Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Har läst kapitel sex och sju, kan bara säga, bravo! Jättebra skrivet!

Kapitel sex:

Bra början, Justins introduktion känns väldigt effektiv. Brevet från hans mor säger väldigt mycket om honom. Jag är nyfiken på att få reda på varför han inte vill fira jul med sin familj. Att hans mamma signerar brevet med någonting så formellt som ”Mrs Pacioretty” säger en del om deras relation. Jag får känslan av att han är fjärmad från sin familj, frågan är bara varför? Hm, intressant!

Jag gillade beskrivningen av Hufflepuffs sällskapsrum, den var väldigt målande! Låter mysigt där också, med de utplacerade växterna och att det alltid är behaglig temperatur.

Den här meningen fångade mitt intresse: ”De vill inte vara med dig på riktigt.” Finns det någon grund för den här tanken eller är Justin bara väldigt osäker i sig själv? Men trots det verkar han senare vara väldigt avslappnad i sällskap med sina vänner.

En liten anmärkning: Jag hade velat se mer av en reaktion från Justin efter att Julia hade kysst honom. Efter att förvåningen lagt sig borde han ha reflekterat lite över hur han kände inför vad som hade hänt. Uppenbarligen trivs han tillsammans med henne, men jag är inte säker på om hans känslor för henne är romantiska eller endast strikt platoniska. Jag får i alla fall inte känslan av att han är speciellt intresserad av henne på ett romantiskt plan.

”Hekat var hans familjs husalf, och under deras senaste år hade hon med hjälp av sin alfmagi smugglat in drickor åt dem.” Haha, vilken skön husalf!

Den här meningen gör mig sjukt nyfiken: ”Det hade varit en av hans dåliga dagar och han hade inte någon lust att diskutera saken.” Vad menar han med ”dåliga dagar”? I want to know!

Det känns som om Justin lider av någon form av mindervärdeskomplex, så som han nedvärderar sig själv. Hm…

Måste bara inflika att ”laga sitt hår” låter som om han antingen reparerar eller tillagar det. Skulle låta bättre om det stod att han ”fixade till sitt hår” eller ”lade frisyren tillrätta” eller något i den stilen.

”Han hade slocknat med sin slips knuten runt huvudet och någon hade rakat bort hans ögonbryn.” Haha, underbart!

Okej, så jag antar att vi får träffa Justins familj snart? Jag hoppas i alla fall det. Jag vill veta mer om dem och varför Justin inte vill träffa dem.


Kapitel sju:

Det var bara en tidsfråga innan Leevi skulle göra slut med Remus. Men trots att jag visste att den här scenen skulle komma förr eller senare, så underlättade det inte för mig att läsa den. Deras uppbrott var väldigt ledsamt, men jag kände ändå att det måste hända, att det var nödvändigt för att berättelsen ska kunna gå vidare. Jag är glad över att Remus kom tillbaka, efter att först ha stormat ut ur kupén, det kändes ”rätt” för hans karaktär, så att säga.

Det ska bli intressant att se hur historien utvecklas nu, jag känner mig just nu väldigt osäker på vart den är på väg. Kommer Leevi så småningom inleda ett förhållande med Sirius? Eller Justin? Eller kanske ingen alls? I vilket fall som helst, om hon blir romantiskt involverad med någon, så hoppas jag att det dröjer ett tag tills dess, dels eftersom hon precis har gjort slut med Remus, dels med tanke på att hon trots allt har blivit utsatt för ett våldtäktsförsök. Anyway, ser verkligen fram emot nästa kapitel!

JAG DÖÖÖR, FUCK OF VAD BRA ALLTSÅ,
DU ÄGER

LittleButterfly : Jag ville göra Justin och hans bakgrund en aning mystisk, och det kommer så småning om mer information om hans "tillstånd" och familj. (;

Och tack allihopa för kommentarer etc. Har nu haft paus en stund med skrivandet, eftersom jag haft kapitel på lager, men nu börjar de ta slut, så får se till att skriva litet : D

Du lyckades verkligen med mystiken! Åh, det ser jag fram emot, är så nyfiken!

Och hoppas att det går bra med att ta upp skrivandet igen nu!

Hej! Ville bara säga. Sirius är min Leevi kan ta Justin ;D

Kapitel åtta är nu här, tadaa! Tack alla hjärtligt för kommentarerna, det betyder helt ofattbart mycket att ni orkar läsa och efter det ännu skriva ner några ord (;

___________________________________________

Kapitel 8. Ett tåg och en kvast

Leevi steg osäkert ut ur taxin framför King's Cross stationen. Vinden slet i den mökröda, rutiga baskern hon hade på huvudet, och för att skydda sig mot kylan knäppte hon fast även de översta knapparna på hennes röda jacka. Chauffören lyfte ner hennes bagage på trottoaren och hämtade sedan en kärra. Leevi betalade efter att han lastat upp väskorna på den, och vände sig sedan mot huvudingången.
Hon hade haft en av de bästa julloven någonsin. Tiden i Frankrike hade fått alla tankar på Mulciber och Remus att verka mindre plågsamma, och även stressen hade försvunnit. Leevi hade träffat sina vänner från Beuxbaton och underhållit dem med berättelser om skrämmande poltergeister och spöken som lärare.
Nu tillbaka där, på väg mot perrong 9 ¾, önskade hon sig tillbaka till Frankrike. En häftig vindpust fick hudet på Leevis ben att knottra sig, så hon gav kärran en hård knuff och började gå mot stationen.
Väl innaför blåste det inte längre, men trots det hängde kylan i luften. Leevi skyndade mot rätt perrong och slank in genom väggen. Ett leende spred sig på hennes läppar då hon fick syn på det röda loket. Halvbekanta ansikten skrattade glatt runt omkring och Sorg började hoa i sin bur.
”Leevi!” Leevi vände sig runt och fick syn på James, som skuffade sig genom folkmassan. Då han kom fram pustade han dramatiskt ut och flinade brett. ”Har du sett Evans?” Leevi skrattade, hon borde väl ha gissat det.
”Non, jag kom just”, svarade hon med ett leende, och James grimaserade.
”Bättre tur nästa gång. Vill du ha hjälp med bagaget?” Leevi antog att han ville hänga med ifall de skulle hitta Lily, så hon nickade tacksamt och lät James skuffa kärran. Han krockade några gånger med yngre elever och ropade glatt ett förlåt efter dem, något som fick Leevi att smygle. Då de hittade en tom kupé i mitten av tåget hade James inga besvär med att få in väskorna på tåget, en uppgift som skulle ha lämnat Leevi andfådd och svettig.
”Tack”, sade hon då han fått upp den sista väskan.
”Inga problem.” James ruffsade upp sitt hår och gick sedan iväg för att leta efter de andra marodörerna. Leevi visste att hon var i god tid, så hon lutade sig ut ur fönstret och började skanna perrongen med blicken i jakt på sina vänner. Några minuter senare kom mycket riktigt en röd hårsvall genom tegelmuren. Leevi vinkade och ropade, och efter att halva perrongen undrande vänt sin blick mot henne, gjorde även Lily det. Hon började skuffa sin kärra mot tåget och de hjälptes åt att få hennes bagage på hatthyllan.
Andfått skrattande sjönk de ner mitt i mot varandra.
”Hur var det i Frankrike?” Frågade Lily och svepte med blicken över perrongen.
”Underbart! Hade inte insett hur mycket jag saknade min vänner innan jag träffade dem”, svarade Leevi med ett leende. ”Var tror du Anna är?”
”Oh, det är inget att oroa sig över, hon kommer alltid i sista minuten”, sade Lily med ett snett leende.
Det stämde även den här gången, för en minut i elva slogs kupédörren upp och Anna kastade in sina väskor.
”Tjena bönor”, hälsade hon glatt och var nära att ramla omkull då tåget ryckte i gång. Lily hade redan bytt om och fäste prefektmärket på sin klädnad.
”Hej Anna”, sade hon varmt och hoppade över flickans kappsäckar för att komma ut i korridoren. ”Vi ses om en halvtimme!” Med de orden gick hon iväg mot prefekternas kupéer.

Hela resan var Leevi på helspänn. Hon hade redan planerat vad hon skulle säga, hur hon skulle bete sig, men Remus syntes inte till. När tåget saktade av till Hogsmeadestationen hade Leevi ännu inte sett en skymt av honom. De skyndade från tåget till droskorna och delade en med två yngre pojkar från Ravenclaw.
Hogwarts var sig likt, och då Leevi sjönk ner på en bänk vid Gryffindorbordet suckade hon av njutning. Det var något med Hogwarts som gjorde en hemmastadd, man kände sig alltid välkommen. Dumbledore talade kort och maten uppenbarades på tallrikarna till glada rop och skratt.
Lily fnös ljudligt och Leevi lyfte blicken för att hitta orsaken: James passerade dem, tillsammans med Sirius och Peter. Leevi rynkade på pannan och försökte hitta Remus, men till ingen nytta. Var var han? Hade det hänt något? Eller var det på grund av henne som han inte kommit? Leevi sjönk i en nedstämd tystnad.
Måltiden förflöt utan att Remus Lupin syntes till, och Leevi övervägde redan att fråga Sirius var han var. Men de visste säkert att Leevi lämnat Remus, och det vore konstigt att fråga. Så istället följde hon Lily och Anna upp till Gryffindortornet. Uppehållsrummet var fullt av elever som alla verkade vara på gott humör. Vissa höll på att göra sista minutens läxor för följande dag, och Leevi kände sig nöjd över att hon fått allt gjort i Frankrike.
Trots att de skulle ha trolldryckskonst genast följande morgon fann Leevi det svårt att somna. Hon kröp upp på fönsterblecket och såg ut på det månbelysta landskapet. Det var fullmåne den natten, och den speglades vackert i sjön. Det lyste i fönstren på den lilla stugan där Hagrid bodde, men annors var det öda på markerna. Leevi försökte föreställa sig de vackra gårdarna från Beuxbatons till Hogwarts, och tanken fick ett leende att sprida sig på hennes läppar. Nej, Hogwarts var i all sin vildvuxna prakt just så som hon ville ha det.

Följande morgon då de satt och åt morgonmål i Stora Salen gick professor Snigelhorn runt och delade ut inbjudan till en av sina fester åt medlemmar i Snigelklubben. Lily öppnade snabbt det lila bandet och vecklade ut pergamentet.
”En fest till ära för en ny termin. Nästa lördag”, läste hon. ”Och vi får ta med oss en avec!” Men Anna lyssnade inte, för hon hade följt Snigelhorn med blicken då han gick över till Hufflepuffbordet.
”Du har inte berättat att Justin är med i Snigelklubben!” sade hon förorättat åt Lily.
”Han är talförande i trollformelklubben och vann den där internationella trollformeltävlingen under sitt fjärde år, vad trodde du?” Svarade Lily och lade undan Snigelhorns brev.
”Vem tror du han ska ta med på festen?” Leevi log och gömde det bakom sin tekopp. Anna tycktes inte ha kommit över sin förälskelse än.
”Kanske du går och frågar honom”, föreslog Lily sakligt. Anna spärrade upp sina ögon i låtsad förfäran.
”Jaa, om du inte gör det, så gör jag.” Leevi började resa sig, men Anna hann före.
”Nej, nej, sitt ner! Jag frågar när han lämnar salen.” Leevi satte sig nöjt och utbytte en blick med Lily.
Och så som hon lovat, då Justin och hans vänner lämnade Hufflepuffbordet skyndade Anna efter dem. Fem minuter senare kom hon tillbaka med ett brett leende.

Klockan fem, då den sista lektionen var förbi, rusade Leevi glatt upp till sin sovsal och slet fram ett avlångt paket som legat gömt under hennes säng enda sedan hon kom till Hogwarts. Ut ur paketet gled en kvast. Dess skaft var gjort av rosenträ och kvistarna var av björk. I ändan hade man med gyllene bokstäver graverat ordet Faucon. Det var en mycket dyrbar kvast, som Leevis far köpt åt henne som tröst på grund av flytten till England.
Leevi bytte om till varmare kläder och skyndade sedan nerför trapporna, förbi en förvånad Anna och fram till en brett flinande James, som även han höll en kvast i handen. Hans ögon vidgades då han fick syn på Fauconen.
”Jag har sett såna där i tidningar, får jag..?” Leevi räckte fram den franska kvasten och lade märke till att även James hade en kvast av fin kvalité, men det var något engelskt märke hon aldrig hört talas om.
”Ska vi gå?” Frågade hon slutligen med ett leende och James räckte tillbaka kvasten. De skyndade till quidditchplanen, och Leevi rös mer av förväntning än kyla. James låste upp ett förråd och hämtade en klonk åt dem att öva med. Under tiden satte sig Leevi på sin kvast. Den vibrerade lätt, och då hon sparkade ifrån marken susade den snabbt uppåt och vände smidigt vid minsta beröring.
James gjorde henne snart sällskap i luften och de flög några varv runt planen medan de kastade klonken mellan sig. Det kändes underbart att vara tillbaka i luften igen, och läderhandskarna Leevi bar kändes bekväma, mjukna av användning.
”Ska vi börja då?” Frågade James högt. De hade tur, för det blåste inte alls, och Leevi flög upp till de tre målstolpparna. Som hon alltid gjorde gav hon var och en av dem en klapp, och vände sig sedan mot James.
En timme senare landade de åter på marken, båda med breda leenden. Leevi för att hon fått göra något hon älskade; James för att han hittat sig en ny vaktare.

Fick en idé om att kasta mig från ett berg och försöka flyga... Hmm. Anyways, jag tror jag får Sirius för mig själv. Bara från det att James frågade Leevi om han fick hjälpa henne med bagaget och hur han rufsade till håret har jag börjat tro att han tycker om Leevi. Annars är det Remus som ser till att hon inte bara "utnyttjade" honom och hade honom bara för att, som pojkvän alltså. Älskar att få läsa denna och den är helt amazing skrivet, clichérna finns inte med här känns det inte som. Knappt isåfall x) en sak som jag känner igen på min omgivning i verkligheten är hur Leevi sa till Anna. "Om du inte frågar honom, så gör jag det." Funkar varje gång. Haha

/Kram {>: Sirius :<} flickvän. c:

Trezzan Vi ska inte börja med det här igen : D Sirius ♥
Men jag säger inget om Leevis kommande förhållanden! Hihii, det blir invecklat, men mer säger jag inte (;

Like always! ♥
Trezzan
Vad säger dig att du får Sirius för dig själv bara pga Leevis förhållanden? D: ♥

Grand!♥ (enligt google översätt så betyder Jättebra - Grand på franska)