5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Tror mackenzie är graaavid med joshua.

Min tanke med...

Underbartawsome!!!
Verkligen underbara långa kapitel!
Mer?... *hundögon*

Jaa eller hur! Eller med någon annan!

Jag går efter den teorin. Hoppas pappan är nån riktigt ful allkis-gubbe

Jag tycker synd om Mac ... Hon måste ju vara med i tv programmet 16 years and pregnant för trollkarlar...xD

Tack, ni är fantastiska! ♥

Det är så kul att läsa era spekulationer. Nu får vi väl se om ni hade rätt eller fel

---

November 2

Vi satt lutade mot stenväggen i tystnad. Mackenzie var rödgråten och stirrade tomt framför sig med benen uppdragna mot magen och armarna runt dem. Jag satt bredvid henne och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag hade slängt en låsningsbesvärjelse över dörren till toaletten så att vi kunde förbli ostörda. Jag menar, det var inte som om att skolan inte hade fler toaletter än denna. Quidditch-träningen hade jag helt struntat i, den var plötsligt helt oviktig.

"När jag var fem berättade mamma för mig att det var mitt fel att pappa stuckit och lämnat henne ensam", sade Mackenzie plötsligt.

Mitt huvud sköt upp. Hon pillade lite på en lös tråd på sin klädnad och såg så liten, så bräcklig ut att jag tyckte riktigt synd om henne. Jag menar, jag visste att hennes pappa stuckit samma dag som hon fötts och jag visste att hennes mamma var en total bitch, men jag visste inte att hon var så hemsk. Vilken mamma kunde få för säga så till sin femåriga dotter? Men jag sade inget utan lät Mackenzie fortsätta.

"Efter det bestämde jag mig för att göra allt för att... för att bevisa för henne att jag var värd henne och på något sätt gottgöra henne för att pappa stuckit..."

Hon tog ett djupt andetag och fortsatte sedan, "Jag klagade aldrig, grät aldrig, jag hjälpte till hemma utan att hon behövde fråga. Jag gjorde allt som hon sa, men ändå räckte jag inte till. Gång på gång fick jag höra hur ensam och olycklig hon var utan min pappa, hur meningslöst hennes liv var utan honom och hur hon ibland önskade att hon aldrig blivit gravid med mig. Så jag försökte ännu hårdare." Mackenzies röst var monoton och känslolös när hon pratade.

Jag svalde och skakade lite på huvudet, rädd för att hon skulle sluta berätta om jag sade något. Jag hade inte haft någon aning om att Mackenzie hade haft det så jobbigt. Okej, kanske hade jag aldrig lagt ner någon tid på att bry mig i heller, vilket jag nu skämdes för. Även om Mackenzie aldrig precis behandlat mig så bra.

"Sedan kom Oliver och du in i bilden. Mamma var inte längre så ensam och till en början tänkte jag att kanske allt skulle vara förlåtet nu, men saker och ting blev bara värre. Nu när hon hade Oliver struntade hon helt i mig och jag fick börja slåss om hennes uppmärksamhet. När jag började skolan såg jag till att få högsta betyg i allt, men kom jag hem med ett U så var det alltid något annat jag gjort fel istället, eller så hade du kommit med i någon teateruppvisning, eller Oliver vunnit någon viktig match. I trean började jag tänka att det var mitt yttre det var fel på och började träna och banta som en galning - det var då jag började spela Quidditch. Efter ett tag började jag bli riktigt smal, för smal, men när jag kom hem dög jag fortfarande inte. Så jag började smyga ner till köket om nätterna och hetsäta helt okontrollerat och sedan spydde jag upp allt igen. Till en början var det bara när jag kände mig extra stressad, men sedan blev det allt mer." Mackenzie svalde och blev tyst.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var helt mållös. Jag kunde inte fatta att hon gått och hållit allt detta inombords så länge. Plötsligt förstod jag allt - varför hon alltid försökt överglänsa mig i allt, varför hon alltid tyckt så illa om mig.

"Mackenzie, jag visste inte..." fick jag ur mig tillslut.

Mackenzie skakade på huvudet. "Ingen visste. Jag har aldrig sagt det till någon."

Jag skakade på huvudet. "Mackenzie, du borde inte behöva vara någon du inte är för att din mamma ska älska dig. Jag menar, du är en av de smartaste, mest ambitiösa personerna jag vet, och kan inte din mamma se det och acceptera dig för den du är, förtjänar hon inte dig helt enkelt."

Skuggan till ett leende kom över Mackenzies läppar. Det var då det slog mig, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hade praktiskt taget sagt det själv; ingen borde behöva ändra på sig själv för att få någon annan att älska en. Och var det inte det jag gjort hela terminen? Börjat spela Quidditch fastän jag hatade sporten, låtsats vara mer självsäker och erfaren än vad jag egentligen var. Jag hade till och med försökt färga mitt hår mörkt! Och varför? Jo, för att James skulle tycka om mig. Men inte för den jag var, utan för den jag trodde att han ville att jag skulle vara. Jag hade gjort precis vad Mackenzie gjort nästan hela sitt liv.

Jag kramade snabbt om Mackenzie med ett "tack" och ställde mig upp.

Mackenzie såg upp på mig med pannan rynkad. "Tack för vad?"

"För att du hjälpte mig inse att jag duger precis som jag är", sade jag och Mackenzie såg om något ännu mer förvirrad ut. "Jag är strax tillbaka, det är något jag måste göra bara." Och med de orden satte jag av mot Quidditch-planen och James.

...OMG!!!

Åh blev så himla fint jg avlider seriöst. Det här kapitlet var en av de bästa jag läst, så klockrent och sorgligt och gaah. Stackars Mackienze... :'(
Hoppas de blir vänner nu och att Sav får en kille, nån som på riktigt bryr sig om henne...
Är i extremt behov av mer så skriv nuu.

MEN VA. VAD GÖR HON NU. >_<