Rolla. Nu. Spenc. >:3

När vi hade kommit ungefär
60 meter upp i luften planade
jag ut och tog det lugnt igen.
Mitt hjärta hade svårt att fatta
att jakten var över. "Allt okej där
bak Shina och hon som försökte
döda mig?" frågade jag retsamt
och gjorde en vid vändning för
att flyga tillbaka. Jag tänkte
förstås inte stanna, bara få dem
att tappa spåret. Någon mil åt
det hållet låg en hög ås där
vi kunde vila för natten.

Jag skrattade åt Woundeds skämt och tittade bakåt ännu en gång.
"Det är okej med mig", svarade jag henne och väntade på Miranda.
"Mhm, allt bra", fick hon ur sig, fortfarande med stängda ögon och hårt grepp om min mage.

Chuck

Tunnlarna blev ljusare, och jag förstod inte riktigt att jag faktiskt hittat ut när jag stod utanför grottans ingång.
"De som inte hängde med är dödsdömda", flåsade en svarthårig häxa som hade två långa flätor.
"Borgmästaren är kvar där inne", mumlade jag tyst och såg på henne. Häxan stelnade.

Jag flinade stelt och tog några
snabba vingtag. "Vi är snart
framme vid ett berg där ni kan
sova", mumlade jag, bara nog
högt för att Shina skulle höra
det. "Under tiden kan du kanske
försöka få henne att sluta
knipa med benen om min
bröstkorg. Hon krossar mina
revben", sade jag och nickade
åt Mirandas håll.

Jag tog tag i Mirandas armar om min mage och försökte lossa på det stenhårda greppet - lite hårdare och jag skulle inte ha kunnat andas.
"Det är okej, Miranda", sa jag med ett leende, "Wounded vet vad hon sysslar med. Och du kommer inte falla av!"
Hon öppnade försiktigt ena ögat och såg på mig innan hon kikade ner. Man såg på henne hur magen vände sig i hennes kropp och jag blev nästan själv lite yr.
"Bara vi är framme snart så k-klarar jag m-mig", sa Miranda och slöt ögonen igen.

"Där!" ropade jag i samma
ögonblick och spanade ned
på stenplattan. Jag svängde
skarpt och dök. I några få
sekunder föll vi genom molnen
innan jag fällde ut vingarna
och vinden fångade upp dem.
Sedan seglade jag lugnt ned
och landade mjukt. "Avstigning
på höger sida", meddelade jag
och fällde ut högra vingen som en kana.

Miranda skrek, men jag kollade storögt in händelsen med ett litet leende på läpparna.
"Jösses", andades jag när vi landade och skrattade kort till.
Miranda gled av på vingen med handen för magen och vimlade bort mot ett smalt träd som hon lutade sig mot.
Jag såg på Wounded och strök försiktigt hennes fjällprydda kropp med ett stilla leende.

Jag spann nöjt när Shina strök
mig och tittade bort mot hennes
vän. "Är hon okej?" viskade jag
till Shina. Hon såg lite blek ut.

"Hon klarar sig", nickade jag samtidigt som jag hoppade av drakens rygg.
Jag gick fram till Miranda och lade en hand på hennes axel.
"Hur är det?"
"Bra, tror jag...", mumlade hon och såg kort på mig, "D-det ordnar sig."
Jag vände mig till Wounded igen.

Jag nickade kort som svar
och fällde ihop vingarna på
ryggen. "Så... Läger", mumlade
jag. "Hur gör man? För jag
antar att ni inte vill ligga här".
Jag sparkade menande undan
en sten och tittade på dem.

"Ska vi gå in i skogen? Vi kan göra vindskydd av grenar och löv...", föreslog jag.
Miranda nickade tyst. Hon såg aningen ledsen ut då hon såg på Wounded.
"Du...", mumlade hon och såg ner i marken innan hon fortsatte, "... förlåt. För det där på arenan." Hennes blick gled mot drakens svans.