The marauder's map [SV]

Oh my god Maja, jag ligger här hemma ensam och sjuk och väntar på att något spännande ska hända. Nu har jag läst denna ff och tyckt så synd om Remus (för jag älskar honom) och väntat på detta nya jävla kapitel som ska komma.
Förihelvete Maja jag är (nästan) döende! Ge en stackars människa en liten gnutta av hopp i sin sista stund! #JaJagÄrDramaQueen

Jag skriver.. Inte så mycket...
Men jag ska se vad jag kan göra..

*Gör stressat ljud*

Ska försöka skriva lite mellan läxorna då..


Edit: Okej då Pinez 14 jag lägger ut lite till då..


Kapitlet är lite kortare än vanligt, men jag har lite att göra så.. Jaja.

Kapitel 11 ~Krig
"James! Sirius!" James och Sirius gick i vardera endan av korridoren. De hade inte pratat med varandra sedan missödet på fredagen. Helgen hade förflutit utan några större händelser. Te var fortfarande kvar på Sankt Mungos, och Remus kvar på sjukhusflygeln. Jag hade inte gjort någonting för att hälsa på honom igen. "James! Sirius!" Ingen visade något tecken på att de hörde mig.
"Jag tror inte att det är någon idé." Hörde jag Lily säga, men jag gav inte upp mina försök.
"James!"
"Kendra, du gör det värre." Varnade Peter mig. Jag kollade skrämt upp i hans ansikte, och insåg att han hade rätt.
Hade Peter alltid varit så lång? Hade hans ansiktsdrag varit så tydliga och ögonen så djupa? Hur länge sen bar det jag hade ägnat en längre blick åt Peters håll?
Jag nickade och vände motvilligt blicken tillbaka till James och Sirius. Vem av dem skulle behandla mig bäst om jag gick fram och pratade med den?
"Jag måste fixa en sak." Sa jag och sprang iväg mot Sirius.
"Sirius!"
"Vad?"
"Vad är det mellan dig och James?"
"Nej, inget. Jag har bara insett vilken idiot han är och fattar inte var jag såg i honom." Sa han surt utan att vända sig om. Jag fick småspringa lite för att hinna med honom.
"Sirius, jag fattar inte. Varför nu?"
"Antar att jag inte kunde se det förut." Han stannade och kollade på mig.
"Det är mitt fel. Eller hur? Sen jag.. blev osams med Remus har alla glidit isär. Ni är vänner Sirius. Det har ni varit i sex år!"
"Kendra," Han drog sin kalla hand längst med mitt ansikte, "det skulle vara lättare om du vore i Ravenclaw." Sen vände han sig om och gick.
"Sirius!" Jag tog ett steg mot honom och sträckte ut handen, men han stannade inte, utan gick vidare mot klassrummet.

"Det gick inte så bra va?" Frågade Peter efter jag förklarat allt vad Sirius hade sagt. Lektionen var slut och vi gick mot örtläran nedtyngda av böcker. Jag skakade dystert på huvudet och kollade upp på Lily, men hon kollade inte åt mitt håll. Jag följde hennes blick och såg James sitta under ett träd, det vi brukade sitta under, ensam.
"Lily vad..?" Hon bröt genast kontakten med James.
"Han ser inte glad ut." Konstaterade hon. James satt nedsjunken med näsan i en bok. James, som aldrig läste, blundade stenhårt, men ryckte till och slog upp ögonen när någon ropade hans namn.
"Potter! Varför så ensam Potter?" Snape kom gående med sitt gäng mot honom. James reste sig omedelbart upp och drog fram staven.
"Jag har slagit dig tidigare, Snape! Jag kan göra det igen!" Skrek han.
"Kom, Kendra." Viskade Lily skrämt och drog med mig mot James och Snape.
"Då var du inte ensam!" Skrek Nott när vi närmade oss.
"Lämna honom ensam, Severus!" Skrek Lily och Snape såg med ens tvivlande ut.
"Vi har lite att ta igen." Log Nott slugt och vände sig mot James igen. Snape blinkade hårt och vände sig mot James han med. Men Selwon och Rosier, som båda var imponerande långa, stod kvar och glodde dumt på oss.
"Severus, sluta!" Skrek Lily desperat och gick fram mot Rosier, som hade lite mindre muskler än Selwon. Han slog till Lily så hårt att hon tumlade ned på marken. Lily kom fort på fötter igen, och Snape gick fram mot henne.
"Är du okej?" Frågade han och tog tag i hennes händer. Hon ryckte händerna ur hans grepp som om hon hade bränt sig medan jag och Peter smög bakom allas ryggar mot James.
"Varför skulle du bry dig?" Fräste hon. "Är inte jag bara en vanlig smutsskalle?"
"Kom James." Viskade jag och räckte fram handen. Han ignorerade mig och gick iväg. Bakom mig hörde jag Lilys och Snapes diskussion som ett avlägset mummel och började gå mot växthusen med en ledande hand på ryggen.

"Vet ni hur jobbig han är?" Viskade Lily på lektionen en halvtimma senare. "Han sa att han skulle lämna James ifred om jag gick ut med honom!" Hon fnyste högljutt. "Som att."
"Har du börjat gilla James, Lily?" Frågade jag. Hon kollade rodnat bort.
"Kanske lite." Mumlade hon.
"Efter alla dessa år." Mumlade Peter tillbaka och skakade på huvudet. Lily log fortfarande fånigt och kastade en snabb blick åt James håll. Jag blev svagt avundsjuk på henne. Var det för att James kunde se på henne utan att skämmas? Varför?
"Skojar du Lily?" Frågade jag skeptiskt. Hon skakade på huvudet.
"Nästa gång James bjuder ut mig går jag med." Konstaterade hon. "Jag vet inte varför, det känns bara rätt."
"Lily, du kan inte bara vänta. Bjud ut honom du! Vi ska till Hogsmead i helgen. Försök då!" Fnittrade jag.
"Jag lämnar er tjejer nu." Skrattade Peter och gick därifrån. Ljudnivån var ganska hög, så vi kunde prata utan att någon tänkte på det. Vi höll på att jobba med en växt som hette Helakomp och läkte sår. Grejen var att men skulle hugga av grenar och fånga upp savet.
"Jag skulle aldrig våga." Log hon och lade huvudet på sidan. "Han är så annorlunda. Det.. det är lite konstigt att tänka på honom så."
"Okej Lily. Vi säger såhär. Om inte James bar bjudit ut dig på torsdag får du göra det."
"Och så kan du gå på dejt med Remus!" Hon hoppade jämfota på stället och jublade så att folk i omgivningen en kollade på henne.
"Jag tror att alla skulle tro att jag skulle försöka mörda honom eller något då." Försökte jag le. Men orden hade inte den klang som jag önskat, och Lily verkade genast märka. Hon kramade om mig hårt och mumlade "Förlåt, förlåt, förlåt." i mitt öra.
"Det är okej." Ljög jag. En stickade gråtkänsla som till som en våg. Hårt, kvick och effektivt. Min strupe kramades ihop, men jag försökte hålla god min.
"Hej, Gryffindor." Både jag och Lily vände oss reflexmässigt om. Bakom oss stod en skitsnygg kille från Ravenclaw.
"Kendra." Sa jag.
"Va?"
"Jag heter Kendra. Kalla mig inte Gryffindor." Snäste jag.
"Hej, Kendra." Sa han överlägset.
"Jag kan inte fatta att du inte vet vad jag heter än." Suckade jag och vände mig mot Helakompen igen. Lily följde mitt exempel. Killen, som hette Sam Tornwhite, gick och ställde sig bredvid mig och hjälpte oss med plantan. Snart kom en tjej, som också gick i Ravenclaw och hette Claire Edson, fram hon med.
"Vad gör du här Sam?" Frågade hon med en klingande stämma.
"Kendra, det här är.."
"Jag vet vem det är." Avbröt jag. "Vi har gått i samma skola i sex år." Sam kollade rodnande ned i golvet.
"Skraj för första deltävlingen?" Frågade Claire kaxigt.
"Lite." Ljög jag. Ärligt talat var jag skitskraj.
"Jag anmälde mig med." Sa hon.
"Du hade väll inte vad som behövdes." Lily fnissade till och försökte att dölja det i en hostattack. Dessvärre var hon inte så bra på det, så Claire drog med sig Sam och gick därifrån.
"Den var bra!" Lily gav mig en high-five, och råkade ut för ännu en skrattattack.
"Jag är så bra på att förolämpa folk." Sa jag högtidligt, men lyckades inte hålla masken särskilt länge.

Senare samma kväll kom beskedet om att tävlingen skulle hållas samma fredag. Folk dunkade mig i ryggen och skrattade skrikande. Själv greps jag av panik, men försökte att inte visa något. Jag antog att mitt hår hade fått någon konstig färg igen. Jag kunde ju hoppas att folk trodde att det var av glädje.
"Tror du Te hinner tillbaka?" Frågade jag Lily och Peter nedslaget.
"Jag vet inte." Suckade Lily. "Vi har inte fått höra något om honom sen han åkte."
"Är det nåt mellan dig och Te?" Frågade Peter.
"Gud nej, varför tror alla det?" Han ryckte på axlarna.
"Vet inte." Sa han. "Han är kille och ni är med varran och så.."
"Så en tjej och en kille kan inte vara kompisar?" Frågade jag.
"Jo, men.."
"Det är inte nåt mellan dig och mig." Påpekade jag. Han log brett.
"Nej, det är sant." Jag log tillbaka. Hade han alltid varit så snygg? Ville jag att det skulle vara något mellan oss? Ville han? Jag kände efter efter den pirrande känslan, den fans där. Det var bara för att jag tänkte på det, intalade jag mig själv.
Jag tänkte på Remus, och då var känslan betydligt starkare. Bra.
Jag insåg att jag hade blundat, så jag slog upp ögonen. Sen kollande jag ned på tallriken med fisk. Rynkade näsan åt lukten. Rutten fisk. Lever, visst. Men blä för fisk. Jag sköt ifrån mig tallriken.
"Jag äter inte det här." Konstaterade jag. Lily kollade frågande på mig. "Luktade på det." Förklarade jag. Hon luktade på mig och sköt ifrån sig tallriken hon med.
"Vad är det med husalferna egentligen?" Sa Peter som inte heller tänkte äta.
"Kom, vi sticker till uppehållsrummet innan fruktan tar slut." De andra nickade och gick efter mig.

Jag vill att James ska bjuda ut lily nu!! Och att alla ska bli sams och att du ska skriva ett till så är himla otroligt bra kapitel så att jag får ett bättre liv och överlever mitt tråkiga liv

De.... E...........så.............. BRA!!!!!!!!!!!!!

Tack äntligen lite ljus i min sjuka mörka vardag

*JilyFangirlingAttack* IIIIIIIH! ♥

Ohohoh vad U N D E R B A R T älskar det fullkomligt ♥ 8}
Shippar Remus och Kendra (shipnamn?) mest för att jag älskar Remus så mkt ^^
Du skriver så bra, längtar hemskt mkt efter mer so plz skriv mer snart kram ;*