Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia rycker till då Johannas skrik hörs, hon har låtit från och till men nu vaknade hon. Vilka mardrömmar hon skall ha haft. "Hur är det gumman?" säger Thalia mjukt och sätter sig vid henne. Johanna som förtfarande ligger ser rädd ut så Thalia lägger hennes huvud i sitt knä och stryker henne sakta över hårat. "Såja gumman det blir bra." mummlar hon mjukt även om hon vet att det är lögn. Sakta börjar hon nynna på en melodi som hennes mor brukade sjunga för att hon skulle somna när hon var liten.

När Thalia nästan leker mamma åt henne försöker hon protestera, men sedan känns det som när hon var liten, och då slutar hon. Johannas andning saktar ner, och tillslut är hon lugn nog så att hon inser hur löjligt det här måste se ut i tv rutan. En 22 åring som beter sig som en 5 åring. Fast hon vill inte öppna ögonen igen. Hon vill inte se in i Thalias ögon. Inte nu. Sången gör henne verkligen trött igen. Så lugn att det får henne att glömma bort att det verkligen är Thalia, och att de är i arenan. Sedan somnar hon om igen.

Så småning om när Johannas andetag lugnar sig så slutar Thalia att sjunga och hennes hand stannar. Thalia lutar sig mot trädet utan att röra eller väcka Johanna, elden har slocknat och det är mörkt bara stjärnorna glimmar i natten. Thalia sluter även sina trötta ögon, hon vilar sången från hennes mor hörs som en dov nattsång och tillslut faller även hon i sömn, utmattad av allt.

Inga mardrömmar. Det var det enda Johanna kunde få fram i tanken när hon vaknade på morgonen. Hon lyfte huvudet ifrån Thalias knä och insåg att de skulle missa festmåltiden om de stannade här.
"Thalia, ska vi till festmåltiden?" frågar Johanna henne. Om Thalia kunde gå ordentligt, så skulle de gå. Och det skulle ju medicinen avgöra.

Thalia vaknade till och såg på Johanna. "Visst" sa hon och rörde prövande på benet då Johanna lyft huvudet från hennes ben. Sedan ställer hon sig försiktigt upp och ler lättat. "Det är läkt jag kan gå på det." säger hon glatt och hoppar till bara för att visa det.

När Johanna ser att Thalia verkligen menade det hon sa, så ler hon. Så idag skulle det avgöras. Om mindre än 12 timmar skulle Mark, och Johanna eller Thalia vara döda. Antingen skulle Johanna ligga i en trälåda på ett tåg, eller så skulle hon få sitta och kolla om hela spelen medan publiken skrek efter henne. Eller kanske inte henne. Utan hennes kropp.

Thalia sträcker på sig och rättar till dolkarna och ser sedan på Johanna. "Ska vi gå då?" säger hon och förstår att detta kan vara sista gången de båda är i livet. Nog för att hon trodde att Mark inte var något hot, men mea visste aldrig.

Johanna nickar. Hon tar upp båda yxorna och håller en i varje hand. Praktiskt. Mark skulle inte ha en chans om han försökte attackera henne nu. Utvilad, mätt och redo att begå nya mord är ingen bra blandning.
"Hur känns det? Du är så här nära att få känna på segrar livet, Thalia" säger Johanna och mäter upp ett avstånd med armarna.

Thalia nickar och rycker på axlarna. Johanna hade berättat så pass mycket att vinnarlivet inte var en dans på rosor. "Jag är så spänd alltså." säger Thalia och flinar fast att hon knappast var det och vem sa att hon skulle vinna och inte Johanna.

"Du kommer älska segrarlivet! Pengar, snygga kläder, utsökt mat och Huvudstaden varje år! Liksom vad kan vara bättre?" gastar Johanna. Hon vet mycket väl att det inte är sådär. Hon har ju levt ca 6 år som en segrare. "Det kan väl inte finnas en dold nackdel i segrarlivet väl?" fortsätter hon anklagande. Och det är då de kommer fram till fältet med ymnighetshornet placerat i mitten.