JuliaE och Jessica Thonks

"Du ör aldrig speciellt effektiv nör du är manipulerad dina reflexer är på något sätt försvagade" Sa hon kort och kollade fram bakom trädet för att se vad de andra tagit vägen.
"Men vad i helvete... Inte igen" Mumlade hon lågt och kollade runt sig nu med mer panik i blicken.

"Men varför ska jag ens följa med?". Han skakade på huvudet. Han visste ju inte om hennes pappas plan. Då hon svor så kollade han sig också runt, alla var borta.

"Demoner är bra att ha med sig, du kan både förvirra dem eftersom de först de kommer tänka är antagligen 'Vad gör en demon med en blood elf?'" Flinade hon kort och började gå några steg för att se mellan träden.

"Ha". Silan skrattade tyst utan att ha kul. Han följde efter henne, alla var verkligen borta...De hade knappt pratat i fem sekunder och alla var borta. "Vad gör vi nu?".

"Inte en aning, känner inte ens till den här skogen och vi är ganska djup inne i den..." Suckade hon och tog upp sin kniv och karvade in ett stort 'L' på den grova stammen.

Silan svalde hårt till. "Vi försöker bara gå tillbaka...det är bara att gå bakåt nog" mumlade han. Han började baka och ryckte lite i kedjorna för att hon skulle följa med.

"Som om Max hade valt den lätta vägen, lovar att han har gått i cirklar... Men vi kan väl försöka" Sa hon motvillig och följde efter honom tätt inpå då handklovarna var ganska tighta.

Silan fortsatte gå, men med lite panik inom sig konstaterade han att skogen inte kändes bekant längre. "Vi verkar var vilse...".

Louise bet sig en aning i läppen då hon inte alls visste vart de var, hennes huvud riktades åt höger och vänster sedan rakt fram. Huvudet bara snurrade och paniken växte inom henne, varför just idag med honom? Allt hade varit så himla mycket enklare om hon bara hade fått gjort det här själv på egen hand.
"Ser du det där?" Sa hon lågt efter bara några steg till, en sten byggnad tog skepnad framför dem och det tonades upp sig framför dem som ett gammalt raserat spaningstorn.

Silan nickade. Han skyndade sig fram. "Om vi går upp ganska vi kan se vilken väg vi ska ta...". Det var i alla fall en ide. Han började klättra upp men hann inte långt innan han fick vänta på henne.