Kapitel 12.
Spoiler:
Tryck här för att visa!En underbar stund i livet. Det etsar sig fast i minnet som om det var ristat i sten, dock varar det inte för alltid. Och såklart var ögonblicket då jag flög, då jag kände vinden dansa genom mitt eldröda hår, då jag kände mig fri, det ögonblicket var såklart som alla andra och tog slut alldeles för snabbt. Lektionen slutade och alla började dra sig mot slottet igen för att fortsätta på lektionen i förvandlingskonst. En person stannade dock kvar. Jag. Lyckan rusade genom mig och jag stannade överlyckligt kvar medan alla rusade iväg. Jag hjälpe Madame Hooch att få med alla kvastar till förrådet vid quidditch-planen. Vi hade fått något slags band mellan oss. Hon tackade för hjälpen men bad mig sen att skynda mig iväg för att inte komma försent till nästa lektion. Jag gjorde som hon sa ganska motvilligt och segade lite extra bara för att få kasta en lite längre blick på arenan, på planen. Jag ville så gärna flyga en gång till, ha en egen kvast och kunna flyga när jag vill. Kunde jag bli en quidditch-spelare en dag? Min mamma skulle säkert komma med alla möjliga motargument och protester men det kanske fanns lite hopp eftersom pappa så gärna ville att jag skulle bli det? Jag tänkte på att det var ganska konstigt att jag inte hade flugit innan men kom sen fram till att jag hade trotts allt inte riktigt rätt gener, vem skulle lärt mig? Jo, visst, Harry skulle gjort det så gärna. En sak var i alla fall säker, jag skulle göra allt för att komma in i laget.
Jag gick upp till sällskapsrummet för att hämta mina böcker som låg under sängen. Anledningen till att de låg just där var att jag helt enkelt bara skjutit in dom där medan jag packat upp. När jag kom upp i sovsalen var det helt tomt; vad skulle man vara där för såhär på förmiddagen? Alla var väll på lektion, antog jag. Jag sätter mig på huk vid min himmelssäng och råkar slå till nattduksbordet och ur lådan, som redan står på glänt, så flyger det ut en pergamentbit. Jag hade glömt den, den där lappen, brevet. Ett anonymt brev. Hade jag inte lagt den under en bok? Hur kunde den bara fly sådär? Någon måste rotat i mina grejer. Eller? Jag kan inte låta bli att läsa orden igen när brevet lägger sig, nästan spöklikt perfekt, vid mina fötter. Jag stoppar snabbt in den i mitten på en av mina böcker och reser mig för att rusa ner för trapporna. I sällskapsrummet så stoppas jag av en oväntad person. Tor.
"Vad gör du här?" frågar jag och försöker att låta överraskad och inte förbannad. Han ryckte på axlarna.
"Vad gör du själv här?" Han ger mig ett snett leende och rör sig mot mig.
"Jag skulle precis till min lektion. Ska inte du också det?" förklarar jag med en lite upprymd tonart.
"Jag hade ingen lust." Han ler sitt charmiga leende som skulle få vem som helst att smälta. Jag kommer inte på något bra att säga så jag granskar honom bara när han kommer närmare. Han ställer sig bara en decimeter ifrån mig och höjer handen för att dra en hårslinga ur mitt ansikte. Jag sänker generat blicken och kan inte låta bli att rodna. Han fortsatte rörelsen utmed mitt yviga hår och handen ligger snart mjukt mot min nacke. Jag höjer blicken igen när vi närmar oss varandra. Det är bara några centimeter mellan våra ansiktet när jag sluter ögonen. Han kysser mig mjukt, så försiktigt, som om jag vore av glas. Jag besvarar kyssen och fylls adrenalin. Är det min första kyss? Jag tror det. Jag kramar om mina böcker, trycker dom mot bröstet för att komma Tor närmare. Är det inte den där första kyssen som alla pratar om? Att man alltid kommer minnas den. Jag har ingen aning om hur länge vi står där - en minut, fem minuter, tio? Tor sänker handen och båda drar sig utmed min midja och möts vid min rygg. Jag avslutar osäkert kyssen och öppnar ögonen. Jag ser in i hans ögon, det känns som jag ser rakt igenom honom. Han ser rakt igenom mig i alla fall. Eller? Han ser så säker ut med sina starka, bruna ögon. Vi står tysta, Tor släpper inte taget runt mig men det känns mest mysigt och jag ler mot honom.
"Jag måste gå." säger jag försiktigt och och tittar upp på honom. Han svarar inte men lossar taget kring mig.
Jag rusade ner genom tornet och irrade runt genom korridorerna medan jag försökte komma ihåg var förvandlingskonsten höll till någonstans. Jag kunde inte sluta tänka på Tor. Varför hade han kysst mig? Varför just mig? Vad hade vi gemensamt? Han var dessutom äldre än mig. Tankarna for iväg åt alla möjliga håll men tillslut hittade jag rätt. Jag visste att jag var sen.
Lycka till med tävlingen och kom ihåg att ni måste läsa hela inlägget innan ni skriver! Kommer kanske mer lite senare eller imorgon
Ska försöka skriva ett nytt kapitel ikväll, extra långt bara för ni är så tålmodiga ♥
Mugglarportalen