Fantasy rollspel för 4!

Alice började sakta gå emot de andras läger.
”Vi ska ta honom till dem och förhoppningsvis kan de hjälpa honom.”
En liten stund var Alice tyst. Hon försökte få känslorna som stormade inom henne att lugna ned sig. Försökte att ignorera oron i hennes mage.
”Vad gjorde du med honom?” frågade Alice Nicky.

"Ingenting... Jag råkade få det att blåsa. Bara så lätt att man knappt kände det!" försvarar jag mig innan någon hinner säga något. "Och ja... Ni ser resultatet framför er. Om alla är så lätt påverkade av magin så är det kanske därför de letar efter oss? De kanske tror att vi ska utnyttja vår kraft?" frågar jag oroligt. Men nej... De var inte så förut, när jag jagade iväg de!
Eller... Jag fick hästarna att få panik, jag såg aldrig hur det gick med ryttarna...
"De kanske bara blir "drogade" när man inte vill skada dem...?" mumlar jag frågande, halvt till mig och halvt till universum.

James hörde rösterna komma allt närmare och vred på huvudet åt deras håll. Han hörde att de tystnade ju närmre de kom, för någon hade upptäckt dem.
"Vilka där?" ropade en kvinna ut och hela lägret verkade falla i tystnad.
James såg på de andra men slutade inte att gå.
"Där!" ropade en annan och han kände genast blickarna på sig. Han vände på huvudet för att bemöta dem, och han såg att några stod osäkra på stället. Bara en eller två drog långsamt sitt svärd, men mer gjorde de inte. Antagligen hade de fångat intresse på vad James, Alice och Niktia gjorde.

[Ehm... Someone...? ]

Alice slappnade av något och lät ilskan gå, inget bra kom utav ilska och dessutom så tog det värdefull energi att vara arg.
”Kanske”, sade Alice istället och log ett litet urskuldande leende emot Nikita.
Då rösterna nådde Alice öron frös hon till is även om hon så innan påstridigt att de skulle tala med dem. Innan hade hon dock inte haft den oroliga känslan i magen och vanligtvis gick hon alltid efter sin magkänsla men just nu ville hon inte förlora ansiktet hos dem andra.
”Det är bara vi”, ropade Alice tillbaka så lätt och bekymmerslöst hon kunde.


[Sorry, missade detta. Bra att du skrev selmis. ]

Jag hör rösterna komma närmare och att diskuterar på ett språk jag inte förstår.
Utan att jag är för medveten om det så börjar oroligt backa som om de skulle förstå att det var jag som råkade göra mannen medvetslös.

James sänkte försiktigt mannen till marken och kände en klump i magen. Han stirrade oroligt på svärden och fuktade sina läppar.
Sedan såg han över på de andra, kände att det här var en dålig idé, och nu ville han bara hem igen.