I will never forget you[SV]

Nej, det är en ful kändis eller något... Japp!


Tack! ♥

Alltså herre gud, du skriver bara så himla bra!♥ Säker på att det är lagligt att vara så duktig? I framtiden, glöm inte att berätta för mig när dina böcker kommer ut

Vad tror du!? Klart att det inte är lagligt!!!

^^ Nej, men gud vad snälla ni alla är! Puss ♥

^ Men det är ju för att du är snäll ♥

Nej! Ni är ju så snälla att jag bara måste vara snäll. ♥

Men vi måste ju vara snälla för att du är snäll! ♥

Men jag måste skriva för att återgälda att ni är så snälla! ♥
Haha, nu slUtar vi spamma ner hela tråden. XD

^ Och vi återgäldar ditt skrivande genom att vi läser xDD

Puss på dig gmn! ♥

Kapitel 10 - Hur kan man inte gilla spaghetti?

Jag var spänd när jag och Hanna gick in i skolan dagen därpå. Det var inte bara för att jag visste nu helt säkert att Hanna var Marcy.
Utan vad som skulle hända när jag och Benny sågs.
Vii gick och satte oss i matsalen och Benny sågs inte till någonstans. Hanna såg att jag letade efter honom med blicken, och himlade med ögonen.
"Strunta i honom, Ellie. Han är knäpp" Så jag återgick till min sönderklumpade spaghetti. Hanna bara petade i maten.
"Jag gillar inte spaghetti ju!"utropade Hanna surt.
Jag log för mig själv. Marcy hatade ju också spaghetti och jag minndes vad jag hade sagt till henne då.
"Hur kan man inte gilla spaghetti?" sa jag.
Och mycket riktigt började Hanna och le, och hon upprepade orden vi brukade utväxla när hon var Marcy.
"De ser ut som maskar, och hur kan man gilla maskar?" Vi började skratta och jag fylldes för första gången på länge av riktig glädje.

Efter skolan gick vi hem till mig igen. Hanna satte sig vid teven medan jag gjorde i ordning maten. Men mina tankar var långt borta.
Vad hade hänt med Sarah igentligen?
Tillslut lyckades jag få ihop mackorna och jag satte mig i soffan bredvid Hanna. "Vet du vad som har hänt Sarah?" Jag frågade rakt på sak.
Inte för att jag trodde att hon visste men....
Men Hanna rynkade pannan och efter en stund öppnade hon dem. Men man såg bara ögonvitorna.
"Hon är i skogen, med någon kvinna... Hon är vacker" Jag var osäker på om hon menade Sarah eller kvinnan.
Sedan blev Hannas ögon som vanligt igen, men jag fortsatte att stirra som ett fån på dem.
"Det händer när jag söker upp någon" Hon ler och jag sliter bort blicken från hennes ögon. Vi satt där tysta en stund, med bara teven som ljud.
"Så, vad hände sedan? Efter du hade dött menar jag?" Det var inte lika smärtsamt att säga det när jag visste att Marcy var bredvid mig.
Hanna suckar och hennes blick flackas mellan teven och mig.
"Marcy...?" säger jag med ett hotfullt tonfall, och hoppas att hennes gamla namn väcker upp hennes gamla jag.
Hannas ansikte släpper rädslan och hon ler, men fortfarande osäkert mot mig. "När kniven stannade mitt hjärta..." Hannas röst var svag.
"Så såg jag först bara helt vit. Men sedan en gång som var uppdelad i två vägar lite längre fram." Hanna stannar och sneglar på mig.
Mitt ansikte var uttryckslöst.
"Jag valde en av vägarna. Den högra tror jag. Och då mötte jag henne." Hanna ryste och jag ville inte fråga vem 'henne' var.
"Hon sa till mig att jag var död. Jag blev ledsen och började skrika ditt namn. Jag tror hon ändrade sig, för hon frågade om jag ville vara fri eller vara med dig. Jag svarade att jag ville vara med dig.
Och sedan hamnade jag i Hanna. Men först så... Sa hon att hon skulle visa att ingen fick skada dig."
Och då visste jag vad som hade hänt med Sarah.