Rollspel fantasy the Mitrino world

(okej jag förstår men det som har hänt är att kriget har börjat och tomhetens port har öppnats hellt)

Maya började åter igen le då hon såg vargen slappna av för att sedan helt plötsligt börja morra igen.
”Du ska ju inte säga något”, sade Maya till den och drog fram kniven efter att ha sett vargens blick.
Maya hade slappnat av nu. Ifall vargen skulle göra henne något så hade den redan försvunnit och det verkade vara något mänskligt över den.
”Du har ju de där vita, stora tänderna så jag har min kniv, stoppa undan dem och jag stoppar undan den.”
Hon stod där och talade till en varg vilket kändes en aning mysko men vad gjorde det. Det fanns ju ändå ingen som kunde se henne för att sedan påpeka hennes idioti.

Vi säger att min karaktär blev dödad då, för jag vill inte vara med längre...

(Okej)


Alice såg på vampyren hon försökte komma på en bra plan att komma undan men hennes smarthet hade svikit henne idag. Alice flög upp men regnet gjorde att hon inte kunde flyga så bra

Leslie slappnade av lite. Det verkade som om kvinnan var en vän i alla fall. Om bara solen kunde gå upp så Leslie kunde bli sitt riktiga jag. Hon la sig ner och betraktade kvinnan.

Oliviah log svagt.
"Chokladbrunt hår och bruna ögon. Som en filmstjärna", svarade Oliviah. När Oliviah var liten hade det inte varit lika jobbigt att Misty dött. Hon trodde hon skulle komma tillbaka som en ängel. Men det gjorde hon inte. Aldrig.

Skrammel, skrik, gurglande ljud, morrande strupar, klingande svärd och springande fotsteg.
Demoner, människor och andra varelser, till och med vissa som Zita och Norell inte kände till, slogs mot varandra inne i staden och syskonparet var osäkra på om de ville fortsätta in. Eller för Zita gjorde det inget, då hon kunde försvara sig och slå tillbaka utan problem, men Norell orkade inte med stressen och förvirringen som uppstod av det.
"Häråt", mumlade han och vek av åt höger in i mycket trängre gränder för att undvika de största kriget på de bredare gatorna.
Zentina följde efter honom utan ord, men brodern såg att hon var ivrig på att slåss. Elden låg och väntade i hennes händer.
De smutsiga skuggorna från gränderna omfamnade dem och ljuden från kriget tystades ner något. Snart hörde de tydligt deras steg på kullerstenarna, men så stannade de kvickt. Längre bort såg de en slående vacker kvinna stå framför en varg och tala. Zentina gillade henne inte. Hon kände det redan nu. Men Norell blev så tagen av hennes skönhet och utstrålning att han inte orkade bry sig om vargen.
"Vi går dit", mumlade Zita och pekade åt vänster i en korsning några meter därifrån.
"Men...", protesterade Norell och hindrade Zita från att fortsätta gå genom att ta tag i hennes handled, "Ska vi inte hälsa?"
Zita blev så chockad och skärrad att hon började skratta. Högt och gällt.
"Vad säger du?" sa hon hånfullt och lyfte på ena ögonbrynet, "Hälsa? Och sen då? Måste jag bevittna när min egen bror dör? Skulle inte tro det...", hon fnös och betraktade kvinnan igen, "... Fast om jag får säga det själv ser hon inte särkilt stark ut. Skör, närmare bestämt."

Maya log lite roat emot vargen och stoppade undan kniven.
”Det var väl inte så svårt”, sade hon lågt men hade uppfattat ljudet av steg längre bort i gränden.
Maya hörde flickan och pojkens röster vände sig emot dem. Hon såg inte vargen som något hot, den visade inte längre något tecken på ilska då dess päls inte längre rest ragg och tänderna blottades inte.
”Jag hörde det där”, ropade Maya emot flickan och skickade iväg ett leende emot dem båda.
Flickans tydliga mot fientlighet var en aning uppfriskande. Maya lyckades ofta charma alla både kvinnor och män då hon la den sidan till. Flickan dock skulle bli något av en utmaning.

Leslie kollade dit kvinnan kollade. Två varelser stod i en gränd lite längre bort och betraktade dem. Hon väntade på en attack eller hälsning.

Ariando såg på ängeln ett leende kom fram i hans ansikte ett elakt leende
" Änglars blod smakar säkert gott sa Ariando
" Du skulle bara våga sa ängeln Alice och slog bort honom med vingen