och rider ut genom grindarna, ut i det okända och oskyddade. Reyak är rastlös under Selenes lätta kropp.
- Reyak, lite galopp kanske? Viskar hon och hästen höjer glatt sitt huvud,
- Ja, kom igen då! Säger hon och de sätter av i galopp över det enorma fältet som breder ut sig framför dem, hon kan höra Jack smacka på Tibez och han sätter också av i galopp. Selene känner sig glad och fri uppe på Reyaks rygg. "Det är första gången sen.. Sen Mikel försvann som jag skrattat och varit glad... Jag måste hitta honom!" Tänker hon. Solen har gått ner och nattens mörker sveper in dem i sin kappa.

Selene saktar ner Reyak till en lugn skritt och hör hur Jack kommer på en flåsande Tibez och även han saktar ner till skritt.
- Det var väl kul? Frågar hon och ger honom ett bländande leende, han ler ett vänligt leende tillbaka och nickar,
- Så, vart ska vi egentligen? Frågar han,
- Jag vet inte. Vi ska hitta Mikel, min förra livvakt och efter det så ska jag rida vidare i jakt på en sak. Men jag kan inte avslöja vad, inte ännu. Säger hon och klappar Reyak på halsen. Jack nickar och rycker på axlarna, "detta kan nog bli en trevlig ritt." tänker Selene och vrider sedans in blick från Jack och framåt.

När de ridit i någon timme kommer de fram till den uråldriga skogens kant. Selene stannar upp Reyak och Jack gör samma sak bredvid henne.
- Jag tycker att vi sätter upp läger här. Vad tror du? Jack nickar och stiger ner från sin häst med ett smidigt sving av benet. Selene slänger över sitt ben och lutar sig lite framåt så att hon långsamt kan glida ner från Reyaks rygg och landa mjukt i det höga gräset.

De sadlar och tränsar av sina hästar, sätter ett rep runt deras halsar och binder fast dem med lång lina i ett ensamt träd som växer lite utanför skogens kant. De gör upp en eld och lägger ut varsin filt på gräset och använder sina väskor som kuddar. Stjärnorna blinkar mjukt ovanför dem, hästarna betar en bit bakom dem och vinden blåser mjukt över dem.
- God natt Jack.
- God natt Selene, ses imorgon. Med de orden somnar de båda två under den bara himlen med den sprakande elden vid deras fötter. Selenes sista tanke är på Mikel, vart han är, vad han gör, om han är ensam och om han tänker på henne. Om han saknar henne lika mycket som hon saknar honom.




(Förlåt för ett sjukt långt inlägg xD Men har en tanke med det hela ^^)

När solen gick upp över träden, även fast det inte var mycket att lysa upp över, började skogen tysta och Mirijam som sovit som en stock under hela Mikels vaktpass, vaknade till doften av kokande kött. Långsamt sträckte hon på sig och ville inte röra på sig. Men efter en stund så kändes köttlukten så aptitlig så hon öppnade ögonen ändå och satte sig upp långsamt.

Mikel satt och rörde om bland simmande köttbitar och morötter. Det var nog inte en femstjärnig mat precis, men gott var det. Det var någonting spejare fick lära sig tidigt. En av de viktigaste sakerna var nog att veta hur man tog hand om mat.
Hans kropp sade åt honom att Mirijam vaknat och han vände sig om.
- Godmorgon, frukosten är snart klar. Men få länge så kan väl du försöka göra något användbart. Sa han med ett leende på läpparna och fortsatte röra långsamt i den lilla, ihopfällbara grytan.

Mirijam granskade honom, det var en underlig man det där. Men det var något speciellt med honom. Det var otroligt lockande. Så istället för att ge honom ett snorkigt svar så reste hon sig upp och såg undrande på blodet i gräset.
- Varför är det blod i gräset? Frågade hon förvånat.
- Tja, jag behövde mat, så jag skaffade mat. Men det finns ingen anledning att slösa, så jag behövde ju skära i det stackars djuret. Så då fick just DEN fläcken lite extra näring. Sa han och såg upp på henne.
- Maten är klar. Synd att du ska ställa dumma frågor istället för att göra något. Sa han och hällde upp mat åt henne, den år sig själv.

Selene hade släckt elden med hjälp av den fuktiga gjorden omkring dem och plockat fram lite bröd ur sin väska. Hon vandrar bort till Jack som fortfarande sover, solen har inte riktigt stigit upp över trädtopparna ännu.
- Jack? Säger hon medan hon putar lite på hans axel, han öppnar sina ögon, gäspar och sträcker på sig.
- Frukost? Frågar hon mjukt och räcker honom en bit bröd, han tar den och ler tacksamt mot henne innan han tar en tugga.
- Så, vart ska vi idag? Frågar Jack med munnen full av vitt bröd. Selene ser på honom och ler medan hon pekar mot skogen.
- In där, vi sak igenom där, jag har för mig att det finns en by på andra sidan, om man följer den vägen där. Jack följer hennes finger och Selene kan se hur han spänner sig när han ser in i den mörka skogen med sina höga träd med täta kronor.

De har plockat ihop sina saker, sadlat och tränsat sina hästar. Reyak lägger sig ner på marken med en duns och Selene klättrar upp. Jack har redan hoppat upp. Solen stiger över trädens toppar och Selene njuter av de första morgonstrålarna.
- Då rider vi. Selene trycker lite med skänklarna och Reyak börjar skritta, Jack följer efter. Skogen sväljer dem och det blir med ens mörkare.

De rider i ett par timmar, de talar inte till varandra, Selene kan se att Jack är spänd så hon vill inte prata med honom för hon är orolig att han kanske blir ännu räddare ifall de avger mer ljud. De stannar till slut vid en liten bäck så att hästarna kan drick lite och de kan sträcka på benen.
- Jack, titta! Säger Selene glatt och går fram till tre stycken buskar, där växer Akicia bär. De ser härligt saftiga ut, hon plockar några och stoppar i munnen. Jack gör samma sak och de fnittrar mot varandra med munnarna fyllda av röd-lila bär. Hästarna betar och frustar ibland bakom dem.

- Selene, umh, om det inte gör något att jag frågar. Men varför ska vi hitta den här Mikel? Jag menar, Kungen har ju många bra livvakter att tilldela dig så vad är det för speciellt med just Mikel? Frågar Jack när de kommit ut ur skogen och skrittar över en äng.
- Umh, Mikel är speciell för mig, han betyder mycket för mig... Jag vill hitta honom och, om han följer med tillbaka eller inte det vet jag inte men jag hoppas att han följer med mig... "Jag hoppas att han kan finna det i sitt hjärta att förlåta mig för att jag inte kämpade hårdare för att han skulle få stanna, jag hoppas att han inte har... Nej, jag kan inte ens tänka tanken." Selene skakar på sitt huvud när tankar om att Mikel kanske redan har gått vidare eller på något sätt blivit skadad gör för ont att tänka. Jack ser oroligt på henne och nickar sedan.

Solen står högt på himlen, den kommer snart att börja vandra neråt. Selene känner sig trött och hennes kropp börjar bli seg.
- Vad sägs som att galoppera till slutet av ängen? Frågar hon Jack som genast ler och nickar.
- Hijay! Kom igen Reyak! Reyak sätter av i full galopp och efter bara några sekunder är Jack och Tibez långt bakom dem. Ängen är enorm, det höga gräset knastrar runt Reyaks kropp och hans hovar dundrar hårt mot marken. Selene ler och släpper tyglarna, hon sträcker ut sina armar och ser upp mot himlen. Hennes hår svajar vackert i vinden och hon skrattar vackert och mjukt.
- Selene, håll i dig! Hör hon Jack skrika med skräck i sin röst, hon vänder sitt huvud mot honom och skrattar innan hon släpper stigbyglarna med sina fötter och ställer sig upp med sin ena fot på sadeln och hennes andra fot precis bakom sadeln, hon balanserar noggrant och följer med mjuka rörelser med i Reyaks galopperande kropps rörelser.
- SELENE! HÅLL I DIG! SLUTA! Skriker Jack med panik i rösten. Selene skrattar och med ett hopp sitt hon i sadeln, fötterna i stigbyglarna och händerna om tyglarna. Hon drar lite lätt och Reyak saktar genast ner till trav och sedan skritt.

Jack och Tibez kommer upp jämte dem,
- Gör aldrig om det där! Du kunde ramlat och skadat dig! Säger Jack ilsket, men oro lyser i hans ögon.
- Åh Jack, jag litar helt på Reyak och han skulle aldrig låta mig falla. Jag älskar honom och han älskar mig. Visst gör du gubben? Hon klappar Reyak på halsen och han frustar medan han nickar glatt med sitt huvud så att hans svarta lockiga man fladdrar.

- Titta! Ropar Selene när hons er upp, hon pekar mot fjärran där en liten by med höga murar ligger, den ser mörk och dyster ut.
- Ja, där är det ju, vart ska vi nu då? Frågar Jack, Selene rycker på axlarna och saktar ner Reyak till en vacker halt med bara ett kort, lätt drag i tyglarna. Hon lägger handen om sitt halsband.
- El-ra-no kon-run le-ra-ci-con Mikel... Viskar hon, halsbandet börjar lysa i hennes hand, hon släpper taget och en ljusstrimma skickas mot byn men den studsar som i en båge över byns murar.
- Vi ska runt byn... Mumlar Selene och sätter igång Reyak i skritt igen. Solen har nästan gått ner nu och en olustig känsla lägger sig i Selenes maggrop.

När Mikel och Mirijam ätit upp frukosten så packade de ihop allt och satte väskorna på ryggen.
- Så, vart är det du ska? Frågade hon nyfiket och såg på honom med ett leende på läpparna och gömde sitt röda hår bakom sin huva. Sen drog hon manteln om sig och började gå.
Mikel rörde på fötterna och gick till ifatt henne, sen flinade han roat.
- Försöka skaffa lite pengar bara. Sa han lugnt och såg sen rakt fram.
Mirijam såg på honom, hon trodde lika lite på honom som hon skulle trodde på att Morgul var en bra kung. Men hon sa inget om det.

Mikel såg upp på himlen och hoppades att inget gått fel. En välbekant känsla började kännas i hans gom. Men den var så svag att det var svårt att sätta fingret på det. 'För dig... ' Tänkte han med Selene på hjärnan och skrattade sen lågt.
- Morgul, en låtsaskung av Akiiilia... Sjöng han tyst, tyst. Det var svårt att tro, att ens så svaga ord skulle kunna höras.

- Selene, ska vi stanna här ett tag och äta kanske? Frågar Jack som ridit upp jämte henne. De stannar båda två och Selene kan känna hur hennes mage knorrar och vibrerar av hunger.
- Oj, ja det kanske vi borde göra. De sitter av hästarna och Jack binder fast Tibez i en stock som ligger bredvid dem.
- Ska du inte binda fast Reyak? Frågar han henne, Selene rycker på axlarna,
- Varför? Han går ingenstans, han skulle aldrig lämna mig. Eller hur Reyak? Hingsten ser upp från sitt betande och frustar mjukt och fortsätter sedan att beta i det höga gräset. Jack ser med road min på Selene medan hon plockar fram varsitt äpple och sin vattenflaska, Jack plockar fram en skiva med örtbröd och bryter på mitten. Selene ger honom ett äpple och tar emot halva skivan av örtbröd han räcker åt henne.

De smaskar i sig maten och den där oroskänslan sprider sig mer och mer i Selenes maggrop, "det är något som är fel... Det blir starkare för varje minut, men vad är det?" tänker hon och ser upp mot himlen som börjar täckas av svarta moln.
- Det ser ut att bli regn. Säger hon till Jack som håller på att knyta loss Tibez från stocken, han ser upp på himlen.
- Japp, men det är nog ingen fara, lite vatten har väl ingen dött av? Säger Jack och ler men Selene ler inte, hon minns den där hemska dagen då Erak tvingade ut henne i sjön och hon ryser men sedan kommer tankarna om Mikel smygande och hon blir lite varmare i sitt hjärta när hon tänker på honom.
- Nej, jag antar väl inte det. Ska vi rida vidare? Reyak lunkar fram till Selene och lägger sig ner vid hennes fötter, hon hoppar upp och sträcker ner sin hand där hon gömt en liten bit av sitt äpple, Reyak vrider bak sitt gigantiska huvud och nafsar åt sig äppelbiten glatt. De börjar skritt iväg mot byn för att ta sig runt den.

- Det ser ut att bli regn. Sa Mikel samtidigt som Selene, fastän sju till åtta kilometer ifrån varandra.
- Joo, fast snart kommer vi nog till nästa by. Och då slipper vi sova i regnet. Sa Mirijam lika nöjd och glad som förut. Mikel hade dock börjat känna sig olustig och vände sig om och tittade sig omkring ofta. Även om hans tunga kunde missa något, så kunde den inte missa något utan att veta att den missade något.

Mirijam hade funderat länge på det här med Nox ett tag nu. Hon undrade varför vakten bara fallit ihop och om de hade berättat allt nu. Om det var några som letade efter dem. Eller varför han ljög om vart han skulle. Varför gick han med handskar ute när det var tillräckligt varmt för att gå utan tröja?

Det hade mörknat för längesen, men de hade inte stannat än. De hade sett skyltar över att det bara var några kilometer kvar till den lilla byn Wesont. Men snart skulle regnet ösa mer, det hade redan börjat åska olycksbådande över himlen.

Selene och Jack rider fram till byn och börjar rida runt murarna för att komma till andra sidan, byn ligger alldeles tyst på andra sidan av muren. Den där olustiga känslan i Selenes mage blir bara mer och mer tryckande, hon ser sig nervöst om och kan svära på att hon såg ett par röda ögon och ett par gula ögon i skogskanten, men när hon blinkade var de borta. Reyak lyfter på sitt huvud, hans öron vinklas från sida till sida, bakåt och framåt.
- Reyak, vad är det gubben? Frågar Selene medan hon stryker hingstens hals. Reyak tvärstannar och ser mot skogen där Selene tyckte sig ha sett ögonen. Han stampar med sin gigantiska hov i marken och frustar aggressivt mot skogen.
- Selene, vad är det?
- Sch! Reyak, vad, vad är det gubben? Selene ser mot skogen, Jack följer hennes blick och Tibez blir skrämd, samtidigt som en blixt slår ner från himlen lyser de gula och röda ögonen ilsket bara några meter in i skogen.

Tibez och Jack sätter av i galopp, Reyak står stilla i några sekunder och spänner sina blodsröda ögon mot vad det än är som äger de andra ögonen.
- Reyak! Selenes skrämda röst sätter fart på Reyak som mer än gärna hade stannat och attackerat varelserna. De rider ikapp Jack och Tibez på en kort stund och dundrar förbi dem.
- Selene, vänta! Ropar Jack men en blixt slår ner, åskan mullrar och alla andra ljud försvinner. Hon drar i Jacks tyglar när hon blir skrämd och de stannar, hon vänder sig om och ser Jack komma galopperandes.

Hon ser mot skogens kant och kan se de ilskna ögonen komma mot dem, de kommer ut ur skogen och då ser Selene vad de är.
- Jack, rid! Det är Lycrar! Jack sätter av i galopp med Tibez. Selene vet att Han behöver ett försprång, annars kommer han aldrig hinna undan, Reyak är mycket snabbare än Tibez. Hon vänder Reyak mot Lycrarna som nu blottar sina gula tänder där de kommer löpande på alla fyra ben.
- Kom igen Reyak, vi måste vinna tid åt Jack! HIJAY! Reyak sätter av i full galopp mot Lycrarna, hans hovar dundrar högt som åskan och hans näsborrar är utvidgade men hans ögon är sylvassa av ilska och vildsinthet.

De galopperar rakt mot Lycrarna och bara någon meter från dem tvärvänder Reyak och springer bort från hållet Jack red åt, de båda Lycrarna följer efter dem med hungriga blickar, deras törst efter mänskligt blod och kött är fasansfullt och Selene börjar bli rädd att de inte kommer hinna undan i tid.
- Kom igen Reyak! Reayk tvärvänder igen och dundrar rakt mot Lycrarna, han välter omkull en, den med de gula ögonen men den med röda ögon hann hoppa åt sidan. Selene ser bakåt, den är är fortfarande efter dem.
- Reyak skynda dig! Skriker och och Reyak ökar på sina steg ytterligare, hans ben rör sig så snabbt att Selene knappt känner av att de är i galopp, det känns mer som att hon flyger fram över ängen.

Hon vänder sig om och ser Lycran komma närmre, de har ridit i snart tio minuter i full galopp, de måste ha kommit minst 6 kilometer i denna hastigheten. Selene har inte sett Jack eller Tibez, men Lycran knappar in på dem för varje kilometer. Det är jobbigt för Reyak att rida så fort med hans stora kropp och hans andetag börjar bli riktigt tunga.

Tårarna rinner ner för Selenes kinder, "vi kommer inte hinna undan..."
- Så ja Reyak, duktig kille, kom igen nu, bara lite till! Ropar hon och en blixt slår ner i ett utav träden framför dem. Selene skriker till och Reyak viker av in i den svarta skogen.
- NEJ! REYAK! Hingsten stegrar sig när elden ilande snabbt spridit sig i ett sträck framför dem, Lycran knappar in bakom dem och Reyak ställer sig frustande och stampande med sin blick fäst på den, Selene kryper ihop på hans rygg och snyftar, hennes tankar vilar på Mikel.

När blixtarna börjat rusa ner över landet så insåg dem att de inte skulle komma fram i tid. Det var otroligt sent och känslan på hans tunga hade blivit starkare och starkare bara några korta stunder. Mirijam såg lugn ut när hon gick in i skogen och Mikel gick efter henne. De hade gått en liten bit när Mikel plötsligt var tillräckligt nära för att ställa in vad känslan i hans mun var.
- Selene. Sa han hest och blev blek, iallafall blekare än vanligt.
- Hmm? Vad sa du? Frågade Mirijam och stannade till för att se på honom. Men blev nästan undanknuffad av Mikel när han spurtade förbi henne. I vad som kändes som ren panik flög han över marken. Det var nästan värre än med Erak, för hon var inte längre i en lugn natur. Allt var fel med det här stället.

Trädens grenar tvingade honom bakåt och drog stora revor i hans kläder och kropp när han tvingade sig förbi dem. Han brydde sig inte, trädgrenarna som rispade hans kropp ruttnade bort i en hastighet som bara döden kunde uppnå. En blixt slog ner i närheten och välte ett träd som satte eld på trädets löv och hans gom. Med lätthet svängde han sig upp på skogens axlar och fick på nästan en gång en tydlig överblick av vad som hände. Han såg henne igen. Det kändes som om hans hjärta svällde av allt han nu kunde komma över som känslor. Men oron var nästan störst. Selene var fast. Mycelens såg inte barmhärtiga ut och det gjorde inte elden heller som skickade sig om det snustorra trädet som inte känt vatten på evigheter. Ren instinkt satte hans blick på deras huvuden, fick upp pilbågen, spände strängen och satte pil på den.

En pil for in i den ena Lycrans öga och den gav ifrån sig ett kort skri av smärta innan den föll ihop på marken. Den andre märkte det knappt men började däremot ge ifrån sig ett hemskt, upphetsat, knäppande ljud som lät som ben slogs mot varandra i en ohygglig fart. En till pil for fram och träffade Lycrans ena ben. Den tjöt ilsket och släpade sig fram snabbare . Men tillsist stannade den upp och föll ihop bredvid sin syster med en pil i vad som skulle föreställa armhålan.

Hon hugger ett hårt tag i Reyaks man och mumlar för sig själv,
- Mikel, om jag bara hade hunnit fram till dig, om jag bara hade hunnit säga att... Att jag älskar dig... Hon kan känna hur Reyak andas med tunga andetag och frustar ilsket mot Lycrarna, deras hårda klickande ljud skickar gåshud över Selenes rygg. Hon väntar spänt på det som kommer bli slutet av hennes korta liv, men, den ena Lycran avger ett hemskt ljud och blir sedan tyst, den andra börjar låta ännu mer men avger sedan också ett hemskt ljud och tystnar. Selene kan känna att Reyak lyfter sitt stora huvud i förvåning.

Hon öppnar långsamt sina ögon, hennes blick suddig från tårarna som dröjer sig kvar i hennes stora ögon.
- Vad i... Hon ser hur de båda Lycrarna ligger på marken med pilar i sig. Hon ser sig hastigt omkring men kan inte se någon. "Tänk om det är. Nej det kan inte vara Morguls män, eller? Tänk om det är det, de kanske vill ta mig till fånga!"
- Reyak! Sätt fart! Hon manar på Reyak som reagerar direkt och börjar galoppera iväg från elden som sprakar bakom dem och tar ett gigantiskt hopp över Lycrarna som ligger döda på marken. Selene ser sig om, söker efter tecken på liv men hon ser inget och hennes hjärta bulltar så hårt och fort att hon kan känna blodsmak i sin mun.

Mikel hoppade ner från sin plats och flåsade först nu. Tyngden som oron gett hans axlar släppte nu delvis, men inte tillräckligt för att han skulle slappna av. Nu hade han ett nytt mål, han måste skydda Selene. Men nu fick hon galoppera iväg med sin springare.

Trött tog han sig fram till odjuren som låg på marken och sträckte fram handen när en av dem började sprattla, det var den som fått pilen i armhålan. Han satte sig över den och lade handen över den, och snart lågt den still igen. Tröttheten försvann lika fort som det kommit och han insåg sorgset en sak... En del av honom... Ville inte tillbaka till den trånga byn, han hade haft sina friaste stunder som förvisad och sina mättaste stunder också. Om bara Selene hade varit med hade det också varit hans lyckligaste stunder. Han stod fortfarande på Aragon's sida men han kunde inte vara i hans välde.

Hjärnan arbetade när den tog sig tillbaka till Mirijam över hans val. Men även fast han skulle klura ut något bra så skulle han inte kunna slå in det utan Selene. Han ville inte vara utan henne, så även om han haft många fina stunder här så skulle han återvända om Selene ville det.