Tänk om...? [Drarry]

Vad tror du? Jag är kvar och vill ha kapitel på kapitel

Kapitel 14
Del 2

Draco

Terminen gick, Harry och jag pratade aldrig. Jag saknade honom oändligt mycket och den där natten vid sjön kändes så avlägsen, som om allt bara varit en dröm. Varje gång jag mötte Harry så fick tanken mer kraft – hade det bara varit en dröm? En väldigt realistisk dröm.
Jullovet närmade sig igen, året hade gått så fort. Jag behövde inte åka hem det här året heller. Underbart! Det sista jag ville just nu var att träffa min far. Bara tanken gav mig kalla kårar.
Jag låg ihopkrupen under en varm filt en fåtölj vid brasan. Sällskapsrummet var ovanligt hemtrevligt just den här kvällen. Klockan var halv tolv och jag var ensam. Jag kände att jag ville ha min drömprins där med mig. Jag ville uppleva den där drömmen igen. Det hade varit så underbart, magiskt. Jag ville ha honom nära mig igen. Det var så länge sen och Harry hade säkert glömt både natten i biblioteket och den på stranden.

Jag reste mig motvilligt och gick avlägset in till min sovsal. Zabini var såklart vaken trots att klockan var kvart över tolv nu. Jag låtsades som om jag inte såg honom och kröp ner under mitt täcke. Det var iskallt eftersom sängen stått orörd så länge och kylan utomhus hade invaderat slottet med, framförallt de redan svala fängelsehålorna. Jag somnade ovanligt snabbt den kvällen. Jag drömde om Harrys och min första natt tillsammans. Hela upplevelsen spelades upp, orörd. Allt var precis lika hemskt som den vekliga händelsen. Men ändå så var det ingen mardröm. På något sätt så var känslan annorlunda.

Jag vaknade tidigt morgonen därpå. Jag klädde mig och gick ut ur sovsalen innan någon av de andra ens hade vaknat. Jag ville inte äta frukost, jag ville bara gå ut. Skaka av mig alla känslor. Blir lika kall som vinden som ven i ens hår. Det var såklart minusgrader och ett tjockt snötäcke över hela landskapet. Det var som att stå i en vacker målning. Vindarna slet i min kappa och min halsduk som hungriga tigrar och jag var tvungen att burra in ansiktet i klädnaden för att inte få kallbrand i hela ansiktet. Jag gick dit benen bar mig. Det brukade jag säga till mamma när jag kom hem efter en hel dag. Jag brukade försvinna iväg ibland utan någon som helst förvarning när jag var yngre. Det kändes precis likadant nu. Jag visste undermedvetet vart jag ville gå trots att jag aldrig varit där. Jag hittade perfekt om jag bara lät instinkterna ta över. Snart stod jag omringad av trädstammar och snötäckta buskar. Skogen var så vacker på vintern. Jag gick djupare och djupare in i skogen. Jag kom fram till en klippavsats snart. Jag satte mig ner mot ett träd intill kanten. Det blev genast kallt om benen men kylan bedövade mig snart och jag bestämde mig för att sitta kvar. Jag såg ut för kanten och såg en perfekt bild av Hogwarts-slottet. Det var underbart, vackert. Jag såg en liten gestalt dra sig fram genom snön långt där nere. Personen följde mina spår. Jag undrade vem det var som förföljde mig. Det skulle jag troligen få reda på, inte snart men det skulle jag i vilket fall. Om jag stannade alltså. Skulle jag göra det? Skulle jag bara vänta på att bli upptäckt på min nyutforskade plats? Jag fick lust att gå min väg. Gå min väg innan personen kom upp till mig. Jag hade gott om tid på mig.Men jag satt kvar, satt kvar och väntade på ödet.

~

Vem tror ni att personen är? Vem vill ni att det ska vara? Kolla gärna in på spin off-tråden

Så himla bra så jag dör! *dör*

( Förlåt! Det här har inte med tråden att göra fashion7, men jag tror du har råkat blocka mig?)

Oj förlåt hahaha!!!! Har inte märkt :' *unblock*

Ett till kapitel? ^^

JA SNÄLLA DETTA VERKAR LITE ÖVERDRIVET MEN DET ÄR SÅ JÄVLA BRAA

Ja

Kommer ut imorgon om mina planer inte förstörs.

Jjjhhhhhahahaaaaaaaaaaaaaa!!!