A Dragon's Tale [SV]

OMG Elixir, du sätter press på mig! O.o nåneej det är bra att ni lägger press på mig, för jag kan behöva en rejäl utmaning så säg till om något låter helt omöjligt och bara konstigt!

För tillfället har jag dock lite problem att välja i vilket elevhem jag ska sätta Ciara (som ni kommer få reda på i kapitel 10) ... *funderar intensivt* ;'' )

Jaha. Det visste jag inte. Det där om Slug eller Snigelhorn Tack iaf.

han heter slughorn på engelska och snigelhorn på svenska

Ja alltså den här tvisten om Slughorn/Snigelhorn har väl ingen större betydelse egentligen, ni alla visste väl ändå vem jag menade - inte sant? Tack till era kommentarer, gillningar, respons etc, jag älskar er!!! ♥♥♥♥

Kapitel 9 - ”Sorteringshatten”

You might belong in Gryffindor,
Where dwell the brave at heart,
Their daring, nerve and chivalry
Set Gryffindors apart

Or perhaps in Slytherin,
You'll make your real friends,
Those cunning folk use any means,
To achieve their ends.

”Var är Harry? Jag har inte sett honom sedan han gick till Slughorn, men de måste väl ha kommit därifrån redan?”Jag kikade över alla små huvuden som guppade förbi mig på perrongen medan jag letade efter en svart, ostyrig kalufs. Men utan resultat, kanske Harry hade blivit och pratat vidare med Slughorn efter deras möte.

”Han klarar sig”, sa Ron lugnt och åt upp den sista chokladgrodan som han köpt på tåget. Hela kupén hade varit fylld med papper, chokladgrodekort och sidor ur Hogwarts Historia som Ron av misstag hade dragit ur boken då han trott att det varit en gammal trolldyckskonstbok. Hermione hade skrikit på honom hela sista timmen som tåget varit i rörelse, än en gång hade jag ångrat mig att jag lämnat min mp3-spelare framme på Den Läckande Kitteln.

”Han har säkert åkt upp till slottet redan”, sa Hermione med lika lugn stämma som Ron, fast jag kunde höra aningen oro djupt nere i rösten. ”Kom nu så tar vi en vagn innan vi måste dela en med Millicent Bulstrode.”

”Usch, det vill vi ju inte”, grimaserade Ron och skakade äcklat på huvudet. En fnittrig tjej, med långa lockar och bulligt ansikte dök upp från ingenstans. Hennes ögon glittrade då hon tittade upp mot Ron med en drömmande blick.

”Hej Ron”, sa hon fnittrigt och vinkade på ett flickaktit sätt. Hennes väninna, en medellång tjej som var identisk till den tredje tjejen i ledet, fnittrade till på samma sätt och knuffade till flickan som hade hälsat.

”Öh...hej”, sa Ron oförstående och höjde handen i en halv hälsning innan han vände sig mot mig och Hermione, som under hela scenen hade utbytt menande blickar.

”Åh hej Ron”, sa jag med tillgjord fnittrig röst i en ren imitation. ”Ska vi gå hand i hand?”

Hermione brast ut i skratt då jag gjorde en gest med handen mot honom som om han skulle ta den i sin och vi skulle gå på bal eller nåt. Jag själv kunde heller inte låta bli att börja skratta då Rons öron övergick till en röd nyans.

”Äsch, håll tyst”, muttrade han och kliade sig generat i nacken då han såg efter de fnittriga flickorna. ”Lavender är bara en vän.”

”Jag tror hon har något mer än vän i tankarna där Ron”, sa jag och knuffade lätt till honom. ”Vilka var de andra två?”

”Padma och Parvati Patil, Parvati går i Gryffindor, Padma i Ravenclaw”, berättade Hermione snabbt innan Ron ens hann öppna munnen. Jag skakade på huvudet, vilka vänner alltså. Snabbt gick min blick över till min vänstra sida då en lång kille med blont hår rusade förbi mig till sina bullriga vänner några meter framför mig. Genast sjönk mitt humör som en sten i magen på mig och jag kände mig lätt illamående.

”Försökte han faktiskt be om ursäkt?”frågade Hermione då hon såg vem jag hade tittat efter.
”Jag är inte säker, han stammade mest”, svarade jag oberört och ryckte på axlarna. ”Men jag tyckte att jag hörde något om ursäkt där nånstans.”

”Du borde ha spelat in det, jag har aldrig sett Malfoy ge så mycket som sympati åt nån annan än han själv”, sa Ron trött. ”Men vänta nu, varför skulle han ens be om ursäkt åt dig? Han känner dig inte ens?”

Både Hermione och Ron stannade och tittade på mig med uppmanande ögon, jag gav ifrån mig en uppgiven suck, det var ingen idé att jag ens försökte gömma min hemlighet för dem längre. ”Jo jag har liksom...träffat honom förut.”

Båda stirrade på mig med gapande munnar, om jag hade siktat med en pingisboll mot dem skulle jag träffat med hundra procent säkerhet. ”Titta inte på mig sådär, jag vet vad ni tänker! Men jag visste inte att han var sådär elak förrän idag.”

”Hallå!”utbrast Ron och slog ut med armarna. ”Vi har pratat om honom i över en vecka, något av orden som vi har sagt måste du väl ha förstått för du är väldigt duktig på engelska.”

Jag himlade med ögonen med en djup suck och ignorerade omedvetet komplimangen över min kunskap i engelska som jag fått. ”Jag har förstått nästan allting som ni har sagt, men jag ville få en egen överblick på honom innan jag gjorde min bedömning. Förresten var han inte så farlig då jag var ensam med honom. Han var riktigt mänsklig faktiskt...”

”Hade han blivit i tvingad uppförandekarameller från Freds och Georges skämtbutik?”
”Mycket lustigt, Ron.”
”Men han sa bad ju ändå om ursäkt, eller han försökte och det måste betyda att han...”
”Har fallit och slagit huvudet rejält under sommaren”, avbröt Ron Hermione mitt i meningen. ”Malfoy har alltid varit en jävel och kommer alltid att vara det. Förresten är jag hungrig nu så vi borde sätta oss i en vagn förrän vi måste gå upp till slottet.”

Hermione såg medlidande på mig då Ron störtade förbi mig fram till den sista vagnen, resten av eleverna hade redan försvunnit utan att jag lagt märke till det. Harry syntes fortfarande inte till någonstans, han var nog redan uppe i slottet och väntade på oss.

Jag vände mig långsamt mot vagnen och stannade mitt i steget då en svart, mager skepnad tornade upp sig framför mig. Jag hade aldrig sett något liknande, det var en bevingad häst, men inte alls som Pegasus från Hercules som jag sett i sagoböcker. De här varelserna var majestätiska och faktiskt lite fula också. De var bara skinn och ben med tomma, stora ögon och vingar som såg benigt äckliga ut som påminde mig om fladdermöss vingar. Jag smackade ogillande med läpparna då jag tog en lång vända förbi dem till vagnen.

”Vad är det med dig?”frågade Ron då jag stelt satt mig ner bredvid honom fortfarande med ögonen på den stora, svarta hästsaken. ”Kan du se de där...vad heter de nu igen..terater? Tezaler? Teglater?”

”Testraler, Ron”, rättade Hermione honom med en lätt suck förmodligen irriterad över att han inte kom ihåg något från förra året då de hade gått igenom testralerna.

”Testraler?”frågade jag med rynkad panna då vagnen sattes i rörelse med ett plötsligt ryck och jag var nära på att falla ur vagnen. Ron hann greppa tag om min arm i sista stund och häva upp mig på bänken igen. ”Ä-är de verkliga?”

”Berätta det för oss, det är du som ser dem”, sa han trött och höll sig för magen. ”Jag undrar om de har de där kycklingbenen, de hade inte de förra året och jag skulle verkligen vilja ha dem i år.”

Jag fortsatte studera testralen som gick framför mig, vi hade ju som sagt inte haft lektioner i skötsel och vård av magiska djur i min förra skola så jag hade bara läst om dem på fritiden. Jag hade trott att de bara var en myt, men allteftersom jag hade haft mamma i mina armar då hon dött kunde jag väl se dem nu.

Jag var ändå tvungen att erkänna att de var stolta varelser fastän sitt skrämmande utseende, de var dystra och annorlunda på något sätt. Fast ändå mycket fascinerande och vackra på samma gång. Jag kunde inte bestämma mig för ifall jag tyckte om dem eller inte.

”Alltså, låt mig få det här klart för mig”, fortsatte Ron efter ett tag då vi suttit tysta insvepta i våra egna tankar. ”Malfoy var alltså snäll mot dig?”

”Släpp det nu Ron!” Hermione hade visst blivit irriterad över Rons ständiga frågande och förvirrade reaktion över att Draco hade en annan sida än den han visade. ”Om Draco var snäll mot Ciara så var han det och så var det med den saken.”

”Men...”
”Sluta nu! Jag orkar inte längre med ditt tjafs, vi tar det då vi har hittat Harry så behöver inte Ciara förklara samma sak två gånger. Förresten är vi framme vid slottet nu.”

Ett stort, magiskt slott reste sig ovanför mig då jag steg ur vagnen, jag kunde inte göra annat än att stirra förtrollat på det. Jag hade aldrig i hela mitt sextonåriga liv ett något så maffigt och förtrollande, det var som taget ur en sagoberättelse. Och för en person som älskade sagor, var det här rena drömmen, jag hade alltid varit nyfiken över hur slott verkligen såg ut och nu hade jag fått svaret på min fråga. Det var fantastiskt.

Jag följde efter Ron och Hermione uppför trapporna till hallen utan att lägga märke till att de ens var där. Jag var för chockerad över hur stort det faktiskt var för att dras tillbaka till verkligheten.

Då jag klev in i hallen där pratet som jag halvt som halvt lyssnat av Hermione och Ron dränktes av sorlet från glada rop, fötter som slogs mot det hårda underlaget och skrik. Jag kände mig för för första gången genast som en del av allting, Hogwarts var som skapt för mig och jag var nära på att börja gråta av glädje. Höll jag på att bli sentimental eller nåt då jag bara tänkte gråta hela tiden? Jag som aldrig brukade bli känslosam över något.

”Häftigt, inte sant?”viskade Charlie plötsligt i mitt öra att jag hoppade till av förvåning. Hermione och Ron hade redan försvunnit tillsammans med resten av eleverna in i vad jag kunde se var en matsal, fast det mer såg ut som en prydlig, kunglig middagssal med tanke på hur stort och fint det var.

”Det är som i en dröm”, svarade jag med svävande röst och fortsatte klättra med blicken runt, runt i hallen. ”Skulle vi vänta här på professor...vad hette hon?”

”Professor McGonagall, miss Lynch”, sa plötsligt en strikt röst bakom mig som gjorde att jag hoppade till för andra gången på mindre än två minuter. Hjärtat bultade hårt i bröstet på mig då jag långsamt vände mig om och mötte ögonen på en högdragen kvinna med hök-liknande, strikt utseende. Hon bar en smaragdgrön klädnad tillsammans med en spetsig hatt på huvudet som hon hade sitt gråa hår i en knut under. Jag svalde hårt över min oförskämdhet att inte vetat hennes namn och tittade generat ner i golvet. ”Var är den sista från er familj?”

”Han var just här”, sa Charlie bekymrat och tittade sig omkring. McGonagall såg inte det minsta nöjd ut över att vi hade tappat bort vår yngste bror. ”Han sprang nog iväg och kollade på några rustningar eller nåt, han har knappt kunnat vara tyst i fem minuter sen vi nämnde ordet Hogwarts.”

Professor McGonagall rörde inte en min och jag kände hur modet sjönk inuti mig. Vad hade vi nu ställt till med? Var alla lärare på det här sättet på Hogwarts ångrade jag mig genast över mina höga tankar om skolan, det var en sak som var säkert.

Hon stampade otåligt med foten medan hon slog med ett hoprullat pergament i handen på sig själv. Charlie gav mig en diskret menande blick då hon inte såg som jag besvarade genom att snabbt höja ögonbrynen åt honom. Efter ungefär tre minuter av tystnad hördes snabba, springande steg från en av korridorerna, Cameron dök upp med andan i halsen och pannan fuktig av svett.

”Cameron Lynch, antar jag?”sa Professor McGonagall då Cam kom fram till oss. Han nickade andfått och torkade bort svetten från pannan med ärmen på sin klädnad.

”Ursäkta att ni fick vänta, jag tappade bort mig i fängelsehålorna.”
”Vad gjorde du dit ner för?”frågade Charlie på svenska, McGonagall höjde ett av sina ögonbryn åt honom men han gav ingen större kommentar över språket.

”En kille med blont hår från Slytherin sa att vi skulle dit”, svarade Cameron på sin utmärkta engelska accent som jag var grymt avundsjuk över. Min blick mörknade med ens, en kille med blont hår från Slytherin alltså? Malfoy. Jag skulle döda honom, långsamt och plågsamt, för att han hade lurat min lillebror. Att reta mig var en sak, men att lura min lillebror gjorde man fan inte ostraffat!

”Bra, då var ni alla tre samlade”, sa professor McGonagall och ögnade var och en av oss från ovanför sina rektangulära glasögon. ”Det är inte första gången som vi har fått elever från ett annat land hit för att studera på heltid, det var dock ett tag sedan och jag slår vad om att ni alla tre kommer trivas alldeles utmärkt.”

Jag var hundra procent säker på att Cameron höll med henne till fulla drag men lät bli att påpeka saken eftersom jag hade förstått att professor McGonagall var någon som inte ville bli avbruten.

”Ni kommer att sorteras in i elevhemmen Gyffindor, Hufflepuff, Ravenclaw eller Slytherin tillsammans med förstaårseleverna som anländer riktigt strax. Efter det tar ni plats vid det bord som ni placerats i och fortsätter därefter precis som alla andra, några frågor?” Ingen av oss varken rörde en muskel eller gjorde något tecken på att säga något. ”Bra, vänta här medan jag går och möter de nya eleverna så går vi alla in i stora salen för ceremonin tillsammans.”

Med det svängde hon raskt om och försvann innan någon av oss egentligen hade hunnit reagera.

”Hon var skrämmande”, sa Charlie med ett lätt leende på läpparna. ”Jag slår vad om att jag och hon kommer att ha många långa diskussioner om vad som är rätt och fel.”

”Hamna inte i trubbel nu igen”, sa Cameron med en bedjande blick på Charlie. ”Du blev nästan relegerad från förra skolan och avstängt i en månad.”

Charlie flinade brett och såg mycket nöjd ut precis som om det var något att sträva efter. ”Undrar hur länge jag kan hålla mig innan jag får min första kvarsittning, vad gissar ni? En vecka? En månad?”

”En timme”, muttrade jag över min brors omognad, han var den äldsta av oss alla och ändå uppförde han sig mest omoget. ”Med tur.”

”Vad du var uppåt idag då”, flinade han och rufsade lätt om håret på mig. Jag försökte desperat dra mig undan men han höll mig i ett järngrepp runt nacken. Jag skrek till över tanken på att mitt hår skulle bli alldeles förstört inför ceremonin, Charlie skulle få lida före jag ens fick blicken på Draco.

Då han äntligen släppte mig såg jag helt klart ut som ett troll, eftersom Cameron slog händerna för munnen för att inte brista ut i gapskratt.

”Tack så jättemycket, älskade bror”, fräste jag torrt medan jag desperat försökte få ordning på håret då det hördes steg från korridoren som McGonagall försvunnit.

”Låt mig fixa det”, suckade Charlie och höjde trollstaven mot mitt hår, han snärtade till med den och till min lättnad föll mitt hår över axlarna igen. ”Se, det var ju inte så svårt.”

”Prata för dig själv.”
”Det gör jag ju?”
Jag grimaserade åt hans självbelåtna leende, räckte det inte med att han hade retat mig redan? Jag var inte det minsta lycklig över hans beteende, men Cameron hade i alla fall något att roa sig över.

De nya förstaårseleverna var betydligt mer nyfikna och nervösa än någon av oss Lynch. De var också väldigt korta, små och hade barnsliga ansiktsuttryck. Cameron var storväxt för sin ålder och hade växt upp i samma takt som mig och Charlie, han hade egentligen aldrig lekt på samma sätt som oss. Han hade varit mer intresserad av sport och att studera då vi hade varit så mycket äldre än honom då han föddes att han hade växt upp mentalt i samma takt som oss. Eller i alla fall nästan...

Hopen förstaårselever stannade utanför de stora dörrarna som stängts innan vi pratat med McGonagall första gången, hon vinkade åt oss att ställa oss längst bak i ledet. Det kändes konstigt att stå där och vara nästan dubbelt så lång som dem, fast Charlie var nog bokstavligen det.

”Vänta här medan jag ser om de är redo att ta emot er”, sa professor McGonagall och blickade över varenda en av dem. Hennes ögon stannade för någon sekund på Charlie, som tog hela grejen som en roande lek. Cameron däremot såg mer ivrig ut över att strax få bli tilldelad ett elevhem.

McGonagall försvann genom dörrarna och stängde dem varsamt efter sig för att ingen av dem skulle kunna kika genom en springa. Charlie såg uttråkat över huvudena på de små eleverna som med jämna mellanrum kastade blickar bakåt på oss.

Jag hade alltid gillat barn, det var ofta som jag hade suttit barnvakt efter skolan åt mugglarbarn hemma i Finland, men jag var inte direkt bekväm över att de lågt viskade om att de här barnen lågt viskade om oss som om vi var nyaste nytt i en skvallertidning om kändisar. Nog för att vi i princip var det på Hogwarts för tillfället.

Det kändes som en hel evighet som vi stod där tillsammans med de överdrivet nervösa barnen, själv tog jag allting lugnt utan att varken verka stressad eller ivrig på något sätt. Det skulle gå som det skulle och jag var ju förberedd över hur allting skulle gå till då Hermione, Harry och Ron hade berättat det mesta om ceremonin.

McGongall dök upp efter bara fem minuter, uppenbarligen eftersom Charlie pekade på sitt armbandsur då hon dök upp. Mer över hur fem minuter kunde ha gått fram i sådan snigelfart hann jag inte grubbla över innan de maffigt stora dörrarna långsamt öppnades. Jag blinkade hypnotiserat till några gånger då jag bemöttes av en stora sal smyckad med olika banderoller, glittrande föremål och guldsmycken.

Vi vandrade efter hopen elever, men vi lyckades hålla oss tillräckligt mycket i schack för att inte ge ifrån oss imponerande läten och stirra omkring oss, med undantag från Cameron då som jag och Charlie låtsades om att vi inte kände. Han smälte gott med in i resten av klungan förstaårselever i alla fall.

Vi alla stannade framför upphöjningen längst fram i salen där lärarbordet fanns. Det fanns fyra andra bord inuti salen, varav de alla markerade varsitt elevhem. Jag hade kunnat skymta Dracos blonda hår i bordet längst till vänster medan mina vänner från Gryffindor satt i bordet bredvid. Mer än det hann jag inte se innan McGongall hade lagt fram en pall tillsammans med en mycket sliten, urblekt hatt som såg ut att ha en mun och ögon då jag kisade riktigt noga.

Plötsligt rörde hatten på sig och jag hoppade förvånat till. Den öppnade sin så kallade mun och bröt ut i sång:

Ni kanske inte tycker jag är vacker,
men döm ej efter vad ni ser idag,
jag lovar äta upp mig själv om ni kan finna
någon hatt mer klok än jag,
behåll gärna era svarta plommonstop,
och era hattar som ser så fina ut,
för jag är Hogwartshatten som sorterar
och därför slår jag alla andra utan prut
Det finns ej något dolt i era tankar
Som inte jag genast kan uppenbara
Sätt mig på huvudet, och jag ska säga
i vilket hem ni ska vara;
Ni kanske passar bäst i Gryffindor,
där folk med mod i bröstet lever,
vars djärvhet, kraft och tapperhet,
Dom skiljer ut från mängden elever;
Ni kanske hemma hör i Hufflepuff där
sanning och rättvisa styr, ja Hufflepuffarna
är trogna och lojala och aldrig någon möda skyr;
Måhända ert hem det visa Rawenclaw,
Ty den som lärd och kvicktänkt är,
och har ett gott och klart förstånd
ska alltid finna sina likar där;
Eller måhända ni i Slytherin
era sanna vänner finna, där sluga rävar
nyttjar alla knep, att alla sina mål och syften vinna.
I år en mörk skugga över oss tvinga
om ni slår er samma ska vi den övervinna
Så lyssna på min korta sång
och lita på det er kunskap behaga
så ska vi detta klara av
för vi på Hogwarts är tillsammans
ty detta är årets sång
hoppats det fallit i ert välbehag
för en gammal, vis hatt är jag.

Rispan som tidigare öppnats i hatten försvann och den tystnade. Genast började alla i salen klappa efter att ingen hade rört sig under dess betydande sång. Jag blinkade förvirrat till några gånger över hur klok hatten faktiskt verkade vara och ångrade med ens mina negativt bedömda tankar över att en hatt skulle placera mig i rätt elevhem.

McGonagall steg fram igen och vecklade ut pergamentpappret innan hon ropade upp ett namn. En förstaårselev från samlingen steg nervöst upp och satte sig på pallen med hatten på huvudet, efter bara några knappa bråkdels sekunder hade rispan i hatten öppnats och ropat ut ett ljudligt: ”HUFFLEPUFF”.

Eleverna i bordet längst till höger bröt ut i höga hejarop och klappade våldsamt i händerna, McGongall ropade upp namn för namn tills bara vi stod kvar. Jag gav Charlie en nervös blick och svalde hårt, jag hade aldrig haft något emot uppmärksamhet men det här var lite för mycket.

Min blick gick över till mannen som satt vid mitten av honnörsbordet i den största stolen, han hade silvergrått skägg och en vänlig blick som tittade över sina halvmånsformade glasögon. En lugn känsla vällde över mig då jag mötte hans vänliga blick och jag hade nästan kunnat svära på att han hade blinkat diskret åt mig.

”I år har vi även haft äran att få tre elever från Finland att börja på Hogwarts”, meddelade McGongall med blicken på oss. Cameron vände och vred ivrigt på sig bredvid mig och jag var nära på att skrika åt honom att stå still men lät bli då det fanns så många i salen som skulle börja stirra underligt på mig. ”Cameron Lynch.”

Cams ögon vidgades då han långsamt på skakiga ben gick fram till pallen, McGongall lyfte upp hatten från pallen så att han kunde sätta sig till rätta. Sedan lade hon hatten på hans huvud, den föll ner över ögonen på honom och jag kunde inte låta bli att le åt den komiska synen.Efter vad jag hade räknat till fem sekunder, rätade hatten på sig och skrek ifrån sig med hög röst: ”RAVENCLAW!”

Jag klappade i händerna tillsammans med bordet Ravenclawelever då Cam tog av sig hatten och anslöt sig till skaran. Han satte sig genast ner tillsammans med några killar som jag sett honom tillsammans med tidigare några få sekunder på tåget. Charlie busvisslade med ett brett flin och skakade uppmuntrande på huvudet åt sin lillebror som gjorde tummen upp åt oss.

”Charlie Lynch”, sa professor McGonagall då klappandet hade dött ut. Min storebror gav mig ett likadant leende som åt Cameron innan han gick fram till pallen och satte sig. Det såg ännu mer komiskt ut än då Cameron suttit där då han nästan var fullt utvecklad till sin kroppsbyggnad redan. Pallen som han satt på verkade minimal jämfört med då de små förstaårseleverna suttit där.

Snabbt lät jag blicken glida över till Dracos bord under tiden som hatten funderade, han satt med blicken envist ner i bordet och jag kände hur modet sjönk inuti mig. Där stod jag nu, mitt emellan valet av elevhem. Vart ville jag egentligen? Om jag skulle vara ärlig hade jag ingen aning, kanske till Gryffindor, kanske till Slytherin men vilket av dem hade jag absolut ingen aning om.

”SLYTHERIN!”ropade hatten och Charlie gick genast till det bordet och satte sig tillsammans med några sjundeårselever som han tydligen hade träffat på tåget med tanke på hur glatt de tog emot honom.

Nu var det bara jag kvar, nervositeten grep tag i mig likt en oväntad svallvåg. Mina ben kändes som överkokt spagetti då McGongall hade ropat upp mig och jag stapplade fram till pallen.

Hatten lades på mitt huvud, den luktade svagt damm och instängdhet och jag kunde endast se fötterna på eleverna som satt vid borden då resten skymdes av kanten på hatten.

”Ah, miss Lynch, mycket intressant...smart huvud där ser jag...mycket intelligent...åh ja du kommer bli stor än en dag...mod ser jag också att ni har gott om och omtänksamhet, rättvisa och du har inget emot att stå på dig.. Detta blir svårt...o ja mycket svårt...”

Inte Slytherin, snälla!

”Inte Slytherin, ey? Detta låter definitivt bekant... o ja, Slytherin skulle vara mycket bra för dig...där skulle du kunna uppnå makalösa ting, flicka lilla, makalösa må jag säga...”

Min blick gick omedvetet över till Slytherinbordet, jag var tvungen att böja på nacken i en obekväm vinkel för att kunna få fatt Dracos blonda huvud utan att någon skulle märka att det var honom som jag tittade på. Han hade höjt blicken och tittade på mig med en fundersam min. Jag kände hur jag smalt inuti, log jag? Jag hoppas du hamnar i Slytherin. En bild uppenbarades framför mig då Draco log mot mig med glädje, han hade sagt det, med mening till och med. Eller hade jag bara inbillat mig att han vid just den meningen sett mänskligt snäll ut?

Men Draco Malfoy går där, det går inte...vi funkar inte...

”Allting på grund av en pojke ey? Det visste jag allt...pojkar blir alltid till problem...studierna ska komma i första hand tösen lilla...så vad ska detta bli av dig må tro? Stora ting, det jag säga dig, stora ting som kommer förändra mer än halva världen... ditt goda hjärta kommer föra dig långt...då måtte det bli...”

Med ens slutade jag andas och vände bort blicken från Draco, hjärtat stannade i bröstet på mig och det kändes som flera långa timmar medan hatten stumt funderade över valet. Sedan skrek han ut det...


_________________________________________________________________

DAM*DAM*DAM* CLIFFHANGER ;' Love Ya! ♥

OMG *-*

VAFAAAN!!!!! INTE CLIFFHANGER!!
MEEEER!!! JAG FLIPPAR HÄR, SERIÖÖST!!! MÅSTE FÅ VETA VILKET HEEM!!

… jag hatar dig… really a cliffhanger? Ehy? EHY? EHYEHYEHYEHYEHY??????
GE MIG MER, NUUUUUUU!!!

OMG HAHAHAHA när jag läste att hatten sade ey så fick jag upp en bild i huvudet på en "hiphopare" som går runt med sorteringshatten på huvudet hahahah

Oh my… jag asgarvar! Tänkte into end på get!

Vad händer datorn? Rättstavningen här -.-"
Jag tänkte inte ens på det!

Omg nooo :O

lol jag visste redan att Cameron skulle hamna i Ravenclaw ^^ Vet inte riktigt i vilket elevhem Ciara passar i... kanske Hufflepuff? Gryffindor? Nej, jag vet inte.

Sjukt bra som vanligt