Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

VIKTIGT! LÄS!

Hej! Jag tänkte uppdatera idag (ÄNTLIGEN).
Jag vet att jag är skitdålig på att uppdatera (förlåt mitt oerhört vackra ordval), men det ska det bli ändring på! Jag kommer från och med nu uppdatera varje Fredag, bra va?

OBS! När jag säger varje Fredag menar jag att jag minst varje Fredag, alltså kanske jag kommer uppdatera oftare och så fort jag får tid. Om det blir något förhinder, alltså att jag inte kan uppdatera så meddelar jag er.

Tack! ♥♥

Bra!

Här kommer det utlovade kapitlet! Jag ville bara säga till er alla hur mycket jag älskar er, och snälla, ta inte illa upp om jag inte kan uppdatera. Jag kommer att uppdatera, jag kommer att avsluta den här historien, jag lovar.

Oh, och i början kommer det vara Harrys perspektiv, så bli inte förvirrade.

Love you all, my sweetest readers ♥♥♥




Kapitel 9


”Silver!”

Hermiones röst skar igenom den mörka natten än en gång, ropade samma ord igen. Hennes röst ekade på den svartbrända gräsplanen, där tälten en gång stått, och fick mörkret att te sig ännu mer spöklikt.

Harry hade för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger Hermione hade skrikit Silvers namn. De första gångerna hade orden knappt varit hörbara, endast en mjuk viskning i natten, men Hermiones panik verkade växa för varje gång namnet lämnade hennes tunga: volymen på orden förändrades varje gång, och nu fick Harry nästan hålla för öronen, så starkt skrek hon ut sin ångest.

”Silver! Silver, Silver, Silver, Silv…” Hermiones röst bröts av en våldsam snyftning. Ron gav Harry en osäker blick, innan han försiktigt placerade en hand på Hermiones axel. Hon hade nu begravt ansiktet i sina händer, sotiga efter alla gånger hon ramlat hejdlöst mot den brända marken, och tagit emot sig med hjälp av sina, nu ömmande, handflator.
Harry kastade en snabb blick på den mörka slätten framför honom, innan han vred huvudet mot Hermione, som nu snyftade mot Rons axel. Ron kastade en fåraktig blick på Harry innan han klumpigt fortsatte stryka Hermione över håret. Om inte omständigheterna hade varit så allvarliga hade Harry kanske skrattat åt Rons min, kanske – sanningen var att Harry själv inte visste hur man skulle sköta flickor som grät – visste någon pojke det egentligen?

”Hon är borta”, hulkade Hermione, samtidigt som hon gnuggade sig i ögonen med sin smutsiga morgonrocksärm. ”Tänk om dödsätarna som var här fick tag på henne?”

Ron gav Harry en hjälplös blick. ”Öh…” mumlade han. ”Jag tror inte det, Hermione.” Ron pausade, samtidigt som han tittade sig omkring. ”… De kom nog bara hit för att skrämmas. Pappa har berättat hur de brukade göra förr, under kriget.”
Hermione torkade av sina översvämmade ögon och gav Harry ett litet vått leende, som mest såg ut som en grimas. ”Jag hoppas inte det.” Hon snyftade en sista gång, innan hon försiktigt vred sig loss ur Rons armar, som försiktigt släppte taget om hennes kropp.
Hermione stapplade iväg och högg sedan tag i Harrys arm, när hon fann att inte benen fungerade som hon ville. Greppet gjorde nästan ont, men Harry visste bättre än att bända loss hennes iskalla fingrar från hans arm: det var precis vad hon inte behövde nu.

”Okej, tänk logiskt nu, Hermione”, viskade hans bästa vän med det buskiga håret. ”Det har säkert inte hänt något, du är säkert bara paranoid, ta det lugnt…”

Men Silver var borta, och inget kunde förändra det.





Okej, det här kapitlet sög. Hemsk jag är, det var så kort att jag blev besviken på mig själv, men jag känner mig lite sjuk igen, har väldigt ont i huvudet.

Hoppas det var okej… Ses på fredag, om inte tidigare…

Braa!

Åh, jättebra! Jag gillar när det är mer ligan och känslosamma stunder

Det var ett bra kapitel, lite kortare en vanligt men ändå mycket bra skrivet!!

AWESOME!!!!!

SKRIV MEEEER!
AWESOMEEEEE!
Du ÄGER på att skriva,Lellilola!
Så SJUKT spännande!
läste din förra FF om Silver, den ÄGER!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Chilnava, haha! Ja, jag håller på att skriva mer, så det borde vara uppe snart.

Ja!!!!!!!!!!!!!!!