Perfection in a human body - Bellatrix Lestrange (SV)

Ni anar inte hur glad jag blir när jag får mogna, glada kommentarer här och en massa nya tummar på profilen! Jag trodde aldrig att en fanfiction som jag skrev skulle bli så här. Även om den inte har så otroligt jättemegamånga läsare, så är det snäppet bättre att ha trogna läsare som läser trots pauser och som alltid kommenterar. Tack! ♥

Här kommer en kortis
_______________________________________
Bellatrix tittade, alldeles chockad, på Cissi. Hon såg oberörd ut, inte alls förvånad. Hon hade vetat. Hon hade vetat det!
Bellatrix kokade och stirrade ilsket på sina föräldrar, på Walburga, på Orion, på Cissi...
"Varför?", frågade hon argsint. "Varför just Cissi, varför inte jag?" Sorgligt nog visste hon mycket väl svaret och hon hatade sin familj och sig själv för det. Ingen svarade, eftersom de anade att hon visste svaret. Dessutom förklarade de ju det nyss.
"Men vi har ju en annan till henne...", mumlade Irma. Men som sagt hade hennes hörsel börjat svika och hon sa det ganska högt. Tillräckligt för att Bellatrix skulle höra det.
"Vem har ni tänkt till mig då?", utbrast Bellatrix förtvivlat. "Någon riktigt, riktigt gammal snuskgubbe, va?"
"Lorden är också gammal, Bella", suckade Andromeda, som satt bredvid Orion med Sirius. Bellatrix ignorerade henne.
"Han är renblod", sa Walburga stolt. "En Lestrange, som du någon gång har gått med." Bellatrix stönade.
"Rabastan Lestrange? Ni menar inte honom, den där sinnessjuka människan som gör sig rolig över andras misstag?"
"Det låter ju som du, Bella", sa Sirius. Andromeda och han förtryckte varsitt skratt.
"Nej, faktiskt Rodolphus Lestrange. Den äldre, han är ett år äldre än dig", sa Cygnus avmätt. "Andromeda och Sirius, avlägsna er snarast från bordet." Andromeda och Sirius reste sig villigt och småsprang ut ur köket. Cissi tog tillfället i akt och satte sig.
"Vänta, Rodolphus? Den där, som var som Severus Snapes äldre bror, som alltid skulle skryta, och som blev Slytherins manliga prefekt?", frågade Bellatrix.
"Eh... Han, ja", konstaterade Druella snabbt. Men för att vara ärlig visste ingen vid bordet något mer än honom än att han var renblodig och hans namn. Förutom Bellatrix, för hon hade helt rätt.
"Det här kan inte bli sämre", suckade Bellatrix. "Jag vill inte ha någon annan än den Mörka Herren!"

Gulligt! :-)

Aww... Ond kärlek

kändes lite konstigt att skriva precis det som du skrev under dig men det får bli så att jag citerar(?)

Stackars Bellatrix . Hon passar ju så grymt mycket bättre med Mörkrets Herre .

"Bella, nu låter du barnslig. Du måste kunna anpassa dig efter dina föräldrars viljor", sa Druella varnande. Bellatrix ryckte till och pekade på henne medan hon triumferande tittade runt resten av bordet.
"Se? Se? Nu hackar hon ner på mig! Igen! Så fort jag säger något!", sa hon. "Varför aldrig Cissi? Hon är flera gånger värre än mig, dessutom skulle ni veta hur mycket mer jag är värd än henne! Hon skulle aldrig klara testet för att få bli Dödsätare!"
Familjen hade helt ignorerat henne och hade istället fokuserat fullt ut på maten som Krake nu började bära ut, fast när hon hade slutat tittade alla förvånat på henne.
"Vadå för test?", frågade Orion. Bellatrix bröstade upp sig och svarade stolt;
"Jag klarade testet, jag behövde inte be honom för att få komma in."
Nu började hela släkten bli lite förbryllad.
"Vad menar du för test?", frågade Cygnus. Bellatrix tittade på honom och blev sedan medveten om att ingen visste vad hon hade varit med om för test.
"Har inte... Har inte ni... Gjort testet, för att få bli Dödsätare?", frågade Bellatrix stammande.
"Nej", svarade de. De kavlade upp sina ärmar och visade allihop sitt märke. Cissi skruvade på sig där hon stod, eftersom hon gärna skulle ha kunnat böja på underarmen just nu och visa upp ett äkta Mörkrets märke.
Alla stirrade en stund på varandras underarmar som om de var tillräckligt fåfänga för att jämföra dem med varandra.
Farfar Pollux drog ner ärmen igen.
"Berätta om ditt test."
Bella suckade, och började sedan berätta. Om tunneln, om skenet, om rummet, om luften, om känslan av klaustrofobi när lorden lyfte sin trollstav, om Cruciatus-förbannelsen, om smärtan, om hennes motattack...
När Bellatrix hade berättat allt drog hon efter andan, ty hon hade berättat snabbt, intensivt och ivrigt.
Familjen tystnade efteråt.
"Han brände märket till oss i salen", mumlade Pollux. Alla i familjen såg ner i bordet.
Hade Voldemort försökt tortera Bellatrix? Ville han skada henne? Eller trodde han att hon inte skulle kunna stå emot? Eller ville han testa henne, för att han visste att hon var duktig?
Allt detta orsakade myror i Bellatrix' huvud.

Alltså, det borde vara förbjudet att skiva såhär bra, jag kan ju inte få ur mig en vettig kommentar!

Fantastisk, kan inte säga något annat

"Du kan inte rösta på fler inlägg idag." -

Det är så himla jättebra!!! Jag älskar när det slutar spännande. Liksom; 'OJ! *hjärtat i halsgropen* Det trodde jag inte! Vad ska hända nu?!'
Då längtar man verkligen efter fortsättningen!

Som kapitlet på sida 14. Slutet var ett sådant slut.

♥ Cygnus fortsatte.
"Därför har vi tänkt lägga fram Narcissa framför Lorden. Sen hennes femårsdag har vi trolovat henne till Mörkrets Herre."
Det var som om hjärtat stannade i halsgropen på Bellatrix.♥

Här har ni ett långt, fint kapitel!
Haha, här får dessutom Miss Black det avslutet hon ville ha...
_______________________________________
Bellatrix var på väg bort från huset. Långt bort. Efter att hon hört allt detta hade hon nära på blivit tokig och var på väg till ett säkert ställe där hon kunde transferera sig, och det med fart. Hon skulle till Malfoy Manor och leta reda på lord Voldemort. Hon svängde runt ett hörn och Grimmaldiplan försvann bakom knuten. Hon försökte att inte tänka på det, även om det grämde henne lite grann att hon lämnade ett av hennes barndomshem bara så där. Hon hade ju faktiskt sitt eget hem, där hon, Cissi, Andromeda, Druella och Cygnus bodde. Ganska sällan, eftersom de jämt "var på besök" hos Blacks kärna.
Med raska, bestämda steg var hon nu på väg mot den övergivna soptippen strax där ifrån som bara hemlösa, äckliga katter och råttor stora som vinteräpplen höll hus, ätande och rotande bland de ruttnande, gamla soporna.
Bellatrix svängde runt ännu ett hörn. Hon kände sig uttittad. Det var obehagligt, och hon släpade vidare på den tunga väskan. Men känslan av att vara förföljd släppte inte henne.
Helt spontant råkade hon se bakåt. Hon flämtade till. En mörk, lång mansgestalt gick efter henne. Han stod stilla, men när Bellatrix fortsatte gå var det som om han började röra sig igen. Han skuggade henne och höll samma avstånd mellan sig själv och Bellatrix hela tiden.
Hon ökade takten på sina steg, och plötsligt kände hon sig inte bara fysiskt förföljd. Någon var i hennes huvud, i hennes sinne. Någon rotade bland hennes minnen. Bellatrix motstod den kraftiga impulsen att skrika, det kändes så hemskt. Hon var ensam och rädd.
Hon svängde om och såg samma gestalt bakom henne, men det var som om den var närmare henen nu. I själva verket inbillade sig Bellatrix, skuggan var på samma avstånd, men hon var alldeles skräckslagen.
I en kraftansträngning öppnade hon munnen.
"Hallå? Vad vill du?", ropade hon, och hon skakade på rösten. De hade börjat komma in i tommare kvarter, där det bara kändes hopplösare och mer obehagligt. Mannen svarade inte. Men Bellatrix kunde känna att sinnet som rotade i hennes hjärna började bli ivrigt. Bellatrix hade aldrig använt ocklumenering, men bland de enda mysiga familjekvällarna som någonsin skett i hennes familj så hade Cygnus ofta berättat masssor om legilimering och ocklumenering. Som sagt hade Bellatrix ingen praktisk - bara teoretik - erfarenhet i ocklumenering, men hon var säker på att det behövdes nu. För det här var legilimering, och det var stark legilimering.
Det var som om sinnet inuti hennes skrockade.
"Jag har stått emot lord Voldemorts Cruciatus", tänkte Bellatrix bestämt. Sedan försökte hon tömma sinnet, försökte tvinga ut det främmande. Och till hennes förvåning fungerade. Trots hennes rädsla stannade hon upp, slöt ögonen och tänkte på ingenting. Det var en avsköljande känsla när det främmande sinnet sakta tvingade sig bakåt.
"Så du tycker du är stark?", sa det främmande sinnet hånfullt. Bellatrix ryckte till och det andra var tillbaka igen. Hon kände igen rösten.
"Tom...? Är det du...?", viskade hon.