Törsten efter blod. (privat)

Alice bet undan kommentaren som hon ville säga, de skulle kunna diskutera saken hur länge som helst men det var Roses ö och hennes regler. En dag skulle rollerna vara ombytta och då hade hon mycket att lära Rose. Alice hade lärt sig att vara hård, disciplinerad genom sin uppväxt, om man inte visade att man var värd respekt överlevde man inte särskilt länge och om man överlevde så var det som en vekling, som en Ganesi. Alice var en aning skeptisk emot Roses styrning men det var inte hennes ställe att säga något. Rose hade lika rätt till sina traditioner som Alice.
"De gamla krigarna i kina var mycket värdiga krigare. Mycket av det min mäster lärde mig kom ifrån dem men det finns många kulturer att lära sig ifrån. Han hade tagit det bästa av allt eller det var i alla fall hans mening", sade Alice med vördnad i rösten.
Det var inte ofta hon talade om lärorna eller sin mäster även om han stått henne mycket nära en gång i tiden. Nu skänkte hon honom knappt ens en tanke. Han var borta och det var det enda som räknades men hon var säker på att det skulle träffas igen någon gång.
"Och jag startar aldrig bråk", sade hon med ett enormt leende, "de bara verkar som om bråk letar upp mig."
Det var inte en lögn men inte heller en sanning.
"Berätta mer om öns historia", bad hon, "varför finns det en ö gjord för att skada en, då det ändå finns så mycket i den verkliga världen som är ute efter samma sak?"
Alice ryckte lite lätt på axlarna och log. Hon var på mycket bra humör igen, trotts incidenten med Stella. Det skulle bli en händelserik dag.

"Ön grundades för flera miljoner år sen, inget vet exakt hur gammal den är. Ön är uppdelad i flera delar, ungefär som nivåer. Jägare föds över hela världen, deras kännetecken brukar vara en liten tatuering på handen, precis mellan pekfingret och tummen. Ön lyckas söka upp de och drar de till sig, föräldrarna glömmer barnen och de börjar träna så fort de anländer. Och då menar jag att de flyger hit och börjar träna trots att de bara är några dagar gamla, fast det finns såklart undantag, vissa är vuxna när de kommer hit, fast de är såklart naturbegåvningar. DÅ de har klarat av första "nivån", så öppnas ingången till andra, och sen så fortsätter det så.
I vilket fall som helst. De anländer och tränar tills de är klara. Så har det vart i urminnes tider. Och min familj äger hela stället. Ön lever ju såklart så den vet vilka den ska attackera och sånt.
Ska vi gå nu?" undrar jag och öppnar dörren. Jag känner att jag har pratat alldeles för mycket och säkert glömt massor av saker som är självklara för mig.
"Just det, det finns massor med giftiga växter också, så låt ingenting sticka dig."

Alice funderade ett tag, hon förstod inte meningen med ön. Istället för att svara gick hon igenom den öppnade dörren.
"Hur kan ön ha en ägare om den är levande? Jag förstår att en människa eller ett djur kan tillhöra en men det känns inte alls som samma sak."
Alice funderade en stund till.
"Och ifall man inte gått igenom första nivån kan man väl inte besöka hela än utan bara vissa delar? Hur kommer det sig att det är nyfödda som kommer och vad är meningen? Vad tränar jägarna för?"
Alice hade ett stort antal frågor men medan hon gick var hennes huvud vänt emot Roses och helt plötsligt kände hon att hon gick igenom något kallt som fick henne att rysa. Då hon kollade såg hon ännu en ande, likt Steve men det var inte Steve utan en ung man som på något sätt liknade någon Alice tycktes sig känna igen.
Hon tog ett steg bakåt och kollade på honom medan han först kastade en blick på dem för att stelna till.
"Åh, är det inte vår Härskare och hennes vän", sade han och log.
Hans ögon tindrade och han blinkade emot Alice som kände sig en aning häpen. Så böjde han lätt sitt huvud emot Roses men upprepade inte hälsningen till Alice som började vänja sig vid det.
"Mitt namn är Raul, till er tjänst. Jag är här för att beskydda dig", sade han. Det först till dem båda och det senare vänd emot Rose.

"Åh, Raul. Du var väl min farmors högra hand eller något sådant?" frågar jag.
"Precis, ditt minne sviker inte dig i alla fall", ler han. Jag ler tillbaka innan jag vänder mig mot Alice.
"Ön har många betydelser. Jägarna har hindrat många krig innan alla fick reda på det. Det finns så många uppgifter att det inte går att rabbla upp alla på rak arm", förklarar jag. "Men ön skadades genom... offer, kan man säga. Min gammelfarmors gammelfarmors gammelfarmors gammelfarmors gammelfarmors gammelfarmors gammelfarmors gammelfarmors... öh... Och några hundra till skulle jag tro. Eller tusen. Äh jag vet inte. I vilket fall som helst, ön skadades genom att någon i min släkt var typ drottning över ett stort folk, och en dag hotade en stor fara hela världen. Och på den tiden var alla hederliga och sånt, så lösningen var självklar. Hon, min gammelfarmors gammelfarmors gammelfarmors något, visste att hon kunde träna upp krigare. Så folket offrade sig och en mäktig häxa band deras själar till ön, och ön blev levande. Häxan skapade den här ön med hjälp av själarna, min gammelfarmors gammelfarmors något lyckades träna upp Jägare så att de kunde besegra ondskan, och så har det hållit på sen dess. När min gammelfarmors gammelfarmors något dog så hjälpte häxan henne med två saker. Ett att få hennes själ in i ön så att hon kunde fortsätta träna Jägare, och två att binda vårt blod så att bara min familj kan härska och hitta den här ön. Utom invånarna som har bott här i en evighet.
Visst stämmer det, Raul?" undrar jag och vänder blicken mot honom.
"I stort sätt ja, bra sammanfattat", säger han med sitt vanliga leende som jämt är på plats.
"Och tack för beskyddet", tillägger jag. Han bugar sig lätt.
"Nöjet är på min sida", säger han. Jag kollar på Alice.
"Ska vi gå?" undrar jag. "Det är synd att jag inte kan läsa era tankar", säger jag nyfiket vänt mot Raul. Hans leende blir större.


[Hoppas han är ungefär som vill ha honom xD Hade lite svårt att styra honom >.<
Skrev du allt det DÄR genom MOBILEN? O.o]

Alice lyssnade intresserat till berättelsen och nickade lite. Hon förstod och fortsatte gå längst korridoren.
”Jag tycker fortfarande att det där med att se in i andras sinnen är fel”, sade Alice med en grimas.
Hon kunde nästan känna hur Raul blängde henne i nacken, vad var hans problem egentligen?
”Hur kommer det sig i så fall att jag fann den?” frågade hon sedan medan de fortsatte att gå.
Alice visste att ande hade väglett henne men så gammal magi kunde inte lyftas endast genom ande.
”Och jägarna, är vad är de? Är de människor eller halvvampyrer? Eller något annat?”


[Gillade berättelsen. Nu har jag lite stopp i min fantasi men det kommer tillbaka och nej, skrev inte det på mobilen berättade jag inte? Fixade den ena dator. ]

[Haha, nej, du glömde berätta x) ]

"De är från olika "arter". Halvvampyrer, fullblodiga vampyrer, människor - fast väldigt ovanligt - häxor, trollkarlar, alver - innan de dog ut - och sånt. Hm... Hur du hittade min ö är ett mysterium", säger jag fundersamt. "Ön kanske ville att du skulle komma hit?" frågar jag undrande.

[Var lite uttråkad. " ]

Alice kände sig lätt chockad av svaret. Hon hade trott att jägarna var en art av sig själva men kanske de senare formades till dem de var för på något sätt verkade de höra samman.
”Ande vägledde mig”, muttrade Alice svagt och avsaknaden ifrån elementen gjorde sig påmind även om de på ett sätt kändes skönt att inte ha dem.
”Så vart ska vi?” frågade Alice då de hade tagit sig ut på trappan som ledde upp till palatset.
Inte förrän Alice vände sig om åter för att kolla på Rose insåg hon att Raul följt efter dem. Alice hade aldrig tolkat hans ord så ordagrant. Hans ansikte pryddes ett arrogant leende som störde Alice något.
”Vad är ditt problem?” frågade hon medan ilskan flammade upp, ”tror du inte vi överlever en liten promenad till byn utan en stor farlig jägare som beskydd?”
Alice mindes Roses ord och försökte andas lugnt. Hon visste att den senare tiden hade hennes humörsvägningar blivit värre och värre men hon visste inte vad det berodde på. Istället gav hon sig hän åt ilskan, kanske smittade Roses lättretliga humör.
”Åh, jag är övertygad om att min härskarinna skulle klara sig utmärkt men det är din klumpighet jag är rädd för ska sätta henne i klistret.”
Alice lekte med tanken på hur hon kunde få honom att visa respekt men sedan var frågan, vad kunde hon göra? Han var en ande, en person som gått igenom döden men kommit tillbaka. Alices blick föl på svärdet i hans bälte som var allt annat än genomskinligt. Att hon inte sett det innan. Alice ögonsmalnade liksom han var svärdet bekant på något sätt.
Alice drog sin dolk, skar snabbt upp sin hand och visade upp det röda blodet som rann emot Rose och Raul.
”Jag Alice Moor, den som blev märkt men överlevde utmanar dig Raul på en O´ril Makí”, sade Alice och log lite grand.
Hon hade aldrig förlorat en duell, inte för att hon vunnit någon heller men det behövde dem inte veta. Många gånger hade hon sett hur hennes bröder utmanat och blivit utmanade men man hade endast sett hennes som en flicka. Det var bara Sani som vetat om att hon behärskade svärdet och den hemligheten hade de hållit.

[Okej, ursäkta mitt språk nu men: Vad i helvete är en O´ril Makí? Är det något du har "hittat på" - i brist på bättre uttryck - eller måste jag googla på det? x) ]


"Jaja, varsågoda och slåss, men han har inget blod", säger jag och tar det första steget ut på ön.
Attacken kommer genast. Växter med vassa taggar skjuts mot mig. Jag hinner knappt le innan jag drar fram hayashi svärden. Jag snurrar lätt ett varv, hugger med båda svärden åt olika håll, hoppar bort och snurrar igen och hugger igen. När första attacken är över börjar pilskuren. Jag lägger mig snabbt ner och den enda skadan jag får är där pilen snuddar vid min dräkt. Vilket betyder inget.
Jag hoppar tillbaka till trappan och kollar flinande på Alice och Raul.
"DET där har jag längtat efter!" flinar jag så stort som är fysiskt möjligt.
"Träningen håller sig i ser jag", säger Raul och hans leende blir aningen större.
"Självklart", flinar jag tillbaka som svar. Jag vänder mig mot Alice.
"Snälla, kan vi inte försöka komma igenom ön och bort till invånarnas "by"? Det var så länge sen jag fick en bra strid!" säger jag och känner mig som ett litet barn som ber om en klubba.
"Jag ska vara ärlig, jag inte den blekaste aning om vad en O´ril Maki är, men vad det än är så kommer Raul att vinna.
Man kan inte förlora om man inte har en kropp", påpekar jag och flåsar lite lätt. Jag vet att mina ögon glittrar av upphetsning och att jag knappt kan stå stilla av adrenalinet som pumpar i kroppen. Jag darrar lätt i händerna som håller de perfekt balanserade svärden.
"Min härskarinna är verkligen duktig trots sina unga år", säger Raul uppskattande. "Fast, du fick det att se alldeles för lätt ut", ler han och får en glimt i ögat. Jag försöker avgöra vad glimten betyder men kommer ingen vart i att försöka.
"Jag har ju vart här några somrar", påminner jag. Han nickar men jag kan nästan höra hans tanke: Men trots det är du extremt duktig.
Sorgligt nog är det säkert bara önsketänkande eftersom att jag inte kan läsa hans tankar.

[Åh, det är helt mitt egna påhitt. x) Mobba mig inte, hade som sagt tråkigt. Fick inspiration ifrån Agni Kai som de har i avatar the last airbender. x)


Alice gav Rose ännu en irriterad blick, som om hon behövde Roses tillstånd till något men så tog hon till orda.
”En O´ril Makí är en traditionell duell som är många århundraden gammal. Man slåss för ens respekt och ända sättet man kan få det är genom att få den andra att blöda”, sade Alice.
Även om Alice inte tänkt på att Raul inte kunde blöda så var hon inte den som backade ur. Raul nickade som om han visste vad hon talade om.
Utan att säga något ställde de sig mitt emot varandra högst upp på trappan. Alice drog sakta sitt svärd och höll de i handen där hennes sår redan hade börjat läka även om det skulle lämna ett ärr. Sedan stannade hon upp, kastade en blick på Rose innan hon inledde den genom att buga sig för att sedan ställa sig i stridspositionen hennes mäster lärt henne. Sakta började hon att andas för att syresätta musklerna för vad som nu skulle ske. Raul bugade likaså och för en stund stod de enbart och mätte varandra med blicken. Sedan attackerade han, ett hugg emot hennes mage som hon dansade undan för att parera hans nästa. Alice började backa nedför trappan, några steg i taget tills hon nådde marken. Små svettpärlor började bildas på Alice panna. Hennes adrenalin pumpade genom kroppen och hon älskade det. Hon dansade undan hans svärd om och om igen tills hon insåg att hon hade mött honom innan, hon kände igen hans stil och det där välbekanta kom över henne igen men hon kunde fortfarande inte placera honom. Så började hon avancera. Snabbare och snabbare lät hon svärdet svinga men han parerade lika enkelt och dansade undan likt henne. Ännu hade ingen av dem fått in en träff och Alice misstänkte att uthålligheten skulle vara det som avgjorde. I just det ögonblicket kunde hon åter igen höra flickans skratt. För ett ögonblick tappade hon koncentrationen och såg hur det blonda lockiga håret försvann bakom en liten klippa. Det var allt han behövde. Han drämde henne hårt i magen med svärdfästet och hon föll till marken men gjorde en kullebytta och var snabbt balanserad igen. Han kom emot henne i en sådan fart att han inte kunde stanna. Med sitt svärd mötte hon hans innan hon snabbare än ögat skar upp ett långt, djupt sår på hans över arm eller det var i alla fall vad som skulle ha hänt. Istället for dolkens egg igenom hans skimrande gestalt men underligt nog lämnade de ett ljust märke, som ett ärr där eggen precis befunnit sig.
Alice var snabbt iväg efter flickan åter igen och brydde sig inte vad de andra tyckte eller om de följde henne. Hon var tvungen att veta om hon var flickan och om hon var det, vem hon var.

[Okej ^^
Haha, nu är d jobbig xD Måste springa efter dig genom en dödsfälla xD ]


"Vad i helvete?!" tjuter jag och följer efter utan att tänka. Spjut kastas och grenar sträcker sig genast efter mig. Jag hoppar lite klumpigt undan och "parerar" attackerna från växterna. Attackerar själv och sen hör jag en röst i huvudet.
Blod som spills rensar ens väg.
"Prata så att man förstår!" skriker jag argt och duckar för ett svärd som kommer slungande. Raul är precis bakom mig och hugger vilt och lätt växterna runt omkring.
Jag sätter tillbaka ena svärdet på ryggen och "sticker" sedan mig själv i handen med det andra svärdet. När första bloddroppen nuddar marken så slutar fällorna genast.
Allt upphör till och med pilarna som kom farande emot oss. Jag sätter också det andra svärdet på ryggen och inom några sekunder är vi några meter bakom Alice.

[Kort, förlåt Fast jag var tvungen att komma på en anledning till varför ön inte attackerade dig så fort du satte foten på marken xD ]