Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Deianeira hörde Alexis muttra något, men hon hörde inte vad. Men hans komplimang om att hon liknade Athena fick henne att bli varm om hjärtat.
"Jag tar det som en komplimang." sa hon och log snett. Sedan blev hon allvarlig. "Okej, nu när du vet att din far är Asclepious kanske detta angår dig... Jag mötte precis innan vi skiljdes åt förut. Och du liknar visst honom." Deianeira log varmt. "Du har hans ögon."

"Det var menat som en komplimang." Svarar Alexis med ett snett leende. Men delen om att hon träffat hans far och inte han undrar om det finns någon i den övre makten som inte tycker att de borde träffas, själv tycker Alexis att han har rätten att träffa sin egen far men tydligen inte de allsmäktiga gudar som styr minsta lilla sak som skulle få hans vardag att fungera som den skulle. "Jag antar att jag tar det som en komplimang." Säger han till slut och lyckas precis undertrycka kölden som hotat att sprida sig i hans röst.

Deianeira visste varför Alexis lät så... tonlös. När hennes far hade berättat om att han träffade Athena ibland så hade hon sagt "Åh vad bra." eller "Vad kul." med samma röst - undrandes varför Athena inte velat träffa henne själv.
Lite tvekande la hon en hand på Alexis leende och log lite ironiskt.
"Första gången jag träffade Athena var för några dagar sedan. Och... du kommer träffa din far snart. Faktumet att han gav dig kraft nog att hela en hel glänta från avgrundsskorpionens gift är bevis nog på det."
Hon tystnade. Det lät falskt, som något hennes fader Euklides skulle ha sagt, men det var sant. Deianeira visste inte annars vad hon skulle säga. Hon flyttade sin hand från Alexis' axel.
"Så." sa Deianeira och försökte lätta upp stämningen. "Hänger du med mot Thermopyle?"

Alexis motstår impulsen att skaka av sig den, även om han vet att det inte är så fruktansvärt farligt ligger de evinnerliga reflexerna i där han undviker minsta lilla beröring. Men han kan inte låta bli att vara väldigt lättad när handen är borta. Men han svarar bara på frågan om han ville följa med.
"Självklart, att försöka komma någon annanstans är ganska onödigt." Svarar han och rycker på axlarna.

"Inte nödvändigtsvis."
En klingande röst fyllde gläntan. Lite längre bort bland träden matrealiserades en man. Hans hår var svart och lite lockigt, och ihopsamlat under en guldhjälm. Han bar en klassisk chiton, men från hans sandaler sprutade det ut två vinger, ungefär lika stora som Deianeiras händer.
"Lord Hermes." sa hon respektfullt och neg. "Vad är ditt ärende?"
Guden log lite och gick fram mot de.
"Jag är gudarnas budbärare, och jag har ett meddelande till er från gudarna."

Alexis ser på Hermes. Han ska väl visa vördnad och allt det där, annars kommer han väl få sota för det. Han bugar snabbt när Deianeira niger men han tänker låta tjejen sköta snacket. Mest för att han själv aldrig skulle kunna prata med Hermes utan att troligen säga något elakt eller för kaxigt och för att han inte riktigt tror på att han, Hermes, är mitt framför honom. Alexis vet inte mycket om gudar, men han känner igen Hermes. Som mest för att hans mor alltid bad till honom om att skicka meddelanden till hans far. Även om Alexis alltid trodde det var fejk.

Deianeira höjde på ena ögonbrynet. Hermes tog ut en rulle pergament bakom ryggen, men varifrån den kommit var ett mysterium, då guden inte hade någon väska.
Hermes harklade sig högtidligt.
"Son av Asclepious och Dotter av Athena, tiden för krig har än en gång kommit. Några av våra värsta fiender reser sig igen, monster som bara kan besegras när gudar och hjältar kämpar enade. Många starka hjältar är oemottagliga nu, då skeppet Argo reser mo Gyllene Skinnets destination, och er hjälp söks.
Ta er till gudarnas boning, med hjälp av dessa gåvor."
Hermes rullade ihop pergamentet och kastade upp det i luften. Det skimrade till och försvann. Hermes knäppte sina fingrar, och några nya föremål dök upp i luften framför Alexis och Deianiera.
Två par flygande sandaler med små vingar, en pilbåge av silver och en...

(Nu ändrar jag till att det är ett istället för en. XD)

De flygande sandalerna skrämmer Alexis lite, han antar att bågen är till Deianeira eftersom han aldrig någonsin tyckt om vapen som det. Dessutom verkar det riktigt svårt. Men det tredje förbryllar honom eftersom den har en spindel på sig, det är hans. Ingen tvekan om saken. Men det ser ut som ett slags armband av något slag. Han förstår inte. Men han plockar snabbt till sig det och lägger det på handleden. Alexis hinner knappt göra något innan han skjuter ut något som ser ut som en tjock spindeltråd, som fastnar i ett träd längre bort och han lyckas bara stoppa den i tid för att inte släpas bort ända dit.
"Då vet jag vad det är." Säger han koncist.

(Okej XD)

Deianeira stirrade andlöst på pilbågen. Den var helt perfekt, slät och vacker, och skimrade på ett övernaturligt sätt.
"Den är gjort av Himmelskt Brons och ett hölje av silver över." sa Hermes.
Hon tog den, och spände. Den passade perfekt i hennes händer.
"Jag glömde nästan! utropade Hermes och fick ur tunna luften ett pilkoger fullt med silverpilar.
"De kan aldrig ta slut." sa han och blinkade mot Deaienira.
Sedan skimrade han till och försvann i ett regn av guld.
Sandalerna fortsatte flaxa runt.
"Wow." sa Deianeira och skrattade. "Gudarna behöver vår hjälp. Och titta på de här skorna! De flyger! Vi kommer vara framme vid gudarnas boning, som måste vara Olympus, på nolltid!"

"Måste jag flyga?" Frågar Alexis nervöst. "Jag har liksom aldrig varit högre från marken än ett hus." Säger han och biter sig i läppen och ser på skorna. Han finner dem olycksbådande, men det kanske bara är för att Alexis är lite rädd för att krascha mot marken som Ikaros, han som av övermod flög för nära solen och hans vaxvingar smälte. Han tar ett andetag och tycker att hans nya... vad kan man kalla det, klätterredskap? Klätterredskap fungerar, men han kanske kan använda det istället för att flyga runt med ett par skor.