Den otippade kärleken [SV]

Jag vet men skrev så för att det var så bra

Förstod det

GRATTIS VÄLDIGT VÄLDIGT VÄLDIGT MYCKET I EFTERSKOTT FINIS ♥

Kap 8
Roxanne
An unforgettable kiss

”Vad i hela… Rox?! Vad fan håller du på med?!” sa Fred högt medan Albus tittade besviket och chockat på mig.
Jag ställde mig snabbt upp, vilket Scorpius också gjorde.
”Jag…. Ehm… Öh…” började jag och bet mig i läppen.
Fred såg förbannad ut och fortsatte stirra på mig.
”Jag tror jag måste gå…” Scorpius gav mig en sista blick och vände sedan på klacken och gick iväg, och jag stod kvar och visste inte alls vad jag skulle göra.
”Jag…”
Freds ilskna ansikte hade förvandlats till en besviken min, han skakade lätt på huvudet, som om han tänkte ”Jag trodde du hatade honom.” och sedan gick han förbi mig utan att säga ett ord.
Albus stod kvar och tittade på mig.
”Albus, jag…” jag hakade upp mig igen och han gick fram till mig.
”Det är ditt val, men kom ihåg hur han varit mot dig, mot oss.” Han öppnade munnen för att säga något mer, men stängde den sedan och gick samma väg bort som Fred hade gjort.
Jag stod kvar och tänkte tanken att Fred kanske aldrig pratar med mig igen, och Albus… Jag vet inte om han lät osäker eller arg på rösten när han sa den där meningen ”Kom ihåg hur han varit mot dig, mot oss.”.

Klockan tio minuter i tre var jag påväg mot McGonagalls kontor när någon tog tag i min arm. Personen vände mig om snabbt så att jag såg vem det var; Scorpius.
”Ehm.. Hej.” Sa han hest.
”Hej.” sa jag stelt oc tittade ner på det kalla stengolvet.
”Jo, du vet det där som hände mellan dig och mig för någon timme sedan, det… Kan vi inte bara glömma det? För… Det betydde väl inget, ellerhur?” sa han oskyldigt, jag svarade inte utan fortsatte titta ner på golvet, betydde inget, vadå betydde inget?!
Jag tittade upp i hans förut förtrollande ögon, som nu var kalla, gråa och trista.
”Nej, jag antar det…” sa jag stelare än förut. Jag såg att han andades ut.
”Bra. Ska vi gå då?” sa han nästan glatt och började gå med riktning till McGonagalls kontor.

När vi hade kommit fram stod hon där och väntade på oss.
”Bra! Ni är här, då kan vi gå in.” sa hon och vände sig sedan mot öppningen och mumlade lösenordet tyst så att inte jag eller Scorpius skulle höra det.
Vi satte oss vid ett runt träbord i mitten av rummet och McGonagall började fråga oss frågor om natten i den förbjudna skogen, men det var bara Scorpius som svarade på dem, för jag hade fastnat i mina tankar om kyssen, om hur den inte betydde något för honom, men hur kan den inte ha gjort det? Det var ju faktiskt han som började kyssa mig, inte jag som började kyssa honom.
”Roxanne? Roxanne?” McGonagall tittade undrande på mig.
”Ehm, va? Förlåt, jag hörde inte…”
”Det är okej. Jag frågade hur det är med armen?”
”Va? Jaha! Det är mycket bättre.” Jag log mot henne och hon log tillbaks.
”Så, jag tror det var allt, ni kan gå nu.” Jag ställde mig snabbt upp och gick iväg utan att ens säga hejdå.
Jag hörde Scorpius bakom mig, och jag hörde att han gick med snabba steg. När han hade kommit upp jämsides med mig frågade han lugnt;
”Är du irriterad på något eller, du ser ganska arg ut.”
”Ja, jag är faktiskt det.” sa jag kallt och ironiskt.
”På vad?” Jag stannade tvärt och kollade upp på honom.
”På dig. Ena stunden lutar du dig fram för att kyssa mig och andra säger du att det inte var något?!”
”Du sa att det var okej!” Jag suckade.
”När en tjej säger att det är okej med at glömma en kyss, menar hon det inte.”
Han öppnade munnen, men inga ord kom ut ur den.
Jag skakade lätt på huvudet och började snabbt gå med riktning mot Gryffindors sällskapsrum. Jag öppnade dörren och gick snabbt upp till tjejernas sovsal och la mig på min säng.
Jag ville få bort alla tankar ur huvudet, bara ligga och vila utan att kunna tänka. Men det var omöjligt. Helt omöjligt.


______________________________________

Här kom det! ^^

Kapitel 8 med det dåliga slutet xD

Nej slutet var jättebra också

Hela kapitlet var fantastiskt

JÄTTEBRA!

Du är ju Astra! C: Mer så fort du kan!

Jättebra!!!