Homo Bestia (5 rollare)

Jag snodde runt och stirrade på Lara. Jag litade fortfarande inte riktigt på henne, men jag ville inte att hon bara skulle gå och skada sig själv bara för att jag inte var i närheten. "Vart tänker du gå?" frågade jag tveksamt.

"Vet inte", mumlade jag. "Jag antar att jag hittar något undanskymt ställe i skogen, och så får jag väl hoppas att ingen hittar mig. Det finns inte så mycket att göra. Man får njuta av friheten så länge man har den."

Jag suckade och slöt ögonen. Den dumma flickan hade knappt ett uns av hopp. Jag kunde bara inte överge henne, inte nu när hon faktiskt räddat livet på mig. Jag var skyldig henne. Med en uppgiven skakning på huvudet vände jag mig om igen och började gå. När hon inte följde efter ropade jag: "Kommer du eller?"

"Mm", mumlade jag och började traska efter honom. Jag insåg hur mycket det här liknade när vi nyss flytt ur staden och gått likadant. Jag frågade inte vart han hade för planer att gå, som då. Om jag gjorde det skulle han kanske svara likadant som han sagt den gången.
Jag stirrade ned på marken medan jag vandrade. Han verkade inte lita på mig, och han verkade inte tro att jag var duglig till något. Det kändes som om jag behövde bevisa att jag visst var det, att jag kunde något som han inte kunde.
Men vad kunde jag då, egentligen? Mina reptilgener gjorde mig smidig och bra på att hoppa och springa, men jag kunde inte jaga, vilket jag gissade att han värdesatte.

I flera timmar gick vi genom ändlösa mil av skog utan att stanna. När kvällen kom stannade jag slutligen upp och ´vinklade mina gråa öron åt alla håll tills jag fångade upp ljudet av porlande vatten. Därefter följde jag ljudet till en liten bäck och stannade utan att se efter om Lara följde efter. "Vi slår läger här. Kan du jaga?" frågade jag henne.

Jag skakade på huvudet och sjönk ned på knä vid bäcken. Jag kupade mina händer och drack av det kalla vattnet. Jag hade alltid älskat vatten och skulle gärna badat, men det var inte rätt tillfälle för det nu. Min mage knorrade av hunger och dessutom nådde bäckens vatten mig bara en bit upp på vaden.
"Jag har aldrig lyckats lägga vantarna på något vapen. Men jag kan samla växter istället."

"Självklart kan du inte jaga", muttrade jag för mig själv och suckade. Men en växtsamlare skulle kanske vara till någon nytta i alla fall. "Visst. Du letar bär och nötter och sådant...", började jag och rynkade pannan märkbart. "Så jagar jag", fortsatte jag och vände mig om. bekymrat gick jag djupare in i skogen och stannade för att studera ett svagt harspår.

Jag hörde inte vad han mumlade, men det gjorde det mig irriterad. Jag gick åt motsatta hållet och satte mig på huk bland blåbärsriset. Jag plockade tills kjolen på klänningen var ganska full, och säkert lilafläckig också.
Jag gick långsamt, för att inte spilla, tillbaka till vår lägerplats. Efter det hittade jag några ekollon som jag också tog av. De kunde vara goda att rosta i glöden när elden började falna.
Väl tillbaka i lägret började jag samla torra pinnar till brasa.

Med näsan tätt mot marken följde jag spåret tills jag hörde ljudet av tänder som gnagde. Jag stannade upp i skydd av några buskar och upptäckte en blekt färgad hare som bet av kvistar för att äta. Jag blottade nöjt mina tänder och drog försiktigt dolken. Oturligt nog måste haren ha hört det för den stannade och vädrade skrämt. Ingen tid att förlora. Jag tog sats och kastade mig över gnagaren.

Jag lade pinnarna omsorgsfullt i ringen av stenar jag hittat. Sedan slog jag mig ned på knä vid sidan om stenringen och tog fram mitt elddon.
Efter ett tag brann brasan. Jag värmde mina händer mot den, och såg hur de orangea lågorna dansade.