I en förändrad värld (Roll för alla)

((Hehe det är lugnt, men ska vi fortfarande vara fat med varann?))

Ester stannar till en aning och ser på tjejen som är bakom henne. Ska hon stanna? Ethan skulle aldrig ha stannat. Men Ester är helt slut. Varför kunde hon inte vara Ethan? Han är mycket starkare än Ester, och varför tänker hon på honom som en annan person? De är samma person! Hon håller inte på att bli galen, eller?
"Jag tror vi kom undan." Säger Ester med Ethans skrovliga röst.

((goodwill: Ifall du vill. Är soldaterna fortfarande efter dig? ))

((AlexZz - Jag gillar Ethan :3 Han är söt ♥ ))

((Vi kan hålla ihop, de verkar ju inte gilla varandra särskilt mycket så det kan nog bli intressant, och jag tror att vi skakat av oss soldaterna.))

((Låter bra. Skönt!! ))

Stella nickar och tvingar sig själv att stå upp på darrande ben när hon hämtat sig så pass att hon kan göra det. Hon vet att hon är i dåligt skick, men hon skulle hellredö här i skogen av svält än i lägret där hon måste arbeta med.
"Vi måste hitta ett ställe att söka skydd på." säger hon och ser på killen, "Eller vad hade du tänkt att göra?" säger hon sedan för inget sa att de skulle hålla ihop bara för att de sprungit från soldaterna tillsammans.

Jessi funderar en sekund på hur mycket hon ska berätta för Ross, men tänker att han än så länge värkar pålitlig.
"Jag är uppvuxen bland ruinerna och har aldrig varit i fångläger eller något sådant. Min familj och resten i vårat läger är döda, eller tillfångatagna. Jag är den enda på fri fot" säger hon, ganska kortfattat men det är så det är. "Själv då, hur lyder din historia?"

"Då jag var fyra år gammal blev jag tagen till ett fångläger men jag lyckades rymma redan några månader senare. Jag hittade tillbaka till min familj i ruinerna och fick reda på att jag hade fått en lillebror, Dave. För fem år sedan tog min pappa och min mamma togs av soldaterna för ungefär sju år sedan. Dave försvann för några veckor sedan, så jag är väl också den enda på fri fot..."berättade Ross lugnt. Han hade ju direkt ingenting att gömma för henne även fast han inte kände henne ett dugg.

Så stod hon där framför Jenna som fortfarande hade pinnen i hand och gjorde sig påmind. Hundskrället verkade vilja ha jäntan i flocken. Men just nu hade han försvunnit in i skogen på egen hand igen. Han skulle komma tillbaka, det gjorde han alltid.
Flickan hade ett väldigt fint ansikte med kalla gråa ögon. Jenna kunde inte hjälpa det men såg flickan mest som ännu en mun att mätta. Inte för att hon hade dåligt med mat men den skulle slukas så mycket snabbare.
”Är du hungrig?” Frågade hon tillslut motvilligt med slutsatsen att hon i alla fall hade något redigt på fötterna.