Varför vill alla rolla privat? Jag vill ju också rolla!!!

Kevin sprang fram till de tre andra ungdomana och klistrade ett leende på sina läppar.
- Då vi kom dit tidigare kom de då vi alla fyra satt i stolarna. Sade Kevin och såg allvarligt på de andra. Han började gå långsamt mot skogen. Han hade ingen lust att gå in i den mörka skogen även fast han hade tre andra med sig. Han var inte direkt bästa vän med mörkret.
Han hoppades att ljusets dotter skulle hittas snart. Varför viöle någon göra så ? Vad hade hon gjort ? Tänkte Kevin och såg upp på månen.

Zelia nickade. Killens plan verkade rimlig och hon skyndade sig att följa efter honom in i skogen igen.

Liam~
"Ser ni nyckelpigan?" frågade han, men ångrade sig nästan direkt. Han såg den, klart och tydligt. Blå nyckelpiga, stor som ett äpple med guldvingar. Omöjlig att missa. Han började gå med pojken, nyfiken på vad de andra skulle svara. Var den riktig eller bara en fantasi i hans huvud?

"Vilken nyckelpiga?" sade Zelia och såg sig omkring med ett förvirrat uttryck i ansiktet. "Jag kan inte se någon insekt."

Liam skakade bara på huvudet.
"Nej.. inget." mumlade han, lite besviken. Han började skymta de äldre människorna längre bort.
"Nämen kolla.. nyckelpigan är här igen!" sa en gammal kvinna entusiastiskt och pekade på den. De andra bara skrattade.
"Ta inte upp nyckelpigan igen.. " väste en utav gubbarna. Vad hände egentligen?

Sophie gick tyst bakom de andra och satte sig på sin konstiga stol. Hon skämdes lite, men kunde inte låta bli att kasta en arg blick på gamlingarna när de dök upp igen.
"Tur att du ångrade dig Sophie." sa Vindkvinnan. Hon gick fram och lekte med en av Sophies hårlockar. Det kändes precis som om det var vinden som gjorde det. Sen vände sig kvinnan mot gruppen igen.
"Är ni redo kära barn?" frågade hon med sin silkeslena röst och Sophie nickade stilla, som hypnotiserad av kvinnans röst. Kvinnan log mot Sophie.

Liam satte sig ner på marken i skräddarställning. Nyckelpigan lekte framför mig och den gav honom något slags hopp. Ett hopp om att lyckas.
"Nå.. vad är planen?"

Vindkvinnan vände sig mot jordkillen.
"Vägen uppför berget är väldigt svår." började hon. "Men med hjälp av era element tror jag att ni kommer att lyckas. Mörkret håller till längst upp och det är där de har ljusets dotter fångad. Ni måste vara modiga och lita på varandra."

Liam nickade bara, försökte att inte visa hur rädd han egentligen var. Skulle allt detta ha ett slut? Jordkvinnan spärrade upp ögonen, under hennes tjocka runda glasögon. Hennes gråa hår stod åt alla håll.
"Ni måste iväg! Ni får inte misslyckas" väste hon och gjorde gester med armarna.

Kevin steg upp ur sin stol som han hade satt sig i och började gå mot bergen med raska steg.
- Ni måste ju ha en plan ? Sade vattenmannen frågande efter kevin och höjde på ena ögonbrynet.
Kevin suckade och vände sig om.
- Nå ? Sade eldkvinnan och såg allvarligt på de alla fyra ungdomarna.
- Varför kan vi inte bara klättra ? Frågade kevin och satte sig besviket i sin stol.
Vindkvinnan skrattade och sade:
- Det undrar jag med. Sade hon och log.