Pirates, Ahoy! (Rollspel)

Cayden tar ett darrande andetag nedifrån golvet, rädd för att spränga sina lungor om han andas för häftigt. Med en onödigt stor rörelse tar han tag i bordet och svingar sig upp på fötter igen och avfyrar ett leende mot pojken.
"Välkommen... till besättningen pojk", stöter Cayden fram och synar Antares gyllene hud. "Otur att du kom med", fortsätter han, mest för sig själv innan han på aningen ostadigare ben än innan snubblar ut ur krogen och lyckas tappa balansen precis i tid för att undvika en bägare som kommer flygande genom luften.

Dominic inre fylldes av motstridiga känslor. En värme, från känslan av at höra hemma, ett skarpt styng av rädsla och saknad och ett inte helt obehaglig hugg av förväntan.

"Tack", svarade han Cayden, lite obehaglig till mods. Det var något med mannens blick, hans oförutsägbarhet och minst sagt märkliga humor. Men Dominic skakade av sig känslan, obenägen att låta denne man grumla hans känslor inför den stundande resan.

Istället skyndade han efter kapten Pelter.
"Jag följer med till skeppet, kapten" sade Dominic, lättad över att till viss del slippa undan larmet och otryggheten bland Tortugas många vindlande gator och trånga gränder.

Rose nickar mot Dominic och lyckas fånga kniven som nästan kunnat skära av henne näsan om hon inte fångat den. Men hon hade ingen avsikt att behålla den för när hon tittar lite närmre är den i uruselt skick och hon kastar den till en annan som gladeligen fångar den, troligen för att hugga ihjäl någon. Fast vad gör det? Så länge det inte är hennes besättning så är hon lugn. Hon kommer ut ur puben relativt smärtfritt och väl utanför.
Pelter kan faktiskt inte ärligt säga att hon tycker om Tortuga, men samtidigt är det på något sätt ett hem för henne, en fristad kanske skulle vara ett mer passande ordval för vad det är. Fast nu ska hon tillbaka till sitt älskade skepp, underbara Stolta Hämnare! Lite synd och skam att hon fick så många skador vid ön, än dock så tog ju skepp och besättning en stor smäll så hon kanske inte borde vara alltför okänslig riktigt än.
Rose väntar inte direkt på, vad var det nu... Dominic utan vandrar helt enkelt vidare mot hamnen.

Dominic blev stående ett tag när han både fascinerat och äcklat betraktade det syndens näste som Tortuga utgjorde. Lättklädda kvinnor bjöd ut sig med allt de hade (och män med för den delen), folk delade bädd med grisar och de flesta var så gott som svarta av ingrodd smuts.

När Dominic plötsligt märkte hur kapten Pelter höll på att försvinna ur sikte så ökade han på stegen. Vilka långa ben hon hade, den kvinnan. Fort gick det.

"Eh.... Vilka består besättningen av i övrigt, förutom Cayden och den lille rödhåriga?" frågade Dominic sin kapten, omedveten om hennes oförmåga att komma ihåg namn.

Leo såg sig om efter kaptenen hade hon gått ur ur baren?? han gick ut ur barhuset.

Svetten lackades på Annabells panna och hon flämtade högt. Gryningen var på väg och Annabell ville faktiskt inte missa båten eller kanske kallades det för skepp. Trotts allt så hade hon inget kvar i Tortuga förutom ett dåligt och hårt liv. 
Hon kunde se hur solen färgade havet rött och staden som varit så livlig kvällen innan verkade nu död. Likt den döda staden hon hört talas där alla invånare dött på något konstigt sett som nu stod to m. 
Det var inte bara ett skepp i hamnen utan ett stort flertal även om det bara fanns några få som verkade seglings dugliga.  Sakta gick hon osäkert ut på bryggan. Några få män befann sig uppe och vakna och betraktade henne med misstänksamma ögon. 
"Kaptens Pelters båt?" sade Annabell frågande och hennes röst darrade lite av förväntan. 
Kanske en dag skulle hon ha lika mycket guld som Kaptenen själv verkade ha. Männen kollade skeptiskt på henne. Hon antog att hon inte liknade någon som varit ute till havs förut vilket också var faktumet. 
"Pojk lilla, haven är inget för landkrabbor", sade en av dem. 
Han var en stor man, armarna fulla med tatueringar och öronen av örhängen. 
"Där borta", svarade en annan och pekade. 
Skeppet var ett av de större, ett av de som faktiskt verkade ha förmågan att flyta. 
Annabell andades ut, vinkade lite som tack och började gå emot skeppet som hon skulle åka till fjärran land med. 

Trip hade väntat så länge han kunde med att stiga på skeppet. Han visste att han borde ta fördel av alla sekunder han kunde få på land, och nu satt han på ett hustak och blickade ut över staden. Små, trånga gränder, brokiga hus tätt ihopklämda och höga, de söndriga kullerstensgatorna i de äldre delarna i staden, lervägarna i de nya. Han såg hur morgonen höll på att komma, och smidigt tog han sig ned till hamnen. Där låg det välkända skeppet. Trip kände till vartenda litet skrymsle på den båten, och det var det närmaste hem han någonsin skulle komma. Trip gick över landgången och satte sig på relingen i väntan på arbete och kaptenen.

Dante beslöt sig för att vila & hämta sina saker. så han gick iväg & kännde sig lätad att han hade fåt ett jobb

Leo ägde nästan inga saker han beslöt sig då för att gå ombord på kaptenens skepp. Han gick mot hamnen där skeppet låg. Han gick försiktigt över landbryggan och ombord på däck. Han såg upp mot utkikstornet. Han gick mot masten där utskicket var flera meter upp.

Hennes nakna fötter hördes knappt emot träbryggan då hon gick. För första gången på mycket länge kände hon sig osäker. Osäker på havet, skeppet men framförallt piraterna. Hon hade hört historierna om pirater även ifall många skrattade då de berättades men Kaptenen hade gett sitt ord och vad väntade henne egentligen om hon stannade på land.
Dessutom hoppades hon att hon skulle på något sätt kunna lära sig att läsa och skriva men också räkna. Hon var fullt medveten om att många hade lurat henne på pengar men hur annars skulle hon skaffa sig mat ifall hon inte brydde sig utan lät de ta det dem ville ha.
Annabells andhämtning hade lugnat ned sig något men hon svettades fortfarande. Hon drog lite i sitt ränsel som hon hade över axeln. Det var mycket lättare nu även om de aldrig varit särskilt tungt ifrån början. Ett flertal av hennes behörigheter hade hon lämnat med Derina för vad Annabell visste så kunde det varit sista gången hon besökte Derina eller i alla fall den plats där hon försvunnit nedför klippan. Dessutom kunde hon väl inte ha några kvinnokläder då hon var en pojk. Nu var hon Sam!
Annabell såg en av männen ifrån värdshuset sitta på kanten av skeppet. Tripp, mindes hon. Annabell hade alltid haft ett utmärkt minne, nästan som om hon alltid kunde gå tillbaka och se vad hon en gång sett eller hört för att sedan upprepa det.
Tripp verkade tona över henne då hon tvekade lite nere vid bryggan.
”Har Kaptenen Pelter anlänt ännu?” frågade hon och hatade hur hennes röst lät, som ett litet barns men hellre att de trodde det än att de trodde något annat.