The Lills Games

jag dog men det var ganska bra för tänk på så många som dog men anors jättemegasuperduperawesomigtbraa!

IM ALIVE. Im happy

Awesome!!!! Jag lever!!

Awesome kapitel + JAG LEVER!

ÅZZUM! ♥

Fast jag dog...
Äsch, det gör inget

Ginny.:.Weasley, det gör inget, jag är glad att du försökte iaf ♥

SUUUUUPEERRDUUUPPPERRRBRAAA!!!! ♥ ♥ ♥

Värkligen bra!
Jag lever!

Alla som dog, jag är ledsen för er alla!

NEEEJ, det är bara jag och EMELESEL kvar! :c
EMELESEL, nån av oss ska vinna, okej?

Men i alla fall...
Gillade det? Jag ÄLSKADE det! HELT GRYMT AWESOME, jag satt som förstenad och läste. o___o
FORTSÄTT, FORTSÄTT! (men känn dig inte stressad bara! (shake) xD)

AWESOME, även om jag dog - vilket var mindre awesome ;3

Nejmen, sånt är livet, någon måste ju dö XD

Nu är det så att jag inte kommer hinna skriva något på ca. en vecka. Får besök och så. Ville bara säga det.

Tack - åter igen - för era kommentarer. ♥

DAG 1, Del 2.

Det hade blivit mörkt, och ändå gissade PotterHunger på att det bara var lite före 6. Hon tittade upp mot himlen, och undrade vilken tid Lills sången brukade komma. Hon ville veta vem alla som hade chansen att döda henne.
Plötsligt började det oroligt att pipa i luften. PotterHunger började hon röra på sig, eftersom pipandet hördes som något som en bomb. Men när hon insåg att det kom från en liten fallskärm så kände hon sig bara dum. Sedan insåg hon vad detta innebar!
Någon skickade en sponsor till mig! tänkte hon glatt. Och plötsligt fick hon fart i benen, sprang mot platsen där fallskärmen måste landat – vilket var mindre än två meter bort.
När hon fått tag i den öppnade hon den stora skokartongs lådan och tittade inuti den. Och inuti fanns det inget mindre än en lång limpa. Hon började direkt att tugga på det, på samma gång som hon läste lappen.
Lycka till, och kom ihåg att inte ära chokladstängerna
Stod det. Hon visste inte om det var ett försök till ett skämt eller inte, för det var inte roligt i alla fall.

Little J, Deamfle och OliverPhelps satte runt en eld som OliverPhelps hade tänt på. nu väntade de på att det skulle mörkna, så de kunde se vilka alla som var döda.
Man kunde höra ljudet av bäcken ända hit. De hade nämligen slagit läger under träden, en liten bit från bäcken.
Sedan skulle de lägga sig ner, och vänta på morgondagen. Och i morgon skulle de ut och döda. Få slut på spelare. Deamfle började undra vad som egentligen skulle hända om det bara blev karriärister kvar.
Men innan hon hann förstå att de skulle bli tvungna att strida mot varandra hörde hon ett litet pip. Inte som när en mus pep, utan lite mer mekaniskt.
Hon tittade bort mot de andra – Deamfle satte lite längre bort från de andra, samlade tankarna. Nu såg hon att det kom en liten fallskärm ner mot Little J, som hade somnat. Hon hann inte varna Little J innan de föll ner på Little Js huvud. Men som tur var hände det inget fast det rörde henne.
Little J vaknade till med ett ryck. Och tittade sedan nog på de andra.
”Och vad är det här?” väste hon och hennes anklagande blick fastnade på Deamfle.
”Jag såg det komma ner från himlen, det måste vara en sån där sponsor gåva” skyndade hon sig att säga. Hon var faktiskt mycket rädd för just Little J, OliverPhelps skulle också vara skrämmande, om det varit för att hon kände henne.
”Sponsor gåva säger du?” sa Little J och öppnade den lilla asken. Inuti hittade hon en ”första hjälpen låda” det kunde de behöva i morgon. Little J sa inget mer, utan lade den åt sidan och fortsatte sova.

Miskel satte ensam på en sten ganska nära hornet. Hon ville hitta någon – bevis på att hon inte var ensam i den här röran. Hon hade nästan ingen mat kvar, och hade en väldigt huvudvärk.
Hon hade varit tvungen att lämna sitt ställe i trädet när hon hade hört karriäristerna komma. Dem ville hon inte ha något att göra med.
Plötsligt kunde hon höra en gren knäckas bara 10 meter från henne, hon gled smidigt ner från stenen och använde den som skydd.
”Vem där?” ropade en ljus röst, och den där personen var rädd. Hon kikade sakta upp från stenen och tittade in i Ekkiis ögon. Och för det ögonblicket visste hon att hon hittat sin kanske enda kompis på arenan.
”Vem är du?” frågade Miskel, även fast hon mycket riktigt visste att det var Ekkiis från 11:an.

Ingis begravde ansiktet i händerna. Och i på samma gång fick hon en kvist i nacken. Hon hade fortfarande inte slutat gråta. Nästan alla hennes vänner var döda, och hon hade bara en person hon kunde lita på kvar. Och det var EMELESEL.
Ingis och EMELESEL hade hittat det perfekta stället för två personer. De hade hittat ett träd som växte som en hydda, innanför var det knappt något kvistar alls. Fast utifrån kunde man inte se in alls, perfekta stället.
”Kom igen nu Ingis” tjatade EMELESEL. Visst kände hon också stor sorg. Men hon lät sig själv bara gråta på nätterna, så att Ingis inte skulle bryta ihop helt och hållet. ”Skulle Luna Chang vilja se dig så här?”

Vanessa Treens satte uppe i sin grotta. Hon hade inte fått med sig något från hornet, men hon hade varit ut och plockat bär. Hon visste inte om man kunde äta dem, så hon hade satt ut dem till en fågel, och skulle se ifall den överlevde efter att ätit några bär.
Hon visste att om någon där hemma skulle se vad hon utsatte den lilla fågeln för skulle de inte ta henne när en fågel igen. Men vad hade hon för val? Det var väl bättre än att döda en spelare för att se om det var förgiftat?
Efter ca.20 minuter kom det en fågel, den åt upp bäret utan problem, och sedan flög den iväg igen
Vanessa Treens suckade lättat och började tugga i sig av bären.

LunaLovegood1 gav ifrån sig en flämt där hon satt med HarryPotterr över sig, och en blodig mage.
”Du kommer bli bra” sa HarryPotterr lugnande medans hon ön en gång försökte ta bort en liten bit av pinnen från hennes mage. Men LunaLovegood1 visste att om de inte fick något att stoppa blödningen med skulle hon dö. Och kanske av hunger med.
”Jag ska gå och leta efter något som kanske går att använda till ditt sår” sa M.Potter och gick in i skogen innan någon av dem hann protestera.
”Förlåt så hemskt mycket LunaLovegood1” sa HarryPotterr, nu när de var ensamma. LunaLovegood1 skulle just öppna munnen och säga något när HarryPotterr fortsatte. ”Det var mitt fel att du har det där stora såret nu, och det kan inte ens du säga något om”
”Men det var ju inte med meningen” utbrast LunaLovegood1. Men där tog deras samtal slut, eftersom M.Potter kom tillbaka.

Pixi satte sig ner och väntade. Det hade börjat mörkna och snart skulle Lills låten spelas. Det var hon säker på. Och mycket riktigt började en hemsk melodi – Pixi hade aldrig varit förtjust i opera – spelas. Efter det visades 9 ansikten upp, harry potter fanet, LolFeelings, HannaPanna, MissFniss, Supersökaren, Ariel, Sannaaa, amanda1104 och Luna Chang.
Jaja, Vanessa Treens lever ju i alla fall ännu, tänkte hon.

Ginny.:.Weasley kollade upp på ansiktena på himlen. Såklart visste hon att HannaPanna var död. Det var bara svårt att inse att hon var ensam nu. En ensam tår – som snart inte var ensam längre – ramlade ner för hennes kind. Hon torkade snabbt bort den och försökte sova.
Men det ville tydligen någon att hon inte skulle, för snart hörde hon ett pipande och irriterande läte.
Hon tittade upp mot himlen och såg en liten fallskärm med ett ganska stort paket fastna i ett av träden. Hon klättrade snabbt upp dit för att ta ner den.
Hon öppnade det och hittade en hel flaska med vatten. Ingen lapp eller något, bara en flaska. Som hon sedan satte med hennes andra saker, en ryggsäck och en kniv.