Legend of Mato (The last airbender spoof)

Kan inte annat än att hålla med. ♥

Long ago, the 4 nations lived together in blablabla bla...


Mato stannade den stora vargen och hoppade av. Han hade tagit med sig lite kött från måltiden dagen innan. Han flinade stort och började självsäkert placera ut grenar och pinnar som han hittat under vägen.
”Vill du stå för äran eller ska jag?”
Destrey hoppade elegant av Kiro och nickade samtidigt som hon sedan hoppade ett halvt varv och sparkade ut med ena benet. En betydligt större flamma än vad han själv lyckats få fram, lämnade hennes fot och en sekund senare brann den prydliga brasan. Mato placerade sig framför elden och placerade köttet på en platt sten.
”Jag är utsvulten.”
Destrey placerade sig framför honom. Hon la sig på sidan och höll upp huvudet med ena handens hjälp.
”Jag kommer aldrig att åka tillbaka så du får helt enkelt dras med mig tills du dödar mig eller något.”
Mato såg allvarligt på henne och ruskade på huvudet.
”Men vad är det du säger? I all respekt Destrey men nu är du bara dum.”
Eldprinsessan avbröt honom.
”Men jag kommer ju inte åka tillbaka och inte ens herr avataren kan få mig att ändra mig.”
”Jag menade inte det, det om att döda dig.”
Destrey tystnade.
”Du tänker inte fråga vad som hänt eller hur?”
Mato petade med en pinne i brasan samtidigt som han lyssnade till hennes fråga.
”Vet du va? Det angår inte mig. Jag är inte här för att tvinga ur dig information. Jag är lika utstött som dig och jag hade inte direkt några planer att berätta mitt livs historia.”
Destrey tystnade och slöt ögonen. Eldflamman stärktes och Mato hoppade åt sidan. Hon satte sig upp och rök lämnade hennes mun samtidigt som hon suckade.
”Jag tycker inte att du ska fly. Världen behöver dig, ingen behöver mig men du är behövd.”
Mato lutade sig framåt.
”Hur kan du säga så? Du är den kommande regenten i eldnation och dessutom behövs vi alla. Vi behöver varandra.”
Mato hörde sig själv. Han tänkte på hur han flytt jordkungariket och lämnat sina två vänner i sticket. Han tänkte på hur han lämnat sin moder och sin familj hemma i den södra vattenstammen.
”…och som vanligt säger jag emot mig själv..” la han sedan till och slöt ögonen.
Destrey förstod vad han menade. Hon var nämligen inte helt olik honom. Det var alltid lätt att komma med kloka ord men att följa dem var en annan sak,
”Vilka lämnade du?” frågade hon lugnt.
”Min mamma, direkt efter att min far dött och nu mina kära vänner i jordkungariket. Jag skäms så mycket.”
”Men vad är det som säger att vi inte kan återvända till vännerna i alla fall?”
Mato suckade.
”Det är inte så enkelt. Jag tror inte jag har några vänner längre. Dem verkade ganska arga på mig när jag drog.”
Destrey flyttade sig lite närmre honom och placerade sin hand på hans. Hon var varm och deras kroppstemperatursskillnader var stora.
”Du då? Varför drog du?”
Mato vände efter sin fråga bort blicken från henne och placerade köttet över elden med hjälp av två ett spett som han täljt till sig.
”Min familj är inte direkt dem jag trodde att dem var.”
Mato såg fundersamt på henne.
”Vad menar du? Det var ju över hundra år sedan eldnationen var anledningen till krig och elände.”
Destrey ruskade på huvudet.
”Nej det är inte det. Det är inget dem gör utåt mot någon annan. Det är bara att vi aldrig kommer att bli en familj igen.”
Mato tiltade huvudet, oförstående i vad hon menade.
”Mato, dem ska skilja sig och min bror har inte riktigt tagit detta på det bästa sättet. Så fort jag försöker prata med dem så bråkar han och jag och nu, … nu sa han åt mig att jag aldrig mer fick komma hem innan han kastade ut mig ur bilen.”
Destreys ögon tårades men hon var för arg för att gråta. Mato placerade sin hand om hennes axel.
”Vi kommer heller aldrig kunna vara en full familj. Pappa är död men dem jag har kvar kommer alltid vara viktiga för mig. Även om de inte bor tillsammans så är dem ju alltid dina föräldrar och visst kan ni umgås och träffas ändå? Jag tror du behöver tänka på annat just nu. Om jag lovar att återvända till jordkungariket och leta reda på mina vänner, kan du överväga att i alla fall tänka på att åka hem om några dagar? Jag kan följa dig.”
Destrey lutade sig emot hans axel och slöt ögonen. Han var så omtänksam och älskvärd. Hon kände sig varmare än vanligt i hans närhet och i hans själ speglades hennes egen. Hon nickade försiktigt. Mato la sig ned och använde din blåa tjockare klädsel över sig som täcke. Han kände hur Destrey kröp allt närmre honom och snart låg hon tätt intill hans kropp. Det var verken elden eller tröjan som skulle värma honom denna natt.


Yuuka stampade iväg. Han var trött och irriterad och besviken på Tanako och hans oförmåga att förstå situationen. Han hade ingen stans att ta vägen och nu hade han heller inte några vänner kvar. Det hade blivit sent och svalare ute. Yuuka hade aldrig trivts i hetta då han mådde som bäst av friska vindar omkring sig. Han tog några försiktiga steg på Nomas gravplats som var smyckad med blommor och gåvor från hela riket. Han slog sig ned försiktigt i lotusställning och placerade sina händer på marken.
”Snälla Kung Noma, jag vet att du inte kände mig men få Tanako att förstå. Det är inte ensamheten som jag fruktar. Det är landets säkerhet. Mato behöver allt stöd han kan få och jag är redo att ge honom det. Kan du inte försöka nå honom på något sätt, ge honom ett tecken, vad som helst.”
Han suckade tungt och sänkte blicken i marken.
”Snälla, jag är rädd.”
Yuuka hoppade till. Han var inte ensam. Försiktigt vände han sig om. Handen som placerat sig på hans axel var väl igenkänd.
”Mato!”
Yuuka log stort och reste sig upp samtidigt som han omfamnade den något äldre vattenbendaren.
”Du kom tillbaka!”
Avataren log och kramade honom åter igen.
”Någon bankade vett i mig.”
Han visade med handen åt Kiros håll där eldprinsessan fortfarande satt placerad på hans rygg.


(Ok jag suger på romantik, sorrii folks xD)

Lika bra som alltid

Superbt, as usual. x_X

Taaack sötnosar

super bra jag älskar att du skrev "Long ago, the 4 nations lived together in blablabla bla... "

Wow thanks and you have a super sexii photo :O Is it you?

Nej, det är min favoritmodell.

Jasså, vad heter hon?