PRS Selma...|AlexZz

Celine tar med ett tacksamt leende emot kniven.
"Lite." Svarar Celine på Dominicks fråga. Efter det går hon över till Natasha och drar med en ovanlig lätthet över henne närmare ett av träden. Natasha verkar dock ha blivit enormt fascinerad över... allting. Hon flackar något extremt snabbt med blicken över området med munnen format som ett litet "o". Som om hon inte märkt det förrän nu... eller så har hon helt enkelt inte haft tiden att stirra på minsta lilla detalj under tiden som gått. Celine låter henne vara och slår sig ned vid trädet, bredvid Natasha för att vara specifik. Hon skär i klänningen, och river bort det hon skurit bort. Det blev en ovanligt lång remsa, så hon delar den på mitten och virar om händerna. Fast hon kan inte riktigt knyta dem ordentligt, aja, lös knut eller inte. Det borde duga.

Jag granskar henne och ser att knuten inte riktigt är hårt, inte så hård som det behövs. "Behöver du hjälp?" frågar jag och går bort mot henne, sjunker ner bredvid henne och lutar mig med ryggen mot trädet.
Ett leende sprider sig över mina läppar när Natasha ser på varenda del av skogen med ett sådant intresse att det inte kan vara något annat än gulligt.
Hon ser mig och ger mig ett varmt leende. Jag ler tillbaka och ser sedan med blicken överallt i jakt på motståndare medan jag väntar på ett svar från Celine.

"Gärna." Svarar Celine och ler som smått, men hon vänder sedan blicken mot Natasha som envetet försöker resa sig från rullstolen. Hon lyckas faktiskt men sätter sig ned på marken nästan på en gång och börjar leka med gräset. Hon var så liten och nätt att hon lika gärna kunnat vara en väldigt stor docka. Hon påminner faktiskt om den dockan som Celine hade som barn. Förutom att den här dockan faktiskt lever förstås och inte är gjord av porslin egentligen utan bara behandlad som det.
"Borde inte du sitta i rullstolen?" Frågar Celine, mest som försiktighetsåtgärd.
"Mjo... kanske, men det var trevligare härnere." Svarar Natasha stort och oskyldigt leende. Celine förstår halvt om halvt varför Jayden är så snäll mot flickan. För ärligt talat så är inte Celine speciellt världsvan men hon har åtminstone sett gräs utan att någon plockat det åt henne förut.

Jag ler och knyter snabbt, med försiktiga fingrar om tygen runt hennes händer. När hon börjar prata med Natasha så ger jag henne en smått orolig blick. Jayden skulle nog döda mig om han såg henne. Natasha ler lugnande emot mig och suckar sedan.
"Jag vet vad du tänker. Jayden skulle bort en snabbis, han är snart tillbaka och kommer inte gilla detta", säger hon besviket och pillrar lite till på gräset. "Kan du hjälpa mig upp?"
Jag nickar, ställer mig upp och hjälper sedan henne upp i rullstolen igen.
"Tack", säger hon och låter besviken.
"Jayden kommer låta dig... öh... upptäcka skogen, åtminstone en liten bit, tillsammans med Jayden. Om han hjälper dig själv så kommer han låta dig", säger jag och vet inte riktigt hur gammal hon är och exakt hur jag ska tala med henne.
Hon ler stort mot mig och hoppet tindrar i hennes ögon. Sedan går jag tillbaka och sjunker ner bredvid Celine igen.
"Känns det bra?" undrar jag med en nick mot hennes händer.

Natasha sitter och leker med någonting nu, Celine ser inte så mycket men med tanke på form och färg verkar det som att hon dragit upp lite gräs. Celine förundras över att hon blivit så fascinerad över något så litet, men gräs är en självklarhet för Celine. För någon som aldrig varit ute är det nog en annan sak. Celine ser ned på händerna som nu bandagerats om, tänka sig att hon kan använda sin klänning till bandage. Celine är glad över att ha haft en klänning för en gångs skull. Celine hatar vanligtvis klänningar, så det säger rätt mycket. Även om den är helt klart söndertrasad och Celine kommer ta första bästa chans att bli av med den. Kniven i fråga ligger i hennes knä, där den gärna kan få stanna för den delen heller. Men det är också hennes syn på saken.
"Ja, det är bra." Svarar Celine och undrar egentligen hur han skulle reagera när hon biter sin tumme blodig om hon ska få fram någonting, till exempel Seigo eller tvillingormarna.

Jag nickar och ser bort mot skogen. Jag är säker på att jag såg ett par gröna ögon...
"Jayden?" säger Natasha och jag skjuter undan tankarna på illusioner. De gröna ögonen lyser men den är allt. Allt jag ser. Allt Natasha verkar se. Gröna, lysande ögon - ingen kropp.
Jag ställer mig upp med svärdet fortfarande i ett fast grepp. Jag hade tänkt ta tillbaka kniven från Celine, men om jag har den nu kommer den endast vara i vägen och få mig att göra misstag.
"Jayden?" undrar Natasha igen.
JAg går närmare varelsen. Levande skelett är ja, levande skelett och kan inte göra så stor skada, men... levande saker är farliga. Ett lågt morrande hörs, och det är inte Jayden.
Morrandet övergår till ett rytande och jag påminns av Romona. Men, till skillnad till Romona är detta ett helt lejon...
Den springer mot oss och mina reflexer tar över utan att tänka. Jaga eller jagas. Skydda eller dödas. Jag har redan lovat Jayden att skydda Natasha, och att skydda Celine är självklart.
Lejonet springer mot mig men när den öppnar sina gigantiska käftar så ser jag en ormtunga och ormtänder. Är den här också muterad?
Istället för att stoppa svärdet i dess käft så ändrar jag svärdets riktning i luften - vilket är svårare än det ser ut - för att slippa genomborras av vad som kan vara giftiga tänder. Jag skär av dess öra men den verkar inte bry sig om det utan fortsätter mot mig. Jag backar, bort från Natasha och Celine med ett hårt uttryck i ansiktet, och lejonet följer efter. Ursinnet lyser i dess ögon. När den kastar sig mot mig springer jag hukandes mot den som för att stöta in i den med axeln, men istället så borrar jag in svärdet i dess mage och kastar mig sedan undan för vikten.
Lejonet ryter en sista gång och faller sedan död till marken. Eller, inte helt död. Men inom några sekunder är den död. Jag närmar mig den och lyckas knuffa undan tillräckligt för att få tillbaka mitt svärd som nu är blodigt.
Jag suckar lågt och kastar sedan en blick på Celine och Natasha som stirrar storögt och skrämt på lejonet.
Det här var en dans på rosor... för enkelt, men ingen blev i alla fall skadad.
"Stirra inte", ler jag. "Det här är inte maten, trots att jag är hungrig", säger jag bistert och går tillbaka till dem.
"Natasha!" Jag kastar en blick åt skogen och ser Jayden komma springandes.
Lite väl sent, tycker du inte? tänker jag sarkastiskt medan ett litet roat leende pryder mina läppar. Samtidigt är jag bara glad att blodtörsten inte tog över.


[Öhm... Jupp, jag är uttråkad xD ]

(( The whole thing disappeared... >_> Enda gången jag missar Ctrl+C och då händer det. ))

Celine tar sig automatiskt närmare trädet, men hon drar även bak Natasha som också blivit rädd för odjuret. Celine höll krampaktigt i kniven, redo för att hugga om lejonet kom för nära. Hennes händer var inte i form för den faktiskt plötsliga muskelansträngningen. Celine lyder nästan Dominick, hon vänder bara blicken uppåt med ett udda tvång som hon inte kan styra över. Varför vet hon inte.
"Du kan se det." Hennes egen röst skrämmer henne men hon kan inte titta bort från trädkronorna över dem. Jayden borde väl ha gått fram till Natasha nu, men han verkar lystra efter någonting. "Kasta den. Kasta kniven uppåt." Varför ger rösten order när Celine ändå måste lyda den och hon kastar kniven uppåt mot trädkronorna. Underligt nog så kommer den inte ner igen, den försvinner upp bland löven och kommer ned med en stor fågel som verkar ha fått den i ena vingen.
"Ta ut... Ut.. Ut... Måste ut..." Kraxar den och hoppar runt och försöker dra ut kniven ur vingen med sin stora näbb samtidigt som den hoppar runt och flaxar som tokig. Celine märker inget själv dock.
"Dags att sova..." Fnittrar rösten i huvudet och Celine slocknade direkt, och hon kunde inte göra något åt det.

((No... not slightly confusing.))

Celine verkar tappa medvetandet men innan jag vet ordet av är jag vid hennes sida och tar emot henne i fallet.
Jayden har gått till Natasha, en fågel ramlar ner, och kniven faller rakt mot oss tillsammans med den. Kniven som genomborrat (okej, sorry for this, men mindes just att det var en dolk... ._. tre dolkar och två knivar som ligger i byxlinningen, så låtsas att det stått dolken hela tiden) fågeln kommer farandes mot oss med udden spetsen först. Dolken verkar nästan vilja träffa Celine men jag hoppar undan med henne i min famn och håller svärdet så att det inte skadar henne. Fågeln ramlar ner bredvid mig och jag skakar oroligt om Celine.
"Vakna", säger jag panikslaget. Inget kan ha hänt henne. Inget får ha hänt henne!
"Celine, vakna!"
"Celine?" frågar Natasha smått oroligt hon med.

((Well, sorry... owo))

"Han är fruktansvärt irriterande." Suckar Celines bekanta röst, fast det är inte hon. "Kronprins Domincik, alltså. han har en förmåga att faktiskt lyckas väcka dig." Fortsätter Tríwaña och Celine blinkar till och sätter sig upp, hon sitter i en säng för att vara specifik. "Tack vare honom har jag inte ens så mycket tid som jag skulle vilja. Men det är bra att du är mottaglig i skräckscenarion, om bara han också varit det." Fortsätter Tríwaña och tar upp något.
"Jag kan inte göra det jag vill än, men vi har inte precis någon tid kvar." Häxan lägger det i handen på henne och knyter den. "Jag hatar verkligen Petrov-familjen om jag ska vara ärlig." Fortsätter Tríwaña och knuffar ned Celine i liggande ställning igen. "Ser dessutom ut som att du kommer få en av dina okända febrar." Fortsätter Celines onda tvilling och Celine kan i princip känna hur varm hon blir. "Fråga kronprinsen hur gärna han vill veta historian bakom sin gåva, och ge honom den där också. Han kanske känner igen den." Fortsätter hon roat och pekar lite på hennes nu hårt knutna hand. Mer hinns inte med förrän hon "vaknar" och får syn på Dominick.
"Vad hände?" Frågar hon förvirrat.

(Jag skrev också kniv xD Jag måste hålla koll på hans vapen bättre... owo )

Jag slappnar av och lättnaden fyller mig. Jag hjälper henne upp då jag praktiskt taget stod hukad med henne i famnen för att skydda henne ifall dolken skulle träffa oss ändå.
"Jag vet inte", mumlar jag och ser på folken och sedan på henne. "Med all respekt nu, Celine, men vad sjutton var det där bra för? Om fågeln pratar kan knappast köttet vara normalt..." börjar jag men avbryts av Jayden.
"Faktiskt så, kronprins", börjar han men jag riktar uppmärksamheten mot Celine igen och ignorerar honom helt.