Robin Hood (fyra personer)

(haha sorry Tessan, men vi kunde inte låta bli )

(Lugnt det hon var ju ändå inte med där i skogen hade varit mer awkward om ni hade haft en diskussion vid elden och hon bara suttit där xD)

(haha ja det hade det verkligen varit xD haha)

När Midna pratade så lyssnade han enbart, hennes ord slog mot honom likt en stor hammare och det enda han kunde göra var att lyssna. Drömmen fanns kvar men hon hade belyst problem vilka han inte tänkt på innan, problem som gällde en vriden hierarki-fördelning. Skulle hans dröm sluta? Nej, det vägrade han att gå med på. Friheten skulle finnas och tyranner skulle störtas om denna världen skulle kunna bli bättre.
Tyranner skulle störtas, inte makthavare; någon skulle alltid få ha makten men bara de som utnyttjade den för dåliga ting skulle straffas för det. Dessa tankar upphörde genast när hon nämnde att hon var en kvinna och därmed handelsvara; dessa ord fick det att bulta i hans bröst och en obefogad ilska började ta form i maggropen på honom.
"Du är ingen handelsvara bara för att du är en kvinna. Ingen människa bör ses som en handelsvara.", Sade han, lågmält och nästan till sig själv medan han stirrade ned i marken. Egentligen var han inte arg på Midna, hon hade bara råkat nämna något som han avskydde att höra talas om. Innan han han nämna något mer så hade kvinnan gett honom ett leende och sedan önskat honom lycka till innan hon långsamt gick därifrån. Roger vägrade däremot att ge sig så fort, det fanns fortfarande en chans att hon skulle stanna i lägret. Med snabba steg var han snabbt ikapp henne och mycket försiktigt lade han sin hand på hennes axel som för att stanna hennes marsch; inte som för att hålla fast henne.
"Följ med till lägret igen är du snäll, det är säkrare där för tillfället; speciellt när kungens soldater springer runt i skogen. Nej, jag tror inte att du är hjälplös och försvarslös liten katta men om du nu skulle hamna i vägen för fel människor så är det svårt att ta sig ur knipan om man är ensam. Trots att Robin går dig på nerverna, jag antar att så är fallet, så kommer det finnas människor i lägret som behandlar dig annorlunda. Det är bättre att ge sig av när rikets knektar har rört sig bort från det här området, ge det några dagar eller tvinga Robin att röra på sig åt det håll du går; för tillfället.", Sade Roger och han sade allt med en vänlig ton på rösten. Varför brydde han sig egentligen? Brydde han sig egentligen? Hade allting att göra med hans minnen? Minnena från en sedan länge förlorad syster eller var det något annat? Oavsett så brydde han sig inte om vad det var, han var mer intresserad av att hon höll sig i säkerhet för tillfället och sedan kunde hon ge sig av om det var det hon behagade. Hetsiga katta som inte verkar kunna hålla sig still en sekund om situationen inte behagar henne; den tanken fick Roger att le ett lite bredare och mindre kyligt leende än vanligt.

Midna skrattade kallt när han sa att hon inte var någon handelsvara.
"Det märks att du inte har mött de människorna som jag mött. Den världen jag kom ifrån är vi handelsvaror. Man gifter bort kvinnor för att få de ställningar och marker man ville ha" sa Midna och ryckte på axlarna. "I den världen vänjer man sig vid det, även om min far aldrig skulle ha använt mig som en handelsvara så fanns det människor runt oss som försökte köpa mig" sa hon och log enkelt. Det var inget vänligt leende utan bara ett tomt leende. Hon tittade förvånat på Roger när han la en hand på hennes axel. Hon var förvånad över att han brydde sig. Men som hon trott innan var han inget monster, eller det var snarare något hon hoppades på. Midna mindes de gånger hon hamnat i knipa och hon slingrat sig ur på olika sätt oftast sätt hon avskydde att använda. Hon suckade, hon visste inte varför men hon kunde inte säga nej till Roger, nästan rädd för att såra honom och få den bit av vänlighet som hon väckt att försvinna.
"Folk" muttrade hon och vände. Hon orkade inte tjafsa med honom. Hon förstod att han bara menade väl, men ibland kunde det vara lovligt irriterande. Hon tänkte på Robin och suckade den mannen skulle gå henne på nerverna ett bra tag. Hon tittade på Roger och suckade igen, hon undrade varför folk alltid försökte göra vad de trodde var bäst för henne, trotts det blev det alltid fel. Hennes far hade försökt göra det som var bäst för henne genom att inte gifta bort henne, han dog. Hennes mor hade velat ge henne ett grevskap att ärva, de blev bortkörda, hennes syster försökte ge henne mat och blev nästan dödad, Robin hade räddat henne och hon hade tvingats fly till skogen och nu hade Roger fått henne att vända, vad skulle hända denna gången? Hon kanske skulle sluta låta människor hjälpa henne, det verkade bara bita tillbaka i slutändan.

Roger lyssnade både intresserat till det hon hade att säga om kvinnans ställning där hon kom från och visst, det lät sannerligen som en handelsvara även om han avskydde ordet. Att han inte hade sett det här, fram till nu, gjorde att han i tanken förbannade sig själv. Istället för att prata emot henne så svarade han henne kort.
"Förhoppningsvis har du i alla fall sluppit att lägga märke till hur mycket din egen far kan ge för sin beskärda del av spriten.", Sade han, med tomhet i ögonen och leendet i hans ansikte var som bortblåst. Däremot ruskade han på huvudet och vände sig åter till Midna, nu med sitt karakteristiska leende på läpparna. Speciellt nu när hon hade bestämt sig för att följa med tillbaka till lägret.
Efter hela deras samtal så kändes ord överflödiga från hans sida, för honom kändes det som att han hade tjatat lite för mycket på henne denna dagen och om hon ville veta mer skulle hon bara kunna fråga. Roger lade märke till bågskyttarna som återigen följde hans egna och Midnas spår mot lägret.
Det var en fin dag, solens strålar letade sig ned genom grenarna och han hade lyckats få med sig en av de bättre människorna han träffat till lägret igen. Utan att tänka på det hade han börjat ackompanjera den tunna fågelsång som fanns genom att vissla och han visslade en ganska välkänd melodi; i alla fall därifrån han kom. Förhoppningsvis skulle inte damen som gick bredvid honom ha alltför mycket emot hans visslingar; det lät inte hemskt även om det var amatörmässigt och det var lite av charmen med det hela.
Vinden fick löven i träden att prassla och ännu längre bort kunde man höra ytterligare fågelsång. Det var sannerligen en fin dag tänkte Roger där han gick bredvid Midna, barbröstad och visslande.

Midna tittade på Roger, hon kände sig sorgsen för att hans far blivit alkoholist.
"Nej jag såg min far tvingas ut i en krig av en kung som endast vill ha ära och död. Sen såg jag honom aldrig igen" sa hon bara och stirrade rakt fram. Hon var knappt medveten om omvärlden utan placerade bara den andra foten framför den andra för att ta sig framåt. Det var inget hon tänkte på utan bara gjorde. Hon hörde Roger vissla men la ingen vikt vid det. Om han var glad skulle han få vara det. Själv var hon inte säker på vad hon kände. Hon kände inte direkt glädje över att behöva återvända till lägret, det var inte ilska heller, snarare tomhet. Hon suckade när hon vandrade in i lägret. Alan kom fram till henne.
"Du kom tillbaka, jag och Much tänkte just gå iväg efter dig" sa han och hon log svagt emot honom men svarade inte. Robin kom gående emot henne.
"Så du återvände" sa han kallt och hon knöt genast nävarna och kände smärtan i händerna. "Passade det inte damen att vara ute och gå" sa han retsamt och hon borrade in sin blick i hans.
"Ja har en ängels tålamod Robin tro mig men det finns en gräns, till och med för den store Robin Hood" sa hon kallt.
"Äh lugna ner dig, med det humöret blir du aldrig gift" sa han med föreläsande torn och Midna vände sig om.
"Karlar" sa hon och viftade med händerna i vädret. Hon gick bort till sin sovplats och la ner packningen och la sig i det närmaste säng hon skulle få. Hon vände sig bort från Robin och slöt ögonen. Hon hörde roat hur Much och Alan faktiskt skällde på Robin. Han kanske skulle lyssna på sina vänner.

Paret återvände till lägret och Roger förstod att både hon och Midna hade råkat illa ut under uppväxten; att ha förlorat sin far, som hon verkade tycka om, på grund av en kung kan inte ha varit enkelt. Men eftersom att han inte hade så mycket erfarenhet av den här typen av situationer så valde han att inte kommentera den. Visste man inte så mycket om saker var det bäst att tiga.
Deras promenad fortsatte i maklig takt till lägret och när de kom dit dök Alan, Robin och någon som tydligen kallades Much upp.
Det första Robin gjorde var självklart att tala ur skägget, säga sin mening och bete sig, ännu en gång, likt en idiot gentemot Midna. Detta var nu Roger van vid och han tänkte inte lägga någon större vikt vid det. Däremot stormade kvinnan iväg och lade sig i sin del av lägret; till Rogers underhållning började de båda andra männen att skälla på lägret herre och detta gjorde att han själv kunde smita iväg.
Med ett leende drog han på sig sin, nu varma, övertröja och märkte genast hur mycket behagligare dagen kändes. Sedan satte han sig ned och slukade lite kött, med ett leende såg han hur Alan närmade sig igen.
"Jag ville bara säga att jag är tacksam för din hjälp.", Sade han och nu log han, om än vaksamt, gentemot mördaren. Roger skrattade till och svarade honom enkelt.
"Nöjet var helt på min sida, trevligt att någon i lägret kan visa mig någon sorts tacksamhet trots allt.", Sade han och log mot Alan som slog sig ned vid lägerelden, bredvid lägrets gamla fånge.
"Bacon?", Frågade Roger och räckte mannen mittemot honom en bit kött, mannen log och tog sedan emot den. Trots allt så tyckte Roger om Alan och förhoppningsvis så skulle mannen få umgås med honom för Robin, den store lägerherren, som Roger kallade honom i tanken med all sarkasm han kunde uppbåda.
De båda männen delade på en måltid och i slutet av den så skrattade de tillsammans. Den gamla fången och en av Robins män; denna dagen var mycket bättre än den förgående, Rogers hopp om frihet kändes inte lika långt borta.
Lägerelden fladdrade och kastade sitt sken så att han kunde se Midna vid sin plats, trots att han ville prata med henne så lät han saken bero. Det kändes, för honom, som att hon behövde tid för sig själv just nu.

Sidara hade haft en lugn och välbehövlig ensam tid i skogen. Hon hade gått för att fylla på vattenskinnet men kände inte sedan för att återvända, blickarna och orden kunde bli för mycket för någon som större delen av sitt liv hade levat i avskildhet. Eller ja sitt senare liv om man inte räknade sin barndom i norr, slavskeppet, livet som slavinna på slottet och sedan livet i skogen med den gamle utbyggdsjägaren innan han dog efter det hade hon och skogen blivit ett och hon hade endast sökt sig till krogar om hon saknade livet ifrån andra människor.
Hon återvände sedan till lägret med tre harar och en ungtupp, hon hade kunnat få mer men hon visste inte hur mycket de behövde. Hon slängde en blick över lägret och såg att de andra två hade kommit åter och ett roat leende spred sig på läpparna då hon hörde hur Robin fick en utskällning.

Midna stirrade rakt ut i skogen som om hon önskade att den försvann, som hon önskade att hela världen försvann. Det var länge sedan hon kände så här, länge sedan hon släppte ut hatet hon ibland kunde känna. Om hon lät hatet få fria tyglar skulle de äta upp henne inifrån och ut. Hon hade lärt sig kontrollera det då hon inte ville förlora fattningen, men ibland lät hon det uppfylla henne. Nu var en sådan stund, då hon kände ilskan gentemot Robin. Hon hade haft någon sorts inbillning att han som också hade varit adlig, förlorat allt, inklusive sin familj skulle förstå henne men han verkade inte göra det. Hon slöt ögonen och såg herrgården hon vuxit upp på framför sina ögon, hon såg hur hennes far kastade en boll till henne, hur hennes mor drack te i skuggan och hade sin lillasyster i sitt knä. Midna saknade den tiden, den tiden då det inte fanns några bekymmer. Hon visste att livet då hade varit en illusion, där hon varit skyddad från allt ont. Hon hörde steg komma mot henne och hon öppnade ögonen och rycktes tillbaka till verkligheten när någon satte sig på huk bredvid henne.
"Hur mår du?" frågade Much och hon såg på honom och log svagt.
"Jag är bara lite trött" ljög hon och log varmt emot honom och han nickade.
"Det är försåtligt, det är trotts allt en stor omställning" sa han och hon svarade inte.
"Jag tänkte att du kanske var hungrig" sa han och räckte fram en skål med soppa och hon tog emot den.
"Tack" sa hon och ställde ner den bredvid sig.
"Jag låter dig sova om du är trött" sa Much och hon såg på honom.
"Du har hjärtat på rätt ställe Much" sa hon och log varmt emot honom och han gick nöjt därifrån. Midna tittade på soppan men valde att inte äta den, hon var ändå inte hungrig.