Den tredje världen

(Okej Cara Riddle, tråkigt, men du gör som du vill ♥)

Atala höjde undrande ett ögonbryn åt Sheas håll, "Vad ska du med leksaker till?" sa hon frågande. Hon förstod det verkligen inte, leksaker var ingen nytta med. Hade hon någonsin lekt med en? Haft en? Nej, Atala trodde inte det.
Hon tog ett kokt ägg och såg på Darren som nu ställt en fråga.
"Vet inte, jag har mat nu, därför var jag i staden. Jag går inte dit frivilligt." sa hon och ryckte på axlarna, så skogen var väl ett alternativ, ta sig vidare, kanske upptäcka något annat?
"Du själv då?" sa hon och såg på hans hand, det verkade vara bättre, varför brydde hon sig ens? Hon drog ett djupt rosslande andetag och hostade kraftigt till. Hennes lungor hade inte varit sig själva sen doktorerna lekt med dem.

Ronnie förstod vad han menade men samtidigt fanns det en gräns. Hon hoppades att han inte skulle tillta något dumdristigt då någon soldat var i närheten eller på något sätt avslöja henne i det hela. Kanske borde hon bara ge sig av så fort han somnat?
Hennes blick fastnade i lågorna som spred både ljus och värme omkring sig. Det svaga knastrandet lugnade henne på något underligt sätt. Ronnie drog fram en träsked ifrån ryggsäcken som hon täljt för ett tag sedan och började röra runt i det som börjat likna en soppa av något slag. Doften fick det att vattnas i munnen på henne.
”Jag tror det börjar bli klart”, konstaterade hon och drog sin tjockare tröja över händerna och grabbade tag i handtagen för att lyfta av kitteln ifrån elden.
Ronnie hade endast sin träsked och kitteln och tittade en stund ifrån de till Zet.
”Här”, sade hon sedan och räckte honom skeden, ”börja du.”
Hon kände sig själv rodna igen. Det var inte första gången hon inväntade ett mål mat och drog istället upp några av bären ifrån fickan som hon började mumsa på.
”Akta så att du inte bränner dig bara”, mumlade hon fram fortfarande med träskeden utsträckt.

Då Ronnie lyfte bort kitteln från de dansande lågorna insåg Zet plötsligt hur hungrig han egentligen var. Han tryckte in magen för att inte kurra och följde kitteln med blicken, men upptäckte sig själv och kollade upp mot taket istället. Tidigare hade han bara ätit bär, det hade gått en lång tid från förra gången som han hade ätit något varmt. Zet ryckte till när hon sa att han kunde börja och han bet sig löst i läppen. Han tyckte inte att det var rätt att han skulle få smaka först eftersom det var hon som hade gjort allting. Det enda han hade gjort för att förtjäna soppan var att rensa skorstenen, hon ahde gjort allt annat.
"Jag tycker att du borde börja" sa han och log snett, innan han tryckte lätt på hennes handled så att skeden skulle vändas mot henne istället. Och han var noga med att trycka så försiktigt han kunde så att det inte skulle skvalpa över något.

Esther stod fortfarande kvar men lät handen falla till sidan. Hon betraktade dem. "Tja", började hon som till svar för Darrens fråga. "Söka mig längre in mot skogen, hitta en plats att leva på några veckor. Om inte den här gruppen håller ihop, förstås", tillade hon tvekande.
Hon tittade ner på sina egna händer och flätade ihop fingrarna med varandra. Sedan tittade hon upp igen, sökte ögonkontakt med någon av dem med stadig blick.

"Vet inte vad jag ska göra. Om ni fortsätter vara tillsammans stannar jag, annars tänker jag leta upp närmaste leksaksaffär. Jag saknar Fru Marie."
Shea rycker på axlarna och går bort till bäcken. Hon sköljer av ansiktet några gånger och dricker sedan av det klara, söta, kalla vattnet. Hon rapar efteråt och flinar. Hon går till sin ryggsäck och kollar att allt hon äger är där. Hon suckar lättat - ingen har stulit något. Hon får upp en av de där kanske-persikorna och tar en tugga. Irriterande nog rinner saften ner för hennes haka denna gång med.
"Jag som precis tvättat mig och allt!" mumlar hon. Hon sväljer ett par bitar innan hon räcker kanske-persikan mot hon som heter Esther,
"Vill du ha?"

Esther tittade klentroget på persikan som Shea räckte fram till henne. Sedan log hon och nickade när hon tog persikan ur handen på henne. I tider som dessa kunde man inte vara kräsen. Att vara kräsen kunde sluta i svält för henne, vilket hon inte ville hamna i igen. Fast hon tittade nervöst på frukten innan hon satte tänderna i den och torkade bort saft från mungipan.
Det var helt okej, och om inte skulle hon säkert få reda på det om någon timme eller så. Hon ville mycket ogärna stå böjd och tömma sitt maginnehåll men den risken fick hon ta när hon tog ytterligare en tugga av persikan. "Visst, tack", sade hon.

Shea skrattar åt Esthers min.
"Hade den vart giftig hade jag antingen vart sjuk eller död vid det här laget." säger hon roat. Hon reser sig upp och går mot bäcken med raska steg. Hon tvättar sig igen.
"Nån annan som ska ha kanske?" frågar hon och sjunker ner på marken. Hon ser på de andra, plockar fram alla frukterna. De är...hm. Shea börjar räkna.
"En, två....tre, fyra, fem...sju? Nej, sex, och nu sju. Ja, sju stycken har jag! De är kanske persikor, helt säker är jag inte."
Det är svårt att räkna över två, tycker Shea. Men det går och hon övade så ofta hon får tillfälle att göra det.

Ronnie ryckte till då han rörde henne, hon gillade inte då andra rörde henne och slog till kitteln som välte. Hon kände den varma vätskan breda ut sig längst hennes ben och Ronnie var snabbt uppe på fötter. Ur hennes mun hördes svordom efter svordom samtidigt som hon förtvivlat försökte komma på någonting att göra åt smärtan. Hon kunde nästan känna hur värmen frät in i huden och fick den att krypa undan. I ett desperat försök att göra något åt det fick hon tag i vattenflaskan och hällde innehållet över de redan blöta jeansen men tillförjävels, de var alldeles för lite för att ge någon effekt.

Zets ögon vidgade sig då Ronnie välte kitteln, hoppade upp på fötter och försökte på alla sätt hon kunde lindra smärtan från den kokheta soppan. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Vad han än skulle göra skulle säkert göra saken ännu värre. Tanken på att inte kunna hjälpa till på något sätt gjorde honom förtvivlad. Han hade inte helleer något i sin väska som kunde hjälpa. Zet reste sig upp och tog sig besvärat på sin panna, det kändes som att hjärnan skulle falla ur då den dunkade så hårt. Han hade förstört allt.
"Förlåt" sa han bara, vände sig mot fönstret, stapplade så fort han kunde till sin väska och hoppade sedan ut genom fönstret. Han ville inte förstöra hennes natt ännu mer än vad han redan gjort.

Ronnie drog händerna över benen för att försöka hindra smärtan, svedan men istället blev den värre. Hon var fullt medveten om hur brännskador fungerade. De brände inte bara som ut i helvete den första tiden utan länge, sedan kom blåsorna, efter det blev huden antingen vit, tunn skadad för att sedan ifall man stötte till det bli öppna sår eller om det var så illa att huden verkade frätas bort från första stund ifall man inte snabbt kunde undgå att värmen trängde sig djupare och djupare in i huden vilket Ronnie inte hade. Med en grimas knäppte hon upp byxorna och drog av sig dem. Hon svor igen, aldrig förr hade hon yttrat så många svordomar på samma gång. Hon kunde inte förstå hur klumpig hon hade varit och pojken som lämnat henne.
Ronnie bet ihop tänderna då byxan drogs över låren där hon bränt sig samtidigt som hon försökte tänka igen smärtan. Hon visste örter som lindrade infektioner och liknande.
Så fort byxorna lämnat det brända området kunde hon andas ut. Nattens svalka välkomnade hon varmt. Frågan var om hon borde ge sig tillbaka till bäcken eller försöka hitta en annan vattenkälla som kanske kunde lindra smärtan eller låta sömnen ta henne. Hon var helt utmattad, hon var utsvulten och hon var skadad. Dessutom visste den unge mannen som hon nu övergått att kalla pojk med en något nedlåtande ton, i sina tankar. Visst förstod hon honom och något sade henne att hon borde gett sig av redan ifrån början.
Ronnie valde det första. Hon tänkte inte bli tillfångatagen pga hon varit så otroligt dum eller att pojken gav upp henne.
Dock lät hon byxorna vara av, det fanns ingen mening att sätta på dem igen, ifall hon inte skar sänder dem längst låren för att slippa skava emot blåsorna som skulle uppstå innan dagen grytt. Ronnie tryckte ned sina behörigheter ovarsamt i sin ryggsäck igen. Hon plockade tillochmed upp de kokta rötterna ifrån golvet som svalnat och tryckte in en del i munnen. Hon skulle komma att behöva energin.
Låren var okej så länge inget rörde vid dem. Den värsta smärtan hade försvunnit för tillfället även om de fortfarande var varma mer som en glöd istället för en öppen låga.
Månen hade försvunnit bakom några moln och natten hade blivit mörkare. Ronnie tog sig inte tillbaka utan fortsatte över det öppna landskapet och sedan åt det håll marken lutade aningens nedåt. Tillslut orkade hon inte mer och utan att söka det minsta skydd, vilket inte var likt henne, sjönk hon ned längst en trädstam och somnade.


[Edit: ursäkta för att detta blev något mysko p j kanske något otydligt, skyller på att jag skrev ifrån mobilen. ]