PRS(Dragon Fantasy)

Stefan drog handen genom håret. "Hatar att vara bakfull" mumlade han och såg upp på henne. Han önskar att han mindes kvällen, samtidigt som han var glad att han glömt. Han ville dock minnas hennes läppar...
"Jag har börjat tycka om dog mer än jag ville från början" mumlade han.

Ina gjorde stora ögon och såg på honom, "Nej......jag menade." hon gjorde en paus för hon fick inte säga emot honom det visste hon. "Jag menade, inte på det sättet. Det får du inte eller jag menade det går inte." hon stapplade fram på orden. Hon fick inte säga emot honom bara lyda, men han fick eller kunde inte heller ha känslor för henne om det var så han menade. Hon hade tvingat sig till att inte ha det.

Stefan såg något road på henne. "Jag får göra vad jag vill och känna vad jag vill, du får också känna vad du vill". Han tog några steg närmare henne så de stod intill varandra. Han kunde känna hennes värme och doft.

Ina skakade på huvudet och tog ett steg bakåt, "Nej, det får jag inte och det vet du, jag får inte känna vad jag vill." hon bet sig i läppen, osäker. Hans far skulle inte gilla det, hon var rädd för honom han hade redan skadat henne som det var. Stefan borde leta på en adelsflicka och ville han ha henne skulle han ta henne men inte för känslors skull utan för sitt eget behov.
"Stefan?" sa hon slutligen med darrande stämma och såg upp på honom.

Stefan sträckte fram en hand ochvdrog undan hår från hennes ansikte försiktigt.. "Jo det får du" sa han mjukt. "Dina känslor är dina egna".
Han tog ännu ett steg fram och log. "Ja?". Han böjde sig fram och kysste henne mjukt.

"Men....." protesterade hon med oron glänsande ur ögonen, "Det är inte rätt." hennes ögon tårades. "Det går inte." sa hon åter men besvarade kyssen. "Stefan, du ska ha en adelsdam, inte mig. Mig äger du inget annat och du kan göra med mig vad du behagar det är din rätt." sa hon och pekade på märket på sin handled.

Stefan torkade försiktigt bort hennes tårar. "Gråt inte" mumlade han och kysste bort den sista tåren. "Jag vill inte ha en adelsdam, det skulle inte göra mig lycklig, adelsdamer vill bara ha pengar" sa han sedan och strök henne över märket. "Jag önskar jag inte ägde dig, jag önskar du var min jämnlike" mumlade han och kysste henne igen.

"Men det är jag inte, det kommer jag aldrig att vara." sa hon och försökte stoppa tårarna som rann längst kinderna.
"Det skulle aldrig gå, inte ens om jag var en fri kvinna." fick hon fram, hon var bara av enkel härkomst och nu var hon ingen alls bara ett föremål hur man än ville se på saken.

Stefan log svagt och kupade händerna om hennes ansikte. "Men jag bryr mig inte, det är dig jag tycker om och jag tänker vara med dig". Hans far skulle nog bara vara nöjd så länge han var lycklig..

"Inte om jag inte blir fri. Även ur andras ögon, jag vill ses som en människa." sa hon som ett slags krav på det hela. Hon ville om möjligt bränna bort märket, vad som helst, hon ville inte ägas. Sen så ville hon hem åtminstonde för en tid till sin bror men hon vågade inte kräva mer.
"Jag vill vara med dig med." fick hon fram, det första hon faktiskt sa på egenhand att säga vad hon själv tyckte.