Filthy half-breed [Swe]

Shit. Shit. Shit. Shiiit.


Inte braaaa.




Vad som däremot är bra är du! Hur du beskriver allt och alla.
Jag ryser ju här!

Tack min ända men gulligaste läsare just nu♥

Kort kapitel som vanligt. (Trodde det var längre )
Jag vet. Jag hatar mig precis så mycket som ni gör just nu.

Kapitel 25!
Adam stirrade omkring förskräckt och när han fick syn på mig så kravlade han sig bakåt i sängen med uppspärrade ögon. Hans mun var öppen, lite som om han ville skrika men inte kunde.
Och allt detta medan han såg på mig.
"Adam?" frågade James lugnt och gick lite mot honom. Han såg inte mer än nyfiken ut. Inte ens lite rädd. Men det var jag.
"Adam, det är lugnt. Det är bara Bianca. Minns du? Din kompis." sa han och stod nu bredvid Adams säng.
"Hon... Hon.. Monster" flämtade han skräckslaget. Tårarna brände inte bara i mina ögon, utan även i hans.
"Du!" utbrast han förfärat och pekade på mig. "Du gjorde det här!"
Jag ryggade tillbaka och kved till.
"Hon! Det var hon som gjorde det! Stoppa henne!" tjöt han medan han skakade som ett asplöv.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
"Det är hon! Det var hon!"
Min underläpp vägrade vara still och hela världen var suddig på grund av de salta tårarna som brände mina ögon. James grep in igen.
"Andas. Andas, hördu. Ingen fattar vad du pratar om. Allt kommer bli bra okej?"
Adam tog några djupa andetag innan han verkade ruska till sig själv.
"Bianca" viskade han och slog händerna för munnen.
Jag såg bedjande mot James, så han gick fram till mig och hjälpte mig över till Adams säng.
"Du... Förlåt för allt." mumlade jag och tittade ned på mina händer. "Men sanningen är... Jag vet inte mer än du gör."
"Shit! Jag måste gå! Professor Wilton kommer döda mig!" fann sig James sedan väldigt snabbt innan han satte av mot dörren som om hans kläder brann.
"Förlåt. För det jag sa. Jag vet inte vad som flög i mig." sa Adam lite skamset och drog in mig i en kram.
"Vi båda är rätt så korkade. Men jag skyller inte på dig. Jag startade det här. Och jag antar att jag kommer behöva få slut på det här också. Jag ska be Professor McGonagall om tillåtelse att besöka mamma."

Så du älskar dig själv? Lite självgod tror jag allt.


Superduperbra kapitel! (Jag minns inte om hennes mamma dog eller bara åkte in på sjukhus)

lama
Här så :3

Har läst typ första kapitlet och det är awesomeeeh x)

Alltså förlåt, jag lovar jag tänkte faktiskt skriva i Måndags! Jag kom bara på att jag fyllde år då lol... :'D
Haha aah, och så har vi haft mycket prov och sånt i veckan men nog med bortförklaringar. Här kömmer kapitlet.


Haha neee :3
Hon hamnade på sjukhus å så )

Meeeh, du e ju awesome juuu Cx

Kapitel 26
Det gick några dagar innan de släppte ut mig från sjukhusflygeln. Adam skulle vara kvar någon dag längre än mig, eftersom han fortfarande fick panikattacker. Jag själv hade sprungit raka vägen ut sökandes efter McGonagalls arbetsrum, men efter en stund hade jag insett att jag inte visste vart det var.
”Gissa vem som ska på The Wanted konserten snart” hörde jag någon sjunga bakom mig och sen knuffade en blond flicka till mig.
”Hej Steph” log jag tillbaka. Hon skrattade och kramade om mig.
”Du, alltså folk har fått typ frispel. De har fått för sig att det är någonting mellan dig och James, och mellan dig och Adam.” påpekade hon och krokade armkrok med mig innan hon drog med mig mot stora salen. Mellan mig och Adam fattar jag, men mellan mig och James? Det snurrade lite i huvudet och jag hann inte svara men jag tror inte jag behövde det heller.

Alla var i full färd med att äta sin frukost och prata högljutt när jag kom in så ingen märkte nog att vi faktiskt anlänt. Jag slog mig ned bredvid Rose och log mot Scorpius när jag fångade hans blick från Slytherinbordet.
”Ät!” befallde Eileen mig och lastade upp högar med ägg på min alldeles för stora tallrik. Jag tittade med stora ögon ned på tallriken, sedan upp på henne.
”Eileen! Tänker du dräpa mig?!” viskade jag dramatiskt.
”Nej! Absolut inte! Vad tror du om mig!” brast Eileen ut lika dramatiskt. De andra skrattade åt oss. ”Jag tar det här, tack så mycket!” sa hon högt och slet åt sig min tallrik. Jag slog handen över hjärtat.
”Men vad ska jag äta?” låtsas snyftade jag och låtsades torka bort en tår under ögat. Eileen härmade mig.
”Men kära lilla du, det är väl inte mitt problem!” svarade hon skrattandes och skyfflade grisigt in äggen i munnen.
Rose skrattade nog mest, innan hon slog armarna om mig och kramade mig väldigt hårt.
”Jag har saknat min bästaste bästis jättemycket” log hon och tog en tugga av sin macka.
”Jag har saknat min rosigaste Rose jättemycket jag med” svarade jag och tog en klunk pumpajuice. ”Men tro det eller ej, jag är väldigt sugen på lektion. Vad har vi för ämne härnäst?”