The Marauders - Always and forever [SV]

DU SKRIVER GUDOMLIGT KVINNA!

TACK!!!

Första slytherinaren som läser tror jag, nu har jag läsare i alla elevhem yeey!

Haha

Asså du är BÄST!!!

Nämen tackar tackar 8D
Breven i detta kapitel har varit med tidigare. Ni känner säkert igen de.


Kapitel 9
Brevläsning igen.
februari – mars 1995


När han återigen var på sitt kontor slogs han av en annan tanke. Breven…
Breven som Lily och James lämnat åt honom. Breven han bara fick öppna om något hände de. Breven han inte läst på tolv år…


Kära Måntand,
Jag hoppas att jag är död när du läser dethär. Du lovade att inte läsa det sålänge jag och James var i livet, eller hur?
Jag är så glad för allt stöd vi har fått genom dig genom åren. All hjälp. All vänskap. Alla trevliga stunder. Allt skratt. All tröst. Allt. Tack.

Du sitter faktiskt bara några meter ifrån dig just nu. Du, Sirius och James försöker mata Harry med hallonpaj. Det går sådär, kan jag berätta för dig. Men jag undvek att berätta att Harry inte gillar hallon. Kan du förlåta mig för det? Det är så roligt att se er försöka…
Peter är på jobbet, men han dyker nog upp lite senare, till middag.
Jag hoppas att ni alla tre alltid kommer vara ett stöd för Harry i framtiden.

Du är en fantastisk person, och sluta aldrig tro att du är nästan precis som alla andra, trots din sjukdom. Det finns massor av människor som inte bryr sig om såna saker. Som tycker du är en jättebra person i alla fall. Hoppas att James, Sirius och Peter bevisade det för dig.
Jag vet att ditt liv inte är lätt. Och du, enligt min mening, är en sådan person som inte skulle göra en fluga förnär. Därför förtjänar du verkligen inte att ha en sådan sjukdom.
Men kommer du ihåg det där jag sa för några månader sedan?
’’Ödsla inte år av sorg på att försöka hitta skåpet där lyckan finns. Du kan ändå inte öppna det, om du inte hittat nyckeln som finns inom dig.’’
Kom ihåg det. Vänta inte på att någonting ska förändras. Jobba istället på att alltid veta att du är precis lika mycket värd som alla andra.

Tack för allt. Ta hand om dig.
//Lily


Remus suckade igen. Lättare sagt än gjort, eller? Snälla Lily. Synd att hon hade så fel bara.
Han kände ett styng i hjärtat när han läste brevet igen. ’’Jag hoppas att ni alla tre kommer vara ett stöd för Harry i framtiden.’’ Ja, visst. En mördad, en mördare, en lärare.
Med en sten av sorg i magen öppnade han långsamt kuvertet med James brev.




Kära Måntand.
Om du höll ditt löfte är jag död när du läser det här. Sörj inte för mig, jag har det bra här uppe bland molnen där jag skuttar omkring i en töntig dräkt av solrosor och äter sockervadd.

Hursomhelst, först så vill jag be dig om tre saker. Två av de är lagliga.

1. Glöm inte bort mig. Berätta för Harry om allting vi gjorde under vår tid på Hogwarts. (Men uppmana honom inte att göra samma sak)
Säg till honom att jag hade gjort vad som helst för att få lära känna honom, och att jag vill att han sätter sin fulla tillit till dig, Tramptass och Slingersvans. Om han någonsin behöver en hjälpande hand eller tröst, kan ni lova att finnas där och erbjuda stöd?

2. Jag lämnade Dumbledore en låda med bilder. Bilder från min tid på Hogwarts, på mig och Lily, bilder från bröllopet, tja, allt möjligt. Det finns fyra exemplar av varje bild. Ett till dig, ett till Tramptass, ett till Slingersvans och ett till Harry.

3. Om du blir lärare på Hogwarts, ge Harry bra betyg även om han inte förtjänar det.
(Fast han kommer såklart förtjäna det. Han är ju den bästa trollkarln sen Merlin!)

Nu ska jag sluta upp med att be dig om saker och istället tacka dig. För allt som du har gjort för mig genom åren. Räddat mig ut svåra knipor jag för det mesta själv har orsakat. Stoppat mig innan det blev ännu värre…
Tack för att du alltid funnits där, som vän och som stöd. Alltid lika villig att ge en hjälpande hand, alltid lika osjälvisk. Alltid lika givmild och hjälpsam. Alltid lika lugn och trevlig.
Tack för alla stunder. Skratt och gråt, metall och plåt. Tack för allt. Glöm inte att Sirius, Peter och jag inte var de enda som förbiser att du har ett litet pälsproblem. Du har så många andra fina sidor, det är ju det som vi alltid har älskat med dig, och det som många andra kommer tycka om dig för efter oss.
Jag är dig evigt tacksam.

Jag tror inte Lily har berättat detta för dig, men vi fyllde i dig som andra reservförmyndare ifall något skulle hända oss och Harry blir kvar. Det är ett ganska stort uppdrag, och du behöver självklart inte göra något som du inte vill eller tror du kan, då finns det alltid en tredje reservförmyndare. Dessutom tror jag inte att det är så stor risk att något händer mig, och Lily, OCH Sirius.

Hursomhelst vill jag ännu en gång tacka dig för allt. Det finns inga ord.

Tack för alla år som vi delat.

Tagghorn


Han kunde inte låta bli att känna ilskan pysa. Han hade inte lyckats med de få grejer James bett honom om. Han kunde inte. Fick inte. Allt på grund av Sirius.
James ville att Remus skulle berätta för Harry om allt de gjorde under sin tid på Hogwarts. Visa bilderna. Remus skulle kunna göra det, men hur skulle det gå utan att berätta om Sirius? Marodörerna utan Sirius var som… var som pannkakssmet med bara mjölk, mjöl och salt. Inga ägg. En fjärdedel som saknades.



Harry gjorde stora framsteg under sina lektioner i Patronusbesvärjelsen. Han var alltid lika envis och ville gärna fortsätta till midnatt – och många gånger var han så utmattad att Remus trodde han skulle ramla ihop innan han kommit tillbaka till Gryffindortornet. Trots detta ville Harry alltid fortsätta… fast besluten att klara det…
-Du förväntar dig för mycket av dig själv, sa han efter fjärde veckan. För en trettonåring är till och med en otydlig Patronus en stor prestation. Du svimmar ju inte längre, eller hur?
-Jag trodde att en patronus skulle… meja ner dementorerna eller nåt sånt, sa Harry slokörat. Få dem att försvinna…
-En äkta, fullkomlig Patronus kn göra det. Men du har nått mycket långt på kort tid. Om dementorerna dyker upp vid matchen kan du hålla stånd mot dem tillräckligt länge för att hinna flyga ner på marken igen.
-Ni sa att det är svårare om det är massor av dem…
-Jag har fullt förtroende för att du ska klara det, sa Remus och log.
Han gav en honungsöl till Harry och de pratade en stund. Harry frågade vad som fanns under en dementors huva, och Remus berättade om det, och om dementorkyssen...
Harry sprutade nästan ut all honungsölen.
-Dödar de?
-Nej, nej, sa Remus snabbt. Mycket värre än så. Man kan ju existera utan själ, så länge som hjärnan och hjärtat fortfarande fungerar. Men man har inte längre nån uppfattning om sitt eget jag, inget minne, inga känslor… ingenting. Det finns inget hopp om bättring. Man bara… existerar, som ett tomt skal.
Hur ont det än gjorde, lyckades han få ur sig några ord till;
-Det är det öde som väntar Sirius Black. Det stod i The Daily Prophet imorse. Minesteriet har gett dementorerna tillåtelse att utdela kyssen om de hittar honom.
Harry bara satt och stirrade några ögonblick, och spottade sedan ur sig;
-Han förtjänar det.
-Tycker du verkligen det? Tycker du verkligen att nån förtjänar det?
-Ja! Sa Harry trotsigt. För… för en del saker.
Remus undrade för ett ögonblick om Harry visste. Om han visste om det hemska.. det allra värsta som Sirius hade gjort. Inte bara alla de där mugglarna och Peter, utan att det var Sirius som var orsaken till att Harry var föräldralös? Visste han? För isåfall, isåfall kunde inte Remus klandra honom för hans usla humör…



***

Remus ryckte till när han hörde rösten. Lite av teet som han höll i skvimpade ur koppen och ner i knät på honom. Han svor tyst innan han lyssnade på vad rösten sa. Det var Snapes röst.
-Lupin! Jag skulle gärna tala med dig!
Remus suckade och ställde ner tekoppen. Han tog en näve flampulver, och dök snabt upp på platsen där Snape hade ropat på honom.
Han kravlade ut ur spisen och borstade av sig innan han kollade upp. Till sin förvåning att Harry stod mittemot Snape, som höll i ett mycket gammalt pergament. Ånej… han såg plötsligt vad det var. Marodörkartan. Men varför… hade Dumbledore gett den till Harry? Varför? Nej, så kunde det inte vara… den blev ju konfiskerad…
-Du ropade på mig, Severus? Sa han så milt han kunde.
-Ja, det gjorde jag verkligen! Spottade Snape ur sig och klev tillbaka till sitt skrivbord. Jag bad just Potter att tömma sina fickor. Han hade på sig det här.
Han pekade mot marodörkartan, och Remus läste snabbt. Ånej. Anti-inkräktarförtrollningen de lagt för så många år sedan…

Herr Måntand framför sina hälsaningar till professor Snape och er honom att inte sticka sin onormalt stora näsa i andras affärer.

Herr Tagghorn instämmer med herr Måntand och önskar tillfoga att professor Snape är en ful snubbe.

Herr Tramptass skulle vilja tillkännage sin förvåning över att en sådan idiot över huvud taget kan kalla sig professor.

Herr Slingersvans önskar professor Snape en bra dag och råder honom att tvätta sitt hår, den äckelpottan.

Remus höll sig för skratt och förfäran.
-Nåå? Sa Snape.
Remus tänkte snabbt. Vad skulle han göra? Snape visste om allting. Han trodde såklart att Remus lämnat kartan…
-Nåå? Sa Snape igen. Det här pergamentstycket är utan tvivel fullt av svart magi. Det ska ju vara ditt expertområde, Lupin. Var tror du Potter kan ha fått tag på en sån sak?
Remus kastade en diskret blick åt Harrys håll och hoppades att Harry skulle förstå budskapet; ’’Avbryt mig inte nu så fixar jag ut dig ur den här knipan.’’
-Fullt av svart magi? Upprepade han. Tror du verkligen det, Severus? Jag tycker snarare det liknar ett stycke pergament som förolämpar alla som försöker läsa det. Barnsligt, men absolut inte farligt, eller hur? Jag föreställer mig att Harry har fått det från nån butik med skämtartiklar…
-Verkligen? Sa Snape stelt. Tror du att en skämtbutik skulle sälja en sån sak till honom? Tror du inte det är troligare att han fick det direkt från tillverkarna?
Oj. Nu gällde det att hålla masken.
-Menar du från herr Slingersvans eller nån av de andra? Harry, känner du några av de här herrarna.
-Nej, sa Harry.
-Där ser du, Severus. I mina ögon ser det ut som en Zonko-produkt.
Ron Weasley kom inrusande på kontoret. Han var andfådd och snubblade fram till skrivbordet med handen för sitt värkande bröst.
-Jag…gav…Harry…det…där… jag… köpte…det…hos…zonkos…för…längesen…
-Nå, då så! Sa Remus, slog ihop händerna och log. Då är ju den saken är världen. Severus, den här kan jag väl ta med mig nu, tycker du inte det?
Han vek ihop kartan och stoppade den innanför klädnaden.
-Harry och Ron, följ med mig. Jag vill tala med er om vampyruppsatserna. Ursäkta oss, Severus…
Påvägen till sitt kontor funderade Remus så han fick ont i huvudet. Han var helt enkelt tvungen att få pojkarna att förstå. Sirius visste hur kartan fungerade…
Harry vände sig mot Remus.
-Professor Lupin, jag…
-Jag vill inte höra några förklaringar. Jag råkar veta att den där kartan blev konfiskerad av mr Filch för många år sedan. Ja, jag vet att det är en karta.
Woops. Nu avslöjade han för mycket igen.
-Jag vill inte veta hur den hamnade i dina händer. Men jag måste säga att jag är ytterst förvånad över att du inte lämnade in den. I synnerhet efter vad som hände förra gången en elev lät information om slottet ligga och skräpa öppet för alla. Och jag kan inte ge tillbaka den till dig, Harry.
-Varför trodde Snape att jag hade fått de från tillverkarna? Var det enda Harry sa.
-Därför att… Remus tvekade. Vad skulle han säga? En lögn var bäst; … därför att de här kartmakarna hade häna velat lura ut er ur skolan. De skulle ha tyckt att det var ytterst underhållande.
-Känner professorn dem? Utbrast Harry. Han lät imponerad.
Haha. Skrattretande situation nr. 2.
-Vi har träffats, sa Remus.

Kapitel 10
Nära
Mars 1995

Sirius kastade en blick omkring sig i sovsalen. Där var han… Harry. I sängen som James sovit i så många gånger. Han tittade sig omkring i salen och såg de andra pojkarna. Där Peter alltid hade sovit låg en mullig pojke som var mycket lik Frank Longbottom. I Remus säng och sängen som alltid stått tom låg två andra pojkar med initialerna S.F och D.T på sina koffertar. Men få se nu… i Sirius säng låg en rödhårig pojke. Han som var på framsidan av The Daily Prophet. Han som höll i råttan…
Råttan låg jämte Weasleypojken, och mycket riktigt var det Peter. Dock mycket magrare än han någonsin varit förut.
’Han vet att jag var ute efter honom’’, tänkte Sirius.
Sirius förvandlade drog fram kniven han stulit från Diagongrändens trolldrycksshop i sin hundskepnad och smög sakta fram mot sängen. Han höjde kniven mot råttan, som i samma ögonblick öppnade ögonen, pep till och bet sin husse i axeln.
-AJAJAJAJAJAJAJAJAJ! NEEEEEEEEEEEJ! Skrek plötsligt pojken. Å nej. Han hade vaknat. Sirius vände sig snabbt om för att fly, men kniven fastnade i förhänget. Han drog ilsket loss den, vilket orsakade en stor reva i tyget. Det sista han såg var den taniga pojken i Remus säng som reste sig upp och yrvaket frågade vad det var som hände.
Sirius förvandlade sig snabbt till en hund, och flydde. Han hörde röster inifrån trots att han var långt borta, eftersom hans hörsel var bättre när han var hund.
-Black! Sirius Black! Med en kniv!
-Va!?
-Han var här! Alldeles nyss! Han skar sönder förhänget. Jag vaknade av det!
-Är du säker på att du inte drömde, Ron?
-Titta på förhänget! Han var här, säger jag ju.
Det lät som fötter som sprang ner för trappan, och Sirius var tack och lov ute genom porträtthålet och kunde kura ihop sig till en svart boll medan han lyssnade på rösterna inifrån.
Fler fotsteg hördes och tydligen hade folk från andra sovsalar kommit ner och undrade vad som hänt.
-Vem var det som skrek?
-Vad håller ni på med?
-Är du säker på att du inte drömde, Ron?
-Jag säger ju att jag såg honom!
Sedan. En röst som Sirius mer än väl kände igen.
-Vad är det här för ett hemskt oväsen?
McGonagall.
-Jag är mycket glad över att Gryffindor vann matchen, men det här börjar gå för långt! Percy, jag hade väntat mig mer av dig!
-Jag har verkligen inte gett min tillåtelse till det här, professorn! Sa en pojke som tydligen hette Percy. Jag gav just order om att allesammans skulle gå tillbaka till sina sängar! Min bror Ron hade en mardröm…
-DET VAR INTE NÅGON MARDRÖM!! Vrålade Ron. PROFESSORN, JAG VAKNADE UPP OCH SÅG SIRIUS BLACK STÅ BÖJD ÖVER MIG MED EN KNIV!
-Var inte löjlig, Weasley. Hur skulle han ha kunnt ta sig in igenom porträtthålet?
Sirius trippade iväg några steg till och gömde sig bakom en staty.
-FRÅGA HONOM! Skrek Ron. FRÅGA HONOM OM HAN SÅG NÅGOT!
Några steg hördes och sedan hördes McGonagalls röst igen.
-Sir Cadogan, släppte ni nyss in en man i Gryffindortornet?
-Ja visst, min goda fru!
Tystnad.
-Gjorde ni? Men…. Men lösenordet då?
-Han kunde de allihop! Han läste upp hela veckans lösenord, min käre fru! Läste upp dem allesammans från en lapp!
-Vem var det? Sa McGonagall med skälvande röst. Vilken bottenlös dum och tanklös person är det som har skrivit ner den här veckans lösenord och låtit dem ligga framme och skräpa!
Tystnad. Tydligen hade någon räckt upp handen, för McGonagall fortsatte:
-Longbottom! Till mitt kontor nu! Jag kommer snart.
Lommande steg hördes, och en dörr stängdes.
-Ni andra väntar här, sa McGonagall. Hon skyndade ut genom porträtthålet, och iväg nerför korridoren. Några minuter kom hon tillbaka… men hon hade sällskap.
Dumbleore – såg ut precis som han gjort 12 tidigare.
Sprout – aningen rynkigare men annars likadan.
Flitwick – lika kort och rund som han alltid varit.
Någon klädd i svart mantel, Sirius kunde inte se vem. Han hade svart, axellångt, kort hår som flottigt slickade sig ner för hans huvud.
Och… Remus. Sirius kände hur han ryste i hela kroppen. Han kunde inte säga att det var som om tiden stått stilla, för Remus såg bra sliten och tärd ut. Ärren i ansiktet hade blivit fler med åren, håret var gråaktigt trots att han bara var 35 år. Han var inte smalare än han varit 12 år tidigare, men han gav definitivt ett mer magert intryck.
Men något var kvar… de gråblåa ögonen och blicken med det bekymrade uttrycket i ansiktet. Och… Sirius skrattade… den blå och vit-randiga pyjamasen han hade varit klädd i senaste gången de såg varandra. Kvällen då Lily och James dog och Sirius åkte hem till Remus för att han kände sig orolig. Om han bara hde vetat…

Plötsligt märkte han varför han kände igen blicken. Den stirrade rakt på honom.
De såg varandra in i ögonen i ett par sekunder innan Sirius slank ner för den dolda stegen som fanns bakom statyn. Han visste såklart att den låg där… hur många gånger hade inte han och James smitit ner här för att de var hungriga mitt i natten och inte hade något emot ett besök hos husalferna?

Remus hade sett honom. Eller hade han det? Förhoppningsvis inte. Troligen inte. Då hade han såklart sagt till direkt. Fast iochförsig… de såg varandra rakt in i ögonen, och Remus måste självklart ha känt igen honom. Han kan väl inte… kunde han… kunde det ha varit så att Remus skonade honom? Inte ville något ont? Visste han också att Peter faktiskt var den skyldige?



Var det verkligen Sirius som hade varit där?
Självklart måste det varit det.
Vad annars?
’’Äsch, Sirius Black blev sedd i sovsalen och två minuter senare såg jag en svart hund, märkligt lik Sirius, kolla på mig utanför. Menmen, det måste ha varit någon annan.’’
Nej.
Istället bestämde sig Remus för att tro att han inbillat sig det. Såg han det han önskade?
VERKLIGEN INTE.
Han såg Sirius för att han var rädd för det. Han var rädd för det. Precis som när man var liten låg i sängen när man var liten och inbillade sig att det var monster under sängen och det såg ut som om bokhyllan var ett monster och allt sånt.
På det sättet hade Remus sett Sirius.
Han visste att det inte var så, men han bestämde sig för att tro det.
Han försökte tro på det så mycket att han till sist glömde att det inte var sant.

Guuuud vad bra!

vet ej varför det kom en bild på mig där, jag höll på med facebook samtidigt typ. orkar inte ta bort den den får vara där så nu vet ni hur jag ser ut

haha