Celest Gaunt - Demonen i Natten

Supperbra skrivet

Jätte, jätte, jättebra!

Jättebra!

Jag gick med raska steg mot Gryffindortornet. Jag skulle dit och prata med Dean Thomas om ett meddelande från hans föräldrar. Hans farmor hade gått bort och jag tyckte de var bäst om jag berättade det och sedan fanns där som stöd.
Att förlora en farmor känns nog väldigt hemskt, även om hon dog av ålder! Även om jag aldrig har haft någon farmor så kändes det förskräckligt när Lily och James gick bort. Jag kunde inte riktigt....

Mina tankar avbröts av den samlade elevskaran som stod utanför ingången till Gryffindors sällskapsrum. Det var någon som skrek och och alla trängdes. Jag hörde försteprefektens röst säga:
”Kan nån hämta professor Dumbledore. Nu med detsamma!”
Något var väldigt fel. Jag trängde mig fram mellan eleverna till den plats där försteprefekten stod. Tavlan var alldeles uppriven, den tjocka damen var inte där längre och stora stycken av tyg låg överallt på golvet.
Elevskaran som stod där var alldeles upprymda och stressade.

”Ta det lugnt!!” sade jag med en klar och hög röst i samma ögonblick som Dumbledore anlände tillsammans med Minerva, Remus och Severus.
”Vi måste hitta henne!” sade Dumbledore. ”Professor McGonagall, gå genast till Mr Flich, är ni snäll, och be honom söka igenom var enda målning i slottet tills han finner Den tjocka damen.”
”Sån tur har ni nog inte!” Sade Peeves som kom svävande ovanför oss. Han fortsatte att prata men vågade inte håna Dumbledore.
”Hon skäms, ers skolöverhöghet.Vill inte bli sedd. Hon ser alldeles förskräcklig ut. Jag såg henne springa genom landskapet uppe på fjärde våningen. Hon gömde sig bakom träden där. Och hon grät nåt hemskt!” Sade han glatt, ”Den stackarn!” tillade han övertygande.

”Berättade hon vem som hade gjort de?” Frågade jag Peeves lugnt.
”O ja, Ögat så Svart!” Peeves såg överlycklig ut, som om han bar en bomb i famnen. ”Han blev väldigt arg när hon inte ville släppa in honom, förstår ni” Han flinade mot Dumbledore och gjorde en kullerbytta i luften. ”Han har ett förfärligt otrevligt humör, den där Sirius Black.”
Peeves flög iväg igenom slottet, ropande om Sirius Black.

”Professor McGonagall, eskorterar ni eleverna ner till salen! Professor Flitwick, Professor Snape, hämtar ni de övriga elevhemmen?” Dumbledore skickade iväg alla elever och lärare.
”Celest, Sirius är inte den han en gång var. Oavsett om du vill erkänna det eller inte. Även om det du säger är sant, att han inte dödade dem, så är han fortfarande en annan person.” Dumbledore mötte min sorgsna blick och sade något som retat mig länge. Jag visste nästan att det var sant och jag visste att det var fel.
Sirius hade inte mördat Lily och James, det var Voldemort som fått informationen av Peter. Men jag visste inte hur. Jag hade bara hört dödsätarna prata om att de bytt hemlighetsväktare i sista stund för att lura allihopa. Men var det något Voldemort planerat att jag skulle få veta? Var det egentligen Sirius som hade förrått dem? Att Voldemorts dödsätare gett mig felaktig information? Även om det inte var så, hade Sirius förlorat förståndet i Azkaban? Kanske ville han döda Harry ändå!
”Även om han inte gjorde det, så kan det hända att han vill Harry illa, du är den som kände honom bäst så jag hoppas att du kan hitta honom.” Om Sirius verkligen ville Harry illa, så måste jag ju stoppa honom, eller hur?
”Ja.” Sade jag bara och vände mig om. Om det hade varit vem som helst så skulle den personen ha lämnat slottet på en gång. Men detta var Sirius, så han är inte dum nog att lämna slottet när alla letar efter honom, inte när han kan gömma sig på Hogwarts. Dessutom är det en av marodörerna vi pratar om, så jag visste precis vart han är.
Jag styrde mina steg mot Vid-Behov-Rummet.

Jättefint!

Jättejättebra!

JÄTTEBRA JU ♥!!!

AWESOME kapitel!!!

Wonderful

Spännande!