Ofelia och Johanna [SV]

Hi guys! Det här inlägget postas nära tolvslaget, jag vet, det blev faktiskt färdigskrivet för bara några minuter sen.
Lämna gärna en kommentar på vägen ut och hoppas att ni gillade det!

P.S Jag är inte säker om det här kapitlet blev så bra egentligen. Med tanke på att jag nyss skrev det väldigt snabbt och i rasande fart så blev det bara till, liksom.
Men jag tar chansen - om 3 sekunder trycker jag på svara-knappen och då finns detta nya kapitel ur Johannas synvinkel för er, fina läsare, att läsa!



JOHANNA

Johanna stod förvirrat kvar i Dumbledores kontor. Hur kunde Ofelia veta? Efter att ha funderat ett tag kom hon på det. Cedric. Hon hade aldrig varit arg på Cedric men nu var hon det. Vad hade han för rätt att gå runt och berätta för folk?! Fast Ofelia var ju då inte bara 'folk'. Johanna vände sig mot Dumbledore.
"Vad i Merlins skägg är det för fel på Ofelia?! Hon är ju så sur!"
"Lugna ner dig, Johanna." började han. "Ofelia genomgår en kris just nu, hennes föräldrars hus har hittats uppbrutet, och hela familjen är spårlöst försvunnen, ovanpå allt verkar det som om du och unge Mr Malfoy har sårat Ofelia genom att gå bakom ryggen på henne, och när jag tänker efter så verkar ni ha sårat Cedric Diggory också."
Johanna suckade. "Det är inte alls som du tror."

Och det var i det ögonblicket som Albus Dumbledore förstod vem Johanna Black var. Hon var inte ett barn. Hon var ett föräldralöst, uppvuxet barn som fått ta hand om sig själv sedan hon var tolv.

Dumbledore började: "Jobells.. du måste förstå att du måste vara stark. Du måste reda ut allt med Cedric och sedan gå till Ofelia och prata med henne. Draco och Minerva är redan ute och letar efter Ofelia, så jag föreslår att du söker upp Cedric och talar ut med honom. Sedan kommer du tillbaka. Och det skulle nog inte helt fel om du fick dig något att äta."

Allt detta lät bara som pladder i Johannas öron, det var bara en sak hon hört. Albus Dumbledore hade kallat henne Jobells. Ingen visste om det namnet förutom hennes morfar, som hade kallat henne det när hon var liten, och så vitt hon visste så var hennes morfar död. Johanna såg in i Dumbledores gnistrande blå ögon och kände igen dem. Johanna hade inte den ögonfärgen - hon hade fått sin fars gröna - men hennes mor hade haft exakt samma genomträngande blå ögon. Hon såg på Dumbledores ansikte och kände igen ansiktsdragen i sina egna.
"Morfar?"
Dumbledore gav henne ett brett leende. "Nej, inte riktigt, men väldigt nära." sa han, sedan fortsatte han: "Men vi kan inte prata om det nu, nu ska du prata med Cedric."
"Hum. Okej." sa Johanna utan att riktigt veta vad hon gjorde.

Hon sprang ut genom dörren, nerför stentrappan, ut i korridoren och möttes av en hemsk syn.
Ofelia låg på en bår som bars av magi. Cedric, Draco, Fred, Luna och McGonagall gick bredvid. Ofelia själv var medvetslös. Det verkade som om de var påväg till sjukhusflygeln och Johanna anslöt sig till deras följetåg. Hon snyftade tyst för sig själv och gick förvirrat bredvid sina vänner. Till hennes förvåning tog Cedric hennes hand och höll den hårt när de gick. Hon kände sig stärkt av det och tog sig mod till någonting hon aldrig gjort förut.

Hon sträckte sig upp mot Cedrics öra, pressade sina läppar mot det.
"Jag tycker om dig."

bra bra bra bra bra bra bra bra bäst

daniii? (a)

tack tack tack tack tack tack tack tack så mycket! ;D



Ooops jag blev så inne i den sidan du tipsade om, den där Gives Me Hope, haha!
Men här kommer en ny del!

Nytt kapitel. Ur Ofelias synvinkel. Enjoy!

OFELIA

Det var så skönt att slippa. Att bara vara i mörker var lättare än att bära på bördorna, att glömma allt. Men ett ljus avbröt oändligheten. Ljuset klarnade och bildade skepnader, som allt förundan förändrades till ett mönster i sten. Efter några sekunder kom lite tillbaka. Hogwarts. När hon börjat få tillbaka känseln i kroppen kände hon kylan och stelheten. Motvilligt accepterade hon verlkigheten igen.

Långsamt satte hon sig upp och såg sig om i rummet. Där satt Johanna, en stol några meter ifrån hennes säng. Hon sov fortfarande. Hennes närvaro påminde Ofelia mer om det dumma dramat. Hon var på väg att vända sig om men hindrades när hon kände en blixtrande smärta i revbenen. Hon ropade ofrivilligt till och lyckades väcka Johanna.
"Ofelia... hur mår du?" Johana såg oroligt på Ofelia. Hon kunde bara förmå sig svara med en suck. Hon ville inte vara arg på Johanna, men hon kunde ändå inte förmå sig att le. Johanna verkade se sorgen i hennes ögon.
"Du, lyssna... det där med Draco... det var inte meningen... han bara..." hon tog ett djupt andetag. "Allt blev bara fel. Jag är ledsen om jag har sårat dig, men Draco är inte den jag gillar. Jag vill att du ska veta det, och att jag stöttar dig. Förlåt." Ofelia såg in i Johannas sorgsna gröna ögon. Hon kunde bara inte förmå sig vara arg på henne, så hon accepterade ursäkten med att dra lite på mungiporna, för tillfället i alla fall.

Johanna berättade hela historien om vad som hänt. "Men vad gjorde jag när... den kvällen? Jag måste ha varit riktigt klantig..." Ofelia tittade menande på förbandet hon hade runt revbenen.
"åh... det. Jo... förmodligen snubblade du eller något... men de hittade dig i vattnet i alla fall. Du såg hemsk ut, och sen sov du i några dygn och...ja. Du lever i alla fall." Ofelia sög på orden ett tag, funderade över vad Johanna sagt. Hon visste inte direkt vad hon skulle säga, så Johanna fick fortsätta berätta om vad som hänt. Eftersom Ofelia inte mindes ett dugg från den kvällen lyssnade hon spänt.

Efter några dagar gick madam Pomfrey med på att Ofelia fick lämna sjukflygeln, men inte vara med på några lektioner på en vecka. Nu när de äntligen talat ut kändes det bra att ha Johanna vid sin sida. Men när det till slut blev dags för Ofelia att återvända till sitt elevhem var stämningen spänd. Tillbaka från noll, alla stirrade på henne och ingen visste vad de skulle säga. Hon gick helt enkelt upp till sovsalen för att vila sig.

Hon vågade sig inte ut i uppehållsrummet förrens hon var säker på att alla lektioner hade börjat. Hon orkade helt enkelt inte med alla blickar. Men när hon suttit framför brasan och läst ett tag kom någon springande ut från pojkarnas sovsal. Ofelia vände sig inte om, orkade inte. Men när personen stannade mitt i ett språng vände hon sig om för att se vem som stannat och stirrat på henne.

Det var Draco. De bara stirrade på varandra några sekunder, ingen visste riktigt vad de skulle säga. Men sen verkade Draco få bråttom igen,
"Jag måste gå... vi... ses senare" sade han medans han skyndade ut genom dörren.

Haha, visst är den fin?
Bra del, som vanligt!

ääälllssskkaaaar ficen!!!!

YATAAAAAA äger

Hejsan gottfolk! Här kommer ett nytt kapitel, jag hoppas att ni gillar det!
Det är ni som peppar mig att fortsätta på den här ficen, jag vet inte riktigt men för tilfället så känner jag mig en aning fantasilös. Jag har ingen aning vad jag ska skriva.
Tack för fina kommentarer och enormt stöd.
Enjoy!

JOHANNA

Dagarna i sjukhusflygeln var längre än Johanna någonsin upplevt en dag. Hon satt för det mesta på sin stol vid Ofelias säng och väntade på att hon skulle vakna. Cedric satt alltid bredvid henne och höll hennes hand. De hade inte riktigt pratat ut än, hon och Cedric, men det fick vara för Ofelia svävade mellan liv och död. Draco satt alltid på Johannas andra sida och suckade för sig själv samtidigt som han hållit den omedvetna Ofelia i handen. Någon gång hade Fred kommit för att hälsa på men nästan gått omedelbart när han sett Cedric och Johanna hålla varandra i hand. Johanna som inte orkade bry sig bara såg efter Fred när han gick, och suckade. Hur många gånger hade hon sårat någon hon tyckte om den här terminen? Ända sedan Ofelia kommit in i hennes liv så hade allt vänts upp och ner och saker var inte alls som det brukade.

Första dagen när de fick komma tillbaka till skolan igen så hade de som vanligt trolldryckskonst nere i fängelsehålorna kom plötsligt Lucius Malfoy insmygandes i salen.
"Var är Draco?!" viskade han och pekade med trollstaven mot Johannas strupe. Han drog bort henne till bakre delen av klassrummet, inne i skuggorna där ingen märkte dem.
"Öhm vad vill du honom, sir?" frågade hon argt och tryckte undan hans trollstav.
"Åh, miss Black, jag tänkte bara prata med honom om middagen på söndag."
När Lucius sa dessa ord kändes det som något kallt spreds inom henne och hennes mage vändes uppochner. Känslan försvann lika fort som den kommit men detta var en varning. Han ljög. Johanna upptäckte nu också att hon kunde nästan "höra" det sanna svaret inom sig. Lucius skulle ta med Draco till Hogwartssområdet. Vad de skulle göra där hade Johanna ingen aning om men det verkade inte bra.

Plötsligt dök Snape upp. Han hade tydligen - till skillnad från resten av eleverna - lagt märke till dem.
"Och vad gör du här, Lucius?" han krökte på läpparna.
"Jag är här på Mörkrets Herres order, Severus, och om han inte underrättat dig om dem så tror jag inte att jag ska göra det heller." sa Lucius med ett överlägset leende.
Ingen i klassen lade märke till något. De arbetade febrilt med sina trolldrycker.
"Faktiskt, Lucius." sa Snape kallt. "Så har han delgett mig planen och jag har för mig att den går ut på att du ska stanna ute på Hogwarts ägor och inte komma in i slottet alls, inte sant?"
Snape såg triumferande på när Lucius rodnade.
"Så därför." fortsatte Snape. "Så tycker jag att du ska ta dig ut nu, Malfoy och följa hans order. Så kanske Mörkrets Herre förlåter dig någon gång."
Lucius Malfoy mumlade något ohörbart och försvann sedan ut genom dörren.
"Bra jobbat, Johanna." sa Snape, trots att Johanna bara stått där och sett på.
"Men nu måste vi sätta i gång, som du vet betyder allt detta att Mörkrets Herre försöker ta sig in i skolan just i denna stund. Ta med dig Diggory, min systerdotter, Luna och Draco till lärarrummet med en gång." han vände sig om och fortsatte att undervisa, som om ingenting hänt. Som om han aldrig pratade, umgicks och träffade självaste Lord Voldemort och hans anhängare.
Johanna såg efter honom. Det var alltså såhär det kändes att spela dubbelliv.

var tog alla kungliga kapitel vägen? menar du att jag ska börja på juli utan den här kungliga fanfictionen?