PRS Jessica Tonks|AlexZz

(*cheesy lines engaged*)

"För dig, vad som helst." Svarar Saergoth och kan verkligen inte stoppa sig själv från att le, det är ett citat ur en bok han läst förut. Han kommer inte ihåg titeln men han minns att han tyckt att den repliken varit urlöjlig. Trots det så använde han den nu i ett försök att imponera på en flicka han faktiskt tycker om. Attans, varför kunde han inte bara hitta på något originellt?

(Fin ostighet där xD Ostighet? xD)

Samantha rodnade och såg bort medan hon plockade undan det sista. Hon kom sedan fram till Saergoth då rodnaden gått ner tillräckligt för att hon inte skulle se ut som en vandrande tomat. "Vill du gå ut?" undrade hon då hon verkligen kom på något annat att säga. Hon skulle kunna säga att hon gått ner i källaren, men ville inte göra honom arg, inte nu när allt faktiskt var så bra.
Samantha vågade sig på att ta hans hand och började sakta gå, det kändes bra, mysigt att göra så.

( OSTIGHET! *epic pose of somethingness* )

Saergoth hann inte svara förrän hon tar hans hand, självklart att han kommer följa med. Om hon bara visste effekten hon har på honom, han kan inte förklara ens för sig själv hur det kommer sig att han låter henne ta sådan kontroll. Möjligtvis för att hon accepterat honom på ett sånt sätt hon gjort. Ingen hade gjort det förut. Inte om hon, attans, han kan knappt tänka på något annat än henne. Han är fast i något sorts lycksaligt moln och Samantha är den permanenta huvudpersonen i hans tankar.

Samantha gick ut ur rummet med honom och i ögonvrån såg hon hur någon tjänare slank in för att se om det fanns något att städa. Hon såg också hur tjänare log då hon såg dem innan hon försvann in i rummet.
Hon kramade lätt om Saergoths arm innan de snart var ute i trädgården, hon visste inte varför men hon älskade den, kanske för att det var ända stället där hon var ute nu, någon annanstans kunde hon inte gå direk, inte till byn, och det var det närmaste.
Samantha släppte hans hand och log stort mot honom. "Jag kan inte säga hur glad jag är över det här...Över allt. Jag har aldrig älskat någon annan än min familj förut...". Och nu älskade hon inte dem lika mycket, i alla fall itne sina föräldrar, hon började glömma bort dem alla.
Samantha böjde sig fram och kysste honom igen, hon hade bara gett små försiktiga kyssar, men nu stod hon kvar där en bra stund och slöt ögonen.

Saergoth besvarar kyssen och lägger armarna om henne, som för att hålla kvar henne för alltid. Samtidigt kunde han inte låta bli att fundera på vad hon precis sagt. Aldrig någonsin? Saergoth har aldrig älskat någon alls förrän nu... troligtivs. Det måste vara det ord han borde använda. Han kommer inte mycket längre i tankar förrän hans huvud fylls som av... luft.

"Herrn tycker mycket om henne, gör han inte?" Säger en tjänare förstrött samtidigt som hon skrubbar rent golvet.
"Häxan tror att mäster hittat kärleken, det tror hon." Svarar den andra tjänaren som dammtorkar bort och stolar i den övergivna rummet.
"Tror häxan han är kapabel till sådant?" Frågar den första och häller ut mer vatten på golvet.
"Häxan tror på många sagor, det här kanske bara är en av dem." Svarar den andra.
"Så måste det vara." Säger den första och fortsätter skrubba.

( I just frickin' realised that if you want to you could RP Brock down there. I mean if you wanted to. xD )

Samantha log svagt och kom nära honom och la armarna om hans nacke då han la dem om henne. Hon kysste honom än och det slog henne då att Saergoth var den första hon kysst, såklart hade hon gett kyssar på kinden eller pannan till sin familj, men förutom det, inget helt enkelt. Hon log större och drog tillslut undan och la huvudet mot hans bröstkorg.

Brock var där nere med tusentals andra och gjorde som dem, högg i väggen, krossade det som kom ut. Han frågade inte ens längre, bara gjorde det. Han sa inget heller alls, men han hörde de andra viska med varandra, han uppfattade bara vissa saker. "Herrn har hittat kärleken, flickan har makt över honom nu" sa någon och Brock funderade. Herrn måste vara den där mannen, Saergoth, och flickan måste vara Samantha. Hans ögon smalnade, han ville hämnas, men han kom inte upp härifrån, han var fast. Men om han kom upp, skulle han hämnas med att först döda Samantha, om hon betydde så mycket för honom, och sedan sakta döda Saergoth, så han plågades.

Saergoth bara stod där till hon lutade huvudet mot honom och han låter sina fingrar gå igenom hennes hår. Vackert, det känns bra, det kittlas lite dessutom. Faktiskt rätt udda känsla nu när han tänker efter. Hennes långa hår känns inte som hans, som han gör sitt bästa för att hålla kort. Det är också något tjänare sköter åt honom, om han ber om det förstås. Annars skulle det bara fortsätta växa utan stopp... typ som de första femtio åren på planeten när han var för rädd för utsidan för att ens lämna sitt hus. Det hade varit skrämmande tills han insett att det inte var något farligare än honom. I närheten åtminstone. Nu har han undersökt världen i sin drakform och insett att det inte finns mycket mer skrämmande saker än honom själv.

Samantha log in mot hans kläder och kände hans fingrar gå igenom hennes hår, det kändes skönt, tryggt. Hon hade inte satt upp det nu när hon bara var med Saergoth, hon hade bara dragit undan det från ansiktet, annars hade hon det alltid uppsatt i fläta eller knut hemma i byn. Nu var hon ju inte i byn, hon behövde inte bry sig vad någon tyckte där.
"Har du varit i min by något? Jag menar....inte som drake?" undrade Samantha sedan och såg upp på honom. Han hade terroriserat deras by, men hade han varit i den som människa? Sett deras enkla hus och affärer? De var mest bönder, som Samanthas familj, men de som var lite rikare hade stånd på torgen eller små butiker även om de var få. De riktigt rika bodde själva som Saergoth eller som kvinnan de varit på fest hos.

"Nej, Xavier är för välkänd för att jag skulle kunna gå runt ostört." Svarar Saergoth, vilket är den större delen av sanningen. En annan stor del är faktorn att han faktiskt tycker att byn är obetydlig och hade planer på att förgöra den helt och hållet... fler än en gång. Han har fortfarande det, till viss del. De enda platser han reste till var annan adels gods eller till större städer. Åtminstone nu för tiden, ibland undrar Saergoth om byn ens skulle existera utan att han dykt upp här... med tanke på att Xavier Mays är en inflytelserik person över ett stort område så han är, vad borde man kalla det? Behövd, möjligtvis.

(I think I need to sleep, sov mindre än tre timmar igår. o-o)

Samantha visste inte vad hon skulle tycka om hans svar, han kunde inte direkt förstå då hon pratade om sin by, han hade ju bara försökt förstöra den som drake. "Jag förstår..." sa hon och lutade huvudet mot honom igen och slöt ögonen. "Även om jag inte saknar min familj så mycket mer saknar jag mitt hem lite, mitt rum, mina saker" mumlade hon även om henne saker troligtvis var sålda nu då de trodde hon var död. "Jag kan inte förstå att mina föräldrar gav bort mig till att dödas av dig" sa hon sedan sorgset. "Jag är glad att jag träffade dig men..." mumlade hon och tystnade av en stor klump i halsen. De hade inte ens försökt hindra det, bara låtit henne bli tagen av en farlig drake. Hon begravde ansiktet mot hans bröstkorg och tröja igen för att dölja några tårar som kommit upp i hennes ögon.