Narnia

(Hahahaha xD)

Sam tänkte protestera men flämtar till av smärta då Andrew lyfter upp henne i sina armar. Hon ser skrämt mot gången då inte häxan uten en man iklädd tomtedräkt kommer in. "Tomten?" säger Sam med förvånad röst. Han såg otroligt...ja vad ska man säga? Äkta ut, inte som de som klädde ut sig. Men mer hann hon inte längre reflektera över detta då mannen tog till orda. "Son av Adam och dotter av Eva, jag har kommit för att ta er till Aslan." säger han och med en blick ser han på Sam. "Hon behöver träffa honom omgående, hennes liv hänger på det." säger han alvarligt.

Andrew nickar. Han visste att Aslan var ett talande lejon och hade någon sorts magi över sig. Han var någon sorts ledare för hela Narnia. Och vem litade inte på tomten? Om detta var den enda chansen att hålla Sam vid liv skulle han ta den. Tomten visade vägen till hans släde. Han hade även någon sorts säck bakom sätet. Tomten sätter sig i kanten på släden, medan Andrew sätter sig i andra kanten och försöker få så att Sam kan få plats också, utan att behöva uppleva för stor smärta.

Sam försöker hålla sig upprätt i släden men det slutar med att hon vilar kroppen mot Andrews. Släden sätter igång och med ett plingande far de över Narnias skog och marker, dock missar Sam det mesta. Hon åker ut och in från vaket tillstånd och något som kan likna mörker. Varje gupp som släden gör känns som tusen knivar och hon kvider till. Som tur är händer det inte särskilt ofta men när de väl är framme orkar Sam inte ens hålla upp ögonen och hon ligger slappt mot Andrew.

Andrew ser oroligt på Sam hela tiden. Han bryr sig inte om omgivningen, hur vacker den än är. Han vill bara försäkra sig om att Sam överlever. Till vilket pris som helst. Och om hon inte gjorde det. Då skulle Andrew se till så att den Vita Häxan skulle ligga död på sin tron.
Till slut så stannar släden, det ser lite ut som en by där de stannat. Det är tält resta och allt möjligt. Det är då Aslan kommer ut ur ett av tälten. Han är helt klart överlägset mer majestätisk än de andra lejonen.

Sam som nu hade märkt att släden stannat öppnar inte ögonen, men gör det sedan då hon känner en droppe på näsan och hör en fågel kvittra, och hade det inte blivit varmare? Sam hann inte ens reflektera över detta då ett stort lejon kommer mot dem i släden. "Son av Adam, dotter av Eva, välkommen." säger han med mörk melodisk röst och Sam inser att det är Aslan, han de alla hade talat om. Sedan går Aslan närmare och för sitt ansiktet mot hennes, för en sekund möter hon Aslans blick men måste sedan vika undan blicken. Han öppnar munnen i vad hon trodde ett rytande och hon rycker till då hon ser tänderna. Men han gör inget sådant, utan bara andas på henne och det var som en fantasktisk tyngd och kyla far ifrån henne.
Det var som magi att se förändringen, den magra vita kroppen blev fylligare och benigheten försvann, hyn fick färg och ögonen fick åter sin glans. Hon såg bättre ut än hon någonsin gjort förr, hon var fortfarande slank men inte sjukligt smal som förr.

Att se den förändringen av bara ett andetag från Aslan var otrolig. Hon såg till och med friskare än hon gjort tidigare! Och det var ju en bra sak. Andrew hoppades bara på att Aslan inte skulle säga något om hur slarvig han var som låtit Sam vandra iväg helt ensam och till och med utan att märka det förrän det var försent!

Sam reser sig upp till sittande ställning då Aslan backar undan. Ett mummel hörs och Sam ser sig smått förbryllat runt. De befann sig på en stor öppen yta med en massa färglada tält, och det gick inte att ta misste på, det töade och till och med så att man såg det. Och inte bara det, en massa underliga varelser var omkring på platsen, fauner, satyrer, minotaurer, dryader, najader och en massa andra varelser hon inte visste namnet på och en massa talande djur.
Sam log och såg sedan på Andrew, "Tack för att du kom." ler hon men grimaserar sedan åt sin klänning. I böcker om äventyr och medeltiden hade hon alltid avskytt hur tjejerna behandlades, att de aldrig fick vara med om något kul och fick ha obekväma klänningar, och vara den svaga, sköra parten. Precis vad hon var nu och hon gillade det inte.

Andrew ler när Sam tackade honom.
"Jag hade aldrig lämnat dig där" säger han och ställer sig upp, då Sam sitter för sig själv och går av vagnen. Det var mycket varmare nu än det var innan, kanske därför snön hade smält. Eller så var det bara för att Aslan var här. Andrew trodde på det sistnämnda för enligt herr och fru bäver sa att det alltid varit vinter när Vita Häxan regerat över Narnia.

Sam kliver ner från släden, dock blev det inte särskilt grasiöst eftersom hon snubblade på den långa klänningsfållen och svor en hel ramsa över det, innan hon kom på sig och tystnade. Men då kom tomten mot dem med sin säck och sa. "Son av Adam, Andrew, kliv fram."

Andrew såg förvånat på tomten. Hur visste han Andrews namn? Visst att det var tomten, men Narnia kanske inte hade samma? Inte visste han medan han tog de där stegen fram. Det kändes som en evighet innan Tomten log och tog fram en pilbåge och ett koger fullt av en massa pilar och höll fram det emot honom.
"Till dig, son av Adam" säger Tomten då Andrew tar pilbågen. Den känns perfekt i både vikt och längd. Nästan magiskt hur bra det kändes att hålla i den. Sedan tog han kogret och fick upp det på ryggen. Passade också perfekt. Otroligt hur de kunde passa så bra.
"Tack så hemskt mycket" säger Andrew med leendet skinande från öra till öra. Sedan säger tomten, vänd mot Sam: "Dotter av Eva, Samantha, kliv fram."