Rolla någon?

Nyah drog sig tillbaka med en chock, inte en till. Ett brett leende spred sig över hennes smallånga ansikte samtidigt som hon drog tillbaka sina svärd.
”På flykt?” Sade hon och kunde se sin egen rädsla avspegla sig i den unga vackra kvinnans ögon.
Hennes ögon avslöjade likt Nyahs vad hon var för något.

Maxine såg lite förvånat på kvinnan. En till särling?
- Ja, svarade hon tyst.
- Du med antar jag?, sa hon lite högre. Maxine borstade av klänningen och vände upp blicken igen.

Nyah hade satt på sig sitt stenansikte så som hon lärt sig för så länge sedan. Sakta förde hon ner svärden i sina skidor. Det kunde ju inte direkt skada att säga sanningen.
”Du antar rätt.” Svarade hon.
Leendet dog ut då hon åter hörde någonting men nu var hon säker på vad det var. Tunga fötter och skrammel av rustningar. Han hade inte dött.

((Hoppas jag inte är helt ute och cyklar. ))

Maxine hörde också det välbekanta ljudet av tunga fötter och skrammel av rustningar. Hon stelnade och såg omkring sig.
- Vem...?, sa hon men tystnade då ljuden kom närmare.

”De är kanske är Shokos män.” Sade Nyah till den andra unga kvinnan.
Snabbt började hon röra sig längre in i skogens djup men det skulle inte spela någon roll så länge han, hennes bror levde skulle de hitta henne.

((kort jag vet. ))

(( Gör inget. ))

Maxine backade några steg in i skogen så hon inte var inom synhåll. Då hon såg några män komma fram hoppade hon till och tittade mot riktningen den andra kvinnan hade gått mot.
*Smärta*, tänkte hon och såg mot mannen som verkade vara viktigast. Som väntat kunde man se hur han vek sig dubbelt av smärtan som hon hade orsakat lätt som ett finger knäpp.

((Haha, vet att hon inte borde vara så blodig och istället attakera deras sinne och prata omkull dem men tror hon är lite galen också. ))

Nyah log smått för sig själv. Hennes bror vek sig av smärta men hon visste att det inte var de enda hotet. För andra gången den natten drog hon sina svärd och ännu en gång sjöng dem för henne. Hon visste vad han fruktade och det var det som hon första hon skar av. Fortfarande leende tog hon sig fram till sin bror som knappt verkade kunna stå.
”Hej broder.” Sade hon med ett leende.
Hon tvingade upp hans ansikte emot hennes. ”Hälsa mor och far.” Så skar hon halsen av honom så som hon så många gånger drömt om.

Maxine såg förvånat på Nyah och lag ena handen framför munnen.
Hon tog ett steg bakåt då hon hörde hästhovar mot marken. Hon hörde en bekant röst och lag på sig den mörka luvan igen.

Nyah tittade upp vid ljudet av hovar. Inte hade dem skickat fler efter henne? Nej, hon såg på den vackra kvinnan att detta var hennes förföljare. Hon kröp in i buskarna med blodet ifrån hennes bror fortfarande färskt på sin klinga.

- Jag heter Maxine föresten, sa hon innan hon steg fram.
- Det tog länge att märka att jag var borta ser jag, eller hur miprins, sa hon och såg på de två männen omkring prins Bridgan. Inga särlingar som tur var.
- Nejdå milady, sa prinsen snabbt. Maxine log roat.
- Kan du inte stiga av hästen och lyfta upp mig?, frågade hon med hennes förtrollande leende som ofta fick Prinsen att komma ur sin egen värd.
- Såklart Maxin, sa han och hoppade av hästen. Männen bredvid honom såg förvånat på Maxine.
*Ni har inte sätt någonting! Far nu tillbaka till borgen* tänkte Maxine till dem och de gjorde precis som hon sade. Hennes gåva såg ut att verka mest på försvarslösa män.