Hedwigs liv

Supperbra skrivet!!

Super bra!!!

Skriv skriv skriv!

meer♥♥♥

Tack så mycket allihopa! ♥♥♥

Jag kommer kanske lägga ut mer i veckan, det beror på om jag har internet. :s Jag är i en stuga på västkusten och har begränsat med internet...
Men jag ska försöka lägga upp så mycket som möjligt! ♥

Västkusten?! Haha exakt var jag är

Kul. c:

JAY.
Eftersom att jag inte kunnat vara inne på mugglis på hela dagen, eftersom att jag inte haft något internet, har jag skrivit FYRA kapitel istället!!!^^
SÅ NU KOMMER ETT KAPITEL!

KAPITEL 20

Bakom dörren var det en helt annan plats.
Rummet hon kommit till var en vacker salong med svart, blankt trägolv med en silvrig och grön matta. På de vitmålade väggarna hängde tavlor Hedwig inte vågade titta närmare på, eftersom att de alla var färgade med något mörkt som såg ut som blod.
Vit ett rejält ekbord satt en häxa som Hedwig kände igen. Det vitblonda håret var uppsatt i en hästsvans och ögonen lika kalla som hennes sons.
Narcissa. Dracos mor. Rufus ägares mamma.
"Seså, var inte rädd." sa hon och Hedwig stirrade på henne. Hur skulle hon kunna låta bli att inte vara det? Narcissa skrattade kallt och reste sig från den vackra stolen.
"Kom närmare, lilla vän. Jag ska inte göra dig illa," sa hon och gjorde en snärt med trollstaven som hon drog fram. Hedwigs ben rörde på sig utan att hon ville det.
"Jag ska lära dig allt du behöver veta, " spann Narcissa med tillgjord mjuk röst och tog Hedwigs ansikte mellan sina bleka, kalla händer. Narcissas svartmålade naglar var vassa.
"Vad för något?" Frågade Hedwig skakigt. Hon litade inte på de här människorna. De var falska på något vis, skrämmande.
"Det får du se imorgon. Sov nu, det här kommer bli dit rum," sa Narcissa och trollade fram en vit, broderad klänning till Hedwig. Sedan gjorde hon en snärt med trollstaven igen och bordet med alla stolar förvandlades till en stor säng med sidenöverkast.
"Klänningen är ett nattlinne. Ta på det. Sov sött," viskade Narcissa och försvann ut ur rummet.
Hedwig stod kvar som förstelnad på golvet. Hon var omtumlad över allt som hänt. Varför?
Varför just henne? Alla de andra ugg... barnen fick vara kvar i den kalla grottan, utan något särskilt uppdrag (som Hedwig visste, i alla fall...), tillsammans. Hedwig hade det lyxigt och fick sova i en mjuk säng med lakan och dunkuddar, men helt ensam. Helt, helt ensam.
Hedwig tog på dig det silkiga nattlinnet och kröp ner mellan filtarna. Det var varmt och mjukt, näst intill perfekt för vem som helst. Ljusen i alla ljusstakar i rummet släktes av sig själva.
Men Hedwig kunde ändå inte somna.
Hon försökte och försökte, men det gick inte automatiskt som hon var van vid. När hon var en uggla gick det att somna på några sekunder, några ögonblick. Men nu låg hon flera minuter och darrade.
Tyst började blöta droppar falla från Hedwigs ögon. Det blev blöta fläckar på kudden av tårarna som föll i en ström, och ut med dem kom all Hedwigs sorg.
Hon ville vara ute och jaga.
Hon ville inte vara ensam, hon ville vara med någon vänlig person.
Hon ville se Harrys ögon. Tänk om de inte lät henne träffa Harry igen?
Nu visste hon hur det kändes att gråta.
Hon gillade det inte. Det kändes som ett stort hål i hennes hjärta.
Jag vill se Harrys ögon. Hans gröna, vackra ögon. De glimmar som smaragder, de skiner som solen. Jag vill se Harrys ögon.

Åh, hoppas verkligen att hon får träffa Harry! Och att Dödsätarna inte tvingar henne att skada honom...