Kärleksdrama på Hogwarts...

såklart vi kan förlåta dig♥
AWZomE kapitel bådde jättebra och roligt

Förlåt för att det tagit så lång tid sedan ni fått läsa ett nytt kapitel här men jag har haft lite mycket att göra men jag har nu äntligen skrivit ihop ett kapitel till er så hoppas ni gillar det

Kapitel 14 - Adelia

Efter hela informationen om turneringen i magisk trekamp så fick vi äta och sedan gå till våra sovsalar. Jag och Penelope kunde inte sluta prata om killarna från Durmstrang eller Penelope kunde inte sluta snacka om dem.

-Jag trodde du gillade William eller vad han hette, sa jag.

-Jo, det gör jag fortfarande men de från Durmstrang var ju också supersnygga, sa hon.

Jag skakade bara på huvudet och fortsatte gå mot vårt uppehållsrum, Penelope fortsatte snacka om killarna men jag lyssnade bara halvt på henne. När vi väl hade kommit in i uppehållsrummet så blev jag trött på hennes snack.

-Pen, sluta snacka om dem nu innan jag exploderar! sa jag surt.

Hon tittade förvånat på mig.

-Vad är det med dig? frågade hon. Jag trodde du ville snacka om dem, du kunde ju bara ha sagt det från början istället för att bli sur över det.

Jag svarade inte henne utan satte mig i soffan framför brasan. Jag kanske ska anmäla mig till trekampen eller det kanske är en dum ide. Jag ska höra hur många tjejer som har tänkt att anmäla sig, jag tror inte att Penelope kommer göra det, hon är inte så modig som hon tror.

-Du Pen, sa jag.

-Är du fortfarande sur? Frågade hon.

-Nej, sa jag.

-Okey, vad ville du? frågade hon.

-Ska du anmäla dig till trekampen? Tror du att du skulle klara det om du kom med? Frågade jag.

Hon tittade konstigt på mig.

-Jag tror inte att jag ska göra det, visst, det hade varit riktigt otroligt men jag tror inte att jag hade klarat det så bra, sa hon. Jag menar, man kan ju bli ju dödad.

-Jo, jag vet, sa jag.

Jag tänkte tillbaka på det som stod i tidningen sist det hade varit en magisk trekamp här på Hogwarts.

-Jag menar, sist Hogwarts hade trekampen här så dog ju en kille, han från Hufflepuff, vad var det han hette, sa Penelope.

Jag grävde djupt ner i minnena från artiklarna jag hade läst och kom på förnamnet.

-Var det inte Cedric nånting? Frågade jag.

-Jo! Skrek Penelope till.

Jag hoppade till när hon gjorde så.

-Cedric Diggory, det var så han hette, sa hon. Han dog när han var med, det är därför jag inte tänker anmäla mig.

-Bara därför? Frågade jag.

-Nej, såklart inte, det andra har jag redan sagt, sa hon.

Jag nickade till svar och fortsatte att stirra in i brasan, om jag nu skulle anmäla mig till trekampen, skulle jag dö eller överleva? Vågar jag riskera mitt eget liv över något som trekampen? Jag har ingen aning och som tur är så har vi någon dag till att anmäla oss. Jag ska höra med de andra om de vet om någon från Ravenclaw har tänkt att anmäla sig.
Så fort jag reste mig så vände Penelope sig mot mig.

-Vart ska du? frågade hon.

-Gå en runda och kolla om det är någon från Revenclaw har tänkt att anmäla sig, sa jag.

-Har DU tänkt att anmäla dig? frågade hon.

-Kanske,sa jag.

Sedan gick jag upp i tjejernas sovsal där några tjejer satt och pratade.

Superbra!!!

Asbra!!

tack!!!!!!!!!!!!!!!

Superbra kapitel!!

Jättebraawzomeigt kapitel♥

okej nu ska jag bevaka igen, jättebra skrivet (jag är gamla Ginny Weasley99)

Hej..... Igen...... Ehe.......
Jag ha en liten anledning till varför det va evigheter sen jag skrev...Jag hade typ glömt att det va min tur, så jag tänkte inte på det och just vid denna vevan så kom annat emellan, skola och konfirmation bland annat. Så jag hade det i tanke och typ hade glömt av att skriva här, då jag fick för mig att det inte va min tur... xD Men nu hade allt lugnat ner sig och jag kunde börja tänka på mina FFs igen och kollade till denna och upptäckte att det råkade vara min tur att skriva.... Liksom.... Oj......
Så nu är det sent, jag är svintrött men ha äntligen avslutat kapitlet jag påbörjat! xD Här är det till er som fortfarande bevakar och förlåt.... Förlåt så HEMSKT MYCKET!!!! ♥



Kapitel 15 – William

”Ska du anmäla dig?” frågade Will nyfiket.
”Nja... Turneringen är nog inte min grej... Jag vill gärna leva lite till...” sa jag och himlade med ögonen.
”Men aldrig tillåter lärarna nån att dö, det var bara den gången för flera år sedan då nån dog och det var ju då Du-Vet-Vem härjade...” sa Will. ”Men nu är det ju annorlunda och att vara med i turneringen skulle impa väldigt mycket på tjejerna... Till och med Adelia skulle jag tro...”
Jag tittade på Will och himlade med ögonen igen. ”Haha, säkert...!”
”Tror du mig inte!? Har du ingen tillit för mig längre!? Nu känner jag mig... Bedragen!” utbrast Will förskräckt med en röst i falsett.
”Haha, jovisst litar jag på dig, men är bara osäker på att det stämmer...”
”Jamen, det är jag som typ ska ta reda på saker om henne åt dig, så om du inte tro på det jag säger om henne så är det ju ingen mening...!”
”Men har du ens frågat henne om det?” frågade jag och skrattade lite smått.
”Nej... Men jag kan!” sa Will stolt. ”Jag kan göra det imorgon, vid frukost!”
”Öh... Okej, men...”
Jag hann inte säga mer innan Will avbröt mig.
”Om hon säger att hon är som andra tjejer; alltså gillar killarna som anmäler sig till turneringen... Tänker du anmäla dig då?”
Jag blev förvånad över hur gärna Will verkade vilja att jag skulle anmäla mig. Han var ju nästan mer entusiastisk över det än ett barn på julafton...
”Öh... Jag vet inte... Kanske...”
”Men kom igen! Va ingen fegis!”
”Vi får se! Du får mitt svar efter att jag fått tänka på det, okej?” sa jag.
Will suckade. ”Okej då...” sa han. ”Men du, nu dra jag upp till sovsalen, ses!”
Jag kunde inte för mitt liv förstå varför Will så gärna ville att jag skulle anmäla mig till turneringen. Jag kunde verkligen inte förstå det... Men ja... Om Adelia skulle vilja det... Hm...
Jag ryckte på axlarna och bestämde mig för att också gå upp till sovsalen för att göra lite läxor och sedan lägga mig då det började bli sent.

Dagen därpå vid frukosten kom fransyskan Julie och satte sig vid mig och tvillingarna.
”'allå igen! Jag glömde att presentera mig för er två igår... Mitt namn är Jylie!” sa hon och räckte fram handen mot tvillingarna.
De tittade på varandra och sedan tog de båda tag i hennes namn och skakade den.
”Goddag Julie!” sa de båda.
”Ja... hej!” svarade hon lite besvärat och drog undan sin hand och torkade av den lite diskret på sin kjol. ”Men ja.. Är det okej att jag sitter 'os er?”
”Javisst!” svarade tvillingarna glatt.
Julie gav dem en skeptiskt min, men tittade sedan på mig. ”Vad till frykost rekommenderar dy?”
”Ja, du... Bacon och ägg är ganska gott!” svarade jag.
”Bacon? Ägg?” upprepade Julie skeptiskt.
”Japp! Du vet, sidfläsk ifrån en gris och innehållet i ett skal som skulle blivit en söt liten kyckling, det stekt... Det är goda grejer!” sa jag och log.
Julie började se besvärad ut. ”Min väninna väntar... Jag måste gå!” sa hon och reste sig upp och gick.
”Oj då... Vad har hon emot brittisk frukost?” frågade jag Thomas och Malcolm.
”En av anledningarna till att hon blev besvärad KANSKE är för att råkar vara vegan...” mumlade Thomas och flinade.
”Hon är nog inte så förtjust i att höra att du älskar att äta ett stekt okläckt barn till en höna till frukost...” sa Malcolm och skakade på huvudet.
”Jaha... Men... Hur vet ni om att hon är vegan?” frågade jag och kände verkligen av hur trött jag nu var.
”Det va en av sakerna hon snackade om vid maten igår, då hon berättade om sig själv... i typ en timme... Ju! Tänka sig att du inte kommer ihåg det då det var dig hon pratade till” sa Thomas och fortsatte flina.
”Men alltså... Om man ska sitta och lyssna fascinerat på hennes livshistoria... Med en kraftig fransk accent... När hon upprepar en och samma sak flera gånger... Så hennes redan långa livshistoria blir dubbelt så lång... Ja... Då blir det enkelt att man kan råka sluta lyssna ibland!” sa jag genant. ”Men förresten... Om det var mig hon pratade till, hur kan ni hålla koll på det?”
”Du vet att vi har svårt att låta bli att tjuvlyssna!” svarade Malcolm fort.
”Haha, såklart...” suckade jag och skakade på huvudet.
Vi började fortsätta att äta och diskutera om annat då Will kom och satte sig vid oss.
”Jahaja... Jag hörde att du typ förolämpat en av fransyskorna, gällande... Mat? Hur vågar du ens William!? Liksom Frankrike är ju matens land!” sa Will och suckade djupt.
”Äsch... Sak samma!” sa jag.
”Men du, jag frågade Du-Vet-Vem...”började Will men blev avbruten.
”Will... Han finns inte mer lilla du!” sa Thomas och himlade med ögonen.
”Nej, jag menar inte honom! Utan en annan person... Ja... du vet vem jag menar William. Men den personen säger att om du skulle anmäla dig till turneringen skulle det bara vara positivt!”
”Öh...”
Först fattade jag inte vad han snackade om, men sedan kom jag på att han snackade om Adelia. Så enligt honom så typ... gillar hon dem som anmäler sig till turneringen, eller något sådant...
”Öh... Okej! Då vet jag det, eh, tack Will!”
”Tänker du anmäla dig nu då?” frågade Will.
”Vet inte...”
”Va inte feg nu! Vi tänker ju göra det, då kan väl lika väl du göra det!” sa Thomas.
Jag tittade på honom. ”Jaha, så nu lägger du dig i...”
”Oh, jag vill också lägga mig i!” sa Malcolm glatt och lutade sig fram mot mig och stirrade mig i ögonen. ”Är jag tillräckligt störande?”
”Haha, precis tillräckligt!” sa jag.”Men kan jag få tänka först ifall jag ska anmäla mig? Liksom jag vet inte om det är min grej, liksom jag är ju inte sådär jätteatletisk och så vidare...”
”Äsch, det är en bagatell ju!” sa tvillingarna.
”Precis!” flinade Will.
”Men okej... Jag anmäler mig då!” sa jag sarkastiskt.
Thomas och Malcolm började le och de såg väldigt nöjda ut, likaså med Will men han såg mer nöjd ut än glad.
Men jaha... Så nu ska jag tydligen anmäla mig till turneringen...

Sitter här och ler som ett fån för att de e så bra