Prs(Dragon Fantasy)

Uriah hade precis börjat misstänka att Mina hade ont om syre när hon svimmade. Han tog försiktigt tag om hennes slappa kropp och simmade den sista biten upp till ytan. Han visste att hon inte skulle gilla det om hon fick se honom dra henne intill sig, men det var inget att bry sig om just då. Snart var de vid bryggan och han lade henne på den. Han kollade att hennes luftvägar var öppna och allt sånt (som jag inte kommer ihåg vad det är xD).

Mina låg helt slapp på bryggan men plötsligt hostade hon till, vände sig om och kräktes upp vatten. Då hon var klar vände hon sig mot Uriah med röda ögon och rasslig röst.
"Tack" fick hon fram och såg på honom, hon la sig trött på bryggan, bubblan runt hans huvud var i alla fall borta och han levde det var viktigt.

Uriah sjönk ner bredvid henne och såg oroligt på henne. "Bättre nu? Ska jag hjälpa dig till stugan?" mumlade han försiktigt. Han vågade sig på att lägga en hand på hennes axel. Hon såg rätt bedrövlig ut, men hon var vaken i alla fall.

Handen som i vanliga fall skulle få henne stel och dra sig undan kändes nu trygg på något vis.
Hon försökte darrande ta sig på fötter men sjönk trött ner igen.
"Gärna om du vill." sa hon raspigt och hostade till, som svar på hans fråga.
"Mår du bra då?" fick hon fram undrande, det var han som fastnat, nästan drunknat, hon var orolig för honom.

Uriah nickade kort åt hennes svar. Han drog upp henne och lade hennes ena arm om hans axlar och hans arm om hennes midja. "Jag mår bättre än dig, kom nu." sa han bara och log lite. Han började gå långsamt. Helt tänkte han inte bära Mina, dels för att han var så svag men också för att han visste att hon tyckte om att göra saker själv.

Mina protesterade för hon visste att han inte var okej. Men de gick, gick långsamt, varför skulle Nikes stuga ligga så långt bort? Tillslut var de framme, Mina helt slut. "Tack, tar du dig till din själv?" sa hon med oro och såg på honom.

Uriah hade som tur var tålamod. När de var framme nickade han. "Jag klarar mig." sa han lätt. Han började gå. Han haltade lite men det gick bra.

Mina såg efter honom för att se att han klarade sig. Då hon inte längre såg honom gick hon in i stugan och utan att ta av de våta kläderna nästan ramlade hon ner i sängen och somnade.

Uriah kom tillslut fram till sin stuga. Han drog av sina plaskvåta kläder i all tysthet och klättrade upp i loftsängen. Väl där lade han sig med huvudet under kudden och somnade.

Mina vaknade på morgon med de nu fuktiga kläderna fastklistrade mot kroppen. Hon stönade lätt då någon försökte ruska liv i henne, det var Lucy.
"Mina, mår du bra?" säger hon med rynkad panna och känner på hennes brännheta panna.
"Du har sovit länge." och det hade hon, solen lös genom fönstren.
"Du måste till sjukstugan du har feber." sa hon och hjälpte henne upp.
"Jag mår bra." protesterade Mina då hon med Lucys hjälp tog sig till sjukstugan.