Rätt eller fel?

Meeeeeeeeeeeeeeerrrrrrrrrr MÅSTE PEPPA TILL MELLO!!

håller med!

Åh vad glad jag blir!! Vad kul att du gillade det!♥ Du är världens bästa mugglissyster!♥♥


Jaa, det är lite synd om dem:/ Men det slutar inte!♥


Kommer nu!♥


Ånej, då kommer det här ju lite sent, aja




Kap 16:
Nu hade jag tre alternativ, och alla verkade lika hemska.
Antingen kunde jag springa ut från huset och ut från allting och lämna Jeremy kvar med sin sorg, vilket inte verkade helt rätt. Eller så kunde jag stanna kvar här med honom och försöka trösta honom vilket verkade lite… falskt. Det tredje alternativet var det galnaste, men ändå det som jag helt skulle göra. Springa ut i familjen Abbots kök, ta den största kniv jag ser och göra slut på monstret om förstör världen för oskyldiga liv. Men det kändes ändå egoistiskt och jag måste ju följa min plikt som flickvän. Så jag satte mig helt enkelt ner bredvid Jeremy, tog han i min famn och vaggade honom fram och tillbaka medans jag mumlade i hans öra att allt skulle bli bra. För det är så en flickvän gör.



09:45, 10.15, 11:30, siffrorna rörde ihop sig på den smutsiga tavlan som skulle föreställa tågtabellerna.
- Vi tar tåget som går klockan 11:00, sa jag till Jeremy. Han svarade inte, han satt bara där och stirrade ner i marken som han hade gjort de senaste tre dagarna. Alltid samma sak, vad man än sa, vad man än försökte med så satt han bara där och stirrade ner i marken. Jag hade desperat försökt att få i honom lite mat, men förgäves. Hans hy blev bara blekare och blekare och hans blåa ögon hade förlorat sin glimt. Jag började faktiskt bli lite rädd för vad som skulle hända med honom. Jag hade låtit honom vara ganska mycket ifred, tänkte att han snart kom ur sin lilla bubbla av sorg. Tänkte att det bara var tillfälligt och att han snart skulle bli bättre. Men nu hade tre dagar gått och han verkade bara bli sämre och sämre, mer och mer avskärmad från alla.
Så fort tjänstefolket på den stora herrgården fått reda på att dens ägare var döda hade en begravning planerats och införts dagen efter. Jag var såklart med, stod där bland alla andra och låtsades vara helt förstörd av sorg fast jag egentligen inte känt Jeremys föräldrar alls. Jag hade ju inte ens träffat dem. Men det kändes ändå rätt att vara där. För det är så en flickvän gör.
Jeremy hade bara stått där och inte rört en min, med svart blick hade han iakttagit ceremonin och sedan sagt några korta ord utan att jag kunde se några spår av tårar. Jag antog att han sörjde på annat sätt, men han var ju ledsen, det såg jag ju, eller?
Jag hade alltså tillslut bestämt mig för att ta med honom hem till mig. Om man nu kunde kalla det hem… jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Skulle jag vara välkommen? Skulle jag ens få komma in? Och med en pojkvän, förstörd av sorg som de inte en visste om existerade? Frågorna var många och svaren få men jag höll ändå fast vid min sak. Jeremy var tvungen att åka iväg någonstans. Var som helst, bara just inte i herrgården, det fick honom nog att kopplas till sin sorg ännu mer. När jag hade lagt fram förslaget att åka hem till mig hade han inte svarat, förstås. Då hade jag blivit arg. Jag vrålade och skrek att det minsann inte var så lätt för mig heller, att jag visste att det kanske var lite mitt fel men att jag stod för det. Jag röt på honom att han måste säga vad han tycker, att jag inte skulle klara av länge till att bestämma utan att veta vad jag gjorde. Då hade han rest sig upp och sagt, kort och uttryckslöst:
Vi åker hem till dig. Han hade sagt det utan någon min alls, inte minsta nick eller tydning på känsla. Sen hade han klampat ut ur rummet och lämnat mig kvar, gråtande och hulkande. Men jag hämtade mig, för de var ju inte mig det var synd om, inte egentligen.









Malfoy Manor tornade upp sig likt ett spökslott framför oss. Jag såg hur Jeremy saktade av på stegen, och stannade med vidöppna ögon.
- Jag vill inte gå in här, sa han med tom blick.
- Äsch, det är ingen fara, jag bor ju här, mina föräldrar kommer att välkomna oss! Sa jag och lät överaskande nog säker på rösten. I själva verket var jag allt annat än säker. Men jag gick ändå med bestämda steg fram mot den stora grinden. Framför grinden stod en vakt, jag mindes inte riktigt vad han hette, Rolf eller Ralf eller nåt sånt där. Han var minst två meter lång och lika muskulös som ett lejon. Han hade mörk hy, rakat huvud och ett brett flin hängde från öra till öra på honom.
- Men välkommen välkommen Miss Malfoy, sa han släpigt och skrattade lite halvbullrigt. Jag gav honom en blick och stampade argt in genom grinden med Jeremy hack i hälarna. Han såg lite smått rädd ut, och jag förstod honom. Familjen Malfoy var inte direkt några vänliga typer, eller i alla fall inte de nadra familjemedlemmarna i min familj, jag var väl ganska sällskaplig av mig. Jag tittade upp mot det stora slottet och tittade på min brors fönster när jag plötsligt såg han illgröna ögon dyka upp i rutan. Hans ögon vidgades av förvåning innan han illsnabbt for iväg. Jag förstod att han skulle springa och varna mamma att jag var påväg eller i värsta fall… pappa.
Min bror Eric var tre år äldre än mig och gick på Durmstrang. Han hade alltid varit populär i hans skola, men inte på något bra sätt. Han var känd för att mobba förstaårselever och var inte rädd för att göra det mot någon annan för den delen. Han hade också en konstig hobby att fånga möss och låta hålla dem fångna så att de nästan svultit ihjäl. När det bara hade timmar kvar torterade han dem tills dem kved på golvet. När de låg där, flämtande och halvdöda gav han dem en bit ost. Eftersom mössen inte ätit på veckor så dog de vid första tuggan. Jag som gillade djur hade förstås försökt stoppa honom vilket bidrog till mina säkert hundra ärr på handlederna. Nej, min bror var inte en vänlig typ. Det var en sak som var säker.
Nu var jag framme vid den stora trappan som ledde upp till slottet. Jag gick med tunga steg uppför den. Jag började kallsvettas och benen kändes som gelé. Jag började må illa och vimla med ögonen, så nervös var jag. Men jag lyckades med hjälp av en osynlig kraft pallra mig hela vägen upp för den och skulle precis höja handen för att knacka när dörren svängde upp. Jag sänkte handen och tog några steg bakåt. I dörren stod en lång och välmående man med blont hår och gråaktiga ögon. Han hade ett bistert uttryck och man fick en känsla av att hans ögon genomborrade en.
- Goddag Sasha, sa han utttrycklöst.
- Hej… pappa, sa jag skräckslaget.



Glöm inte att kommentera om ni gillade det!♥ Kanske vet ni någon annan som skulle gilla min fanfiction? Om ni gör det, snälla SPRID! Betyder så mycket Tack till ni som läser, ni är underbara!

PUSS!♥

Bra!

Ida det var super amazing och otroligt och fantastiskt och... Jag börjar få slut på ord för att beskriva den här ff:en men jag vill att du ska veta att det är den bästa jag någonsin läst!!!! Du är så begåvad!!!

Superduperbra!! ♥ Tycker lite synd om Jeremy och Sasha... Men jag måste få veta hur det går!!

OMR SÅ BRA!!!!!!!

Tack!♥ Ny läsare?

ÅH blir så glad av att läsa detta! Du är så BÄST bara!♥ Tack för allt!

Tack!♥ Jaa, det är lite synd om dem:/ Men det blir bättre med det

Åh tack! Du är så söt!

Förlåt att det inte har kommit ett kapitel på ett tag nu... För det första har jag inte haft särkilt mycket tid och ork att skriva... tror att alla har ganska mycket just nu! Sedan känner jag att jag kanske har liiite lite läsare... det känns på något sätt inte lika roligt och lite åt det meningslösa hållet att skriva nåt som ingen läser...♥ Ska försöka att hålla motivationen uppe för er fantastiska människor som faktiskt läser, men jaa... vi får se hur länge jag orkar fortsätta♥ Men alla ni som läser är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a... jag sätter mig vid datorn och tvingar min hjärna att arbeta tack vare er!♥ Så snälla, fortsätt att kommentera så att jag vet att någon läser det jag gör, det ger så mycket mer än vad man tror...♥

Puss!♥

Neeeeeeeee....j!
Du får inte sluta skriva du är helt amazing!!! Snälla detcsom du skriver är helt fantastiskt! Vi som läser älskar det du skriver för att det är så himla bra!!

Ida2001
Du skriver som en ängel och berättar som en Gud din bärettelse är så himla amazing! Du är så bra på att beskriva och det känns som att man är där med Jeremy & Sasha.
Du är verkligen den nya J.K.Rowling


Och det som gjör din berättelse så unik är att varje enstaka ord kommer från ditt hjärta ♥

Even if you're story about Sasha never gonna end I will be sitting in my chair 80 years old in front of the computer and read and my family gonna ask:
" After all this time?"
And I will say:
" Always"

Så snälla sluta inte skriva
Många varma kramar din syster
Alice

Alice Weasley: Åhh blie helt tårögd när jag läser det här, du är så amazing!♥ DU är bara bäst, och jag uppskattar dina kommentarer så sjukt mycket! Men jaa, jag kanske får börja uggla kapitlena till dig istället då