Dark Paradise [SV]

Varse när kommer du skriva mer?

beror på när jag vill och är inspirerad snart börjar skolan också - vilket betyder mindre kapitel

synd för jag längtar redan xD

Jag har ett mycket sorgligt uttalande att säga, nästa kapitel är det sista Känner mig asdum som säger så åt er, men det måste ta slut. I'm sorry, men då jag skriver en berättelse så vet jag exakt då det ska ta slut. Om jag fortsätter skriva så blir det bara sämre. Ni kanske inte förstår, men jag hoppas det. Det har varit hur kul som helst att skriva och ni är fantastiska läsare. Det kanske kommer en epilog också. TACK!

Åh, jag förstår, helt klart! ♥ Men ändå sorgligt, du skriver så otroligt bra, jag kommer längta efter denna fanfictionen mycket. I alla fall tack till dig som har skrivit, incredible! ♥ Men ja, jag är taggad inför sista kapitlet ändå, och epilogen lät inte så du, den heller. Om du skriver en ny fanfic, måste du säga till! Det var väl det, tack för alla långa och episka kapitel.

ÅNEJ! Men jag förstår dig, det är inte lätt att skriva en fanfiction!♥

Tack Dream! Du får mig alltid att känna mig mer självsäker, vilket jag verkligen uppskattar!! håller på att skriva en ny novell, men tyvärr är det inte om The vampire diaries... kanske får jag nya idéer och börjar skriva en ny fanfic en dag!

Åh, då uppskattar jag att jag gör det (?)!
Okej, det är i alla fall något, inte TVD men det blir säkert sjukt bra ändå.
Vi får hoppas på det du.

Sista kapitlet då, gaad jag kan inte förstå det Men jag har tankarna om en epilog, så ni slipper inte av med mig så lätt! Enjoy your chapter -->


Chapter 11 – Is it love?

Jag hade ingen aning om hur vi hade lyckats hitta till huset, eller ens hur vi ens hade sluppit ända dit. Jag hade inget som helst minne av hur vi hade tagit oss upp för trapporna i hallen till övervåningen. Men det var endast en tanke som slog mig då jag vaknade morgonen därpå, jag låg bredvid Nik i hans stora sovrum, om man ens kunde kalla det för sovrum. Ordet sovrum i mina öron lät som ett litet rum med en säng och lite andra möbler, hans var snarare en stor kammare.
Då jag vaknade på morgonen sänktes de smala solstrålarna genom gardinerna på oss, jag hade förstås haft oturen att ha ansiktet precis i en irriterande liten glimta. Medan Nik hade huvudet i den mörka skuggan, nog för att han förtjänade det. Jag kände på mig att han ofta hade mycket att tänka på och aldrig hade chansen att sova ut riktigt ordentligt. Det var riktigt underhållande att beskåda hans fridfulla ansikte samt höra hans tunga andetag då han sov.
Paniken hade inte ens slagit mig då jag vaknat upp i hans säng, vilket det alltid brukade då jag var med killar. Fast det var något annorlunda med Nik, något som fick mig att känna mig väldigt lugn, för det kunde väl inte ha med det att göra att jag var vampyr?
”Caitlyn...”sade han plötsligt, jag ryckte till från min position på mage riktigt intill honom. I tung sömn vände han på sig med slutna ögon, den store stygga vampyren pratade i sömnen! Det var skrattretande gulligt på något sätt, det fanns inga ord att förklara det.
Fast det skulle inte förvåna mig om jag snart skulle bli relegerad från Hogwarts, med tanke på alla lektioner som jag skippade. Konstigt nog så var det inte det som jag brydde mig om för tillfället, det enda jag brydde mig om just nu var Nik och hans familj samt min vänner och Mike. Det var konstigt, jag hade aldrig känt så förut, skolan hade alltid varit viktig för mig. Hela vampyr grejen hade visst förändrat mig i alla fall.
”Nik”, sade jag med ett litet leende. Han reagerade inte på det, utan fortsatte att tungt andas i sin djupa sömn. Jag himlade med ögonen och såg mig omkring i rummet, det var magnifikt. Med stora tavlor, men inte så mycket möbler.
”Jag...älskar...dig”, mumlade Nik. Mitt hjärta stannade och jag bokstavligen stirrade på honom. Hans sömn fick honom mer skrämmande, han fick inte säga så! Det skrämde ju vettet ur mig, som tur visste han inte själv att han sade det och vem vet ifall han verkligen menande det åt mig? Så småningom skulle jag förmodligen säga samma ska tillbaka, men det skulle nog ta ett tag.
Med ett litet leende slog jag till honom på armen, vilket fick honom att direkt vakna upp och se sig förvirrat omkring. Jag kunde inte låta bli att börja skratta, han såg både skrämd och barnslig ut.
”Inte kul”, muttrade han innan han föll tillbaka ner mot dynorna. Jag skrattade fortfarande, så att mina magmuskler gjorde ont. Han skakade på huvudet och böjde sig över mig innan han kysste min panna.
”Visste du att du talar i sömnen?”frågade jag medan jag log så brett jag kunde med skratten i halsen. Niks leende försvann.
”Gör jag väl inte?”utbrast han.
”Gör du visst”, retades jag. ”Du sade mitt namn.”
”Men det är ju bra, inte sant?”sade han tyst innan han kysste mig. Mitt hjärta tog ett stort skutt, han var för perfekt. Jag ville aldrig lämna honom, aldrig mer. ”Vad sade jag till?”
Jag drog på munnen och tittade mig omkring i rummet.
”Du sade att du...älskade mig...”sade jag dröjande utan att titta på honom. Jag kände hur han stelnade till, det var för tidigt. Jag borde inte ha sagt något, utan bara hållit min stora käft fast. Han tvingade mig att se honom in i ögonen, de som jag fortfarande drunknade i och fick fjärilarna i magen att spinna runt som några värre idioter.
”Jag älskar dig, Caitlyn”, andades han. Jag kunde känna hur gråten började välla fram i halsen istället för skrattet, jag visste inte varför men då han sade det så betydde det mer än något annat.
”Jag älskar dig med”, viskade jag innan jag lade armarna om honom och kysste honom. Han verkade mer lättad över att jag hade sagt det, ivrig över vad jag hade sagt. Han hade nog aldrig hört någon säga så åt honom förut, jag kunde känna hur känslorna välde fram från honom. Allting var perfekt, det fanns ingen återvändo längre, jag skulle stanna hos honom – för alltid.

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

”Här ligger ni och har det skönt.”
Jag ryckte till vid rösten som jag genast kände igen. Klockan var långt över tolv på dagen och vi hade ingen som helst lust att stiga upp än.
”Kol!”utbrast Klaus och tog upp den första bästa skon som han hittade på golvet och kastade den mot sin bror som stod i dörröppningen. Smidigt hoppade Kol undan medan han dog en tugga av äpplet som han höll i.
”Chill out bro”, flinade Kol och höjde ögonbrynen åt mig. Jag himlade med ögonen och gömde mig under täcket för att inte behöva se på honom.”Men ni två vill nog komma ner snart, vi har besök...”
”Vem?”ville Klaus genast veta, hans röst hade förändrats. Han var allvarlig och väldigt misstänksam, samt på något sätt beskyddande.
”Esther”, mumlade Kol. Mitt hjärta stannade igen, så många gånger som det redan gjort det så borde jag väl dött redan. Men på något sätt så hade inte det hänt. Esther, Klaus moder som ingen gillade och ville döda sina barn.
Då Kol försvunnit skyndade sig Klaus att klä på sig, jag förstod varför. Esther var ingen som man ville leka med, hon hade sina trix och jag hade ingen lust att träffa henne, men jag var tvungen för Klaus skull. Han behövde mig och jag behövde honom, genom vått och torrt.
”Du borde stanna här”, sade han medan han drog skjortan över huvudet. ”Ifall hon vill döda mig så kommer hon göra det genom dig.”
”Jag klarar mig”, lovade jag fast jag kände hur rädd jag var. Aldrig förr hade jag känt på det sättet, att rädslan åt upp mig inifrån, det var en hemsk känsla. ”Hur mår du?”
Jag lade armarna om honom och såg upp i hans ögon, de var oroliga. Jag hatade då han var orolig, det passade inte honom. Nik var en stark hybrid som inte var rädd för något, jag hade förstört honom. Allting var mitt fel!
”Kom nu”, sade han avvärjande och drog sig ur mitt grepp. Det sårade mig inte, han hade så pass mycket att tänka på i alla fall.
Långsamt gick vi ner till vardagsrummet, där stod hela familjen samlad. Kol, Rebekah och Elijah stod på ena sidan om rummet och såg på en kort kvinna med ett strikt uttryck. Jag fick genast massvis med respekt för henne. Bredvid Esther stod en lång man med brunt hår, jag förstod att det var Finn – den sista i Mikaelson truppen.
”Niklaus”, sade kvinnan. En rysning gick genom kroppen på mig där jag stod snett bakom Nik, i ett försök att gömma mig själv en aning. ”Och du måste vara Caitlyn?”
Klaus blick spändes, en obehaglig spänning var satt över rummet. Ingen verkade vara speciellt bekväm av situationen och jag förstod verkligen varför. Esther var ingen som man skulle leka med, det förstod jag genast.
”Vad gör du här mor?”frågade Klaus istället för att få till sig uppmärksamheten istället för att alla skulle stirra på mig. Jag hatade att bli påstirrad, det var obehagligt.
”Jag ville se mina barn”, svarade Esther lugnt. Jag hade lust att fnysa, det ville hon förmodligen inte alls, hon hade väl en ny plan om hur hon skulle döda dem.
Det kändes som om hela processen tog en sekund, allting hände på en och samma gång. Esther höjde sig högra hand mot mitt håll och sade något på ett språk som jag inte kände igen. På ett ögonblick var jag framme vid henne med något spetsigt som trycktes mot min rygg då Finn höll i mig. Klaus hade inte ens reagerat, inte hans syskon heller. Magi var verkligen underligt, men Esthers magi var mer kraftfullt än något annat.
”Släpp henne!”sade Nik med blicken spänd på Esther under tiden som jag försökte dra mig ut Finns grepp. Hur hade hon lyckats få mig att flytta på mig? Just hade jag stått sju meter ifrån dem och nu höll Finn i mig!
”Gör inget förhastat nu”, sade Esther varnande.
”Mor?”sade Rebekah chockat med en sårad blick på henne.
”Du också Rebekah, ingen av er rör er!”sade Esther allvarligt med en ilsken blick. Jag förstod ingenting, med tanke på hur kraftig hon var så borde hon väl ha kunnat döda dem redan? Eller?
”Finn, släpp henne!”sade Klaus utan att bry sig om vad Esther hade sagt.
”Tyvärr, broder”, sade Finn lugnt, det var första gången som jag hört honom uttrycka sig och jag gillade verkligen inte att han flåsade mig i örat. Det var inte precis bekvämt.
”Vad vill du, moder?”frågade Elijah lugnt med blicken på Esther. Han var den enda med stelt uttryck i ansiktet, utan att se det mista oroad ut. Kol såg mest chockad ut och visste förmodligen inte vad han skulle göra, Rebekah var mer orolig och såg på mig med stora ögon. Nik ville jag inte ens se på, jag ville inte se hans uttryck, det skulle göra alldeles för ont.
”Ni vet redan svaret på det”, svarade Esther. Såklart de visste, ville jag snäsa åt henne, att hon ville döda dem. Men jag skulle inte låta det ske, om jag så skulle dö på kuppen! ”Rör er inte, i så fall blir jag tvungen att döda flickan.”
”Du skulle endast våga”, väste Klaus mellan tänderna, jag såg på honom, hans knytnävar var spända och han såg mer omänsklig ut än vad jag någonsin sett honom. Det såg ut som om han kunde hoppa mot oss vilken sekund som helst. Vilket han gjorde, han tog ett snabbt språng mot Esther, men hann inte långt innan ett sköld var framför oss och han flög tillbaka in i väggen. Att Esther var en häxa var inget bra.
Kol var snabbt framme vid Klaus och höll i honom så att han inte kunde röra sig mot oss igen, för min och hans egen säkerhet. Finn tryckte pålen hårdare mot min rygg och jag gjorde allting för att inte börja skrika av smärta.
”Släpp henne, Esther”, sade Elijah medan han långsamt gick fram till Nik för att hjälpa Kol att hålla i honom.
”Utmärkt”, sade Esther avvärjande bredvid mig. ”Du är verkligen en bra fånge Caitlyn.”
Vid den meningen tryckte Finn in pålen i ryggen på mig, jag kunde inte låta bli att skrika ut ett smärtfyllt tjut. Jag hade aldrig varit med om något liknande, så ont som det gjorde. Det gick inte att förklara smärtan, men något som var värre var Niks sorgsna ögon där han stod utan att kunna röra sig.
”Gör ni som jag säger, så blir ingen skadad”, sade Esther lugnt och gjorde ett tecken mot Finn som genast drog ut pålen igen. Jag böjde mig matt framåt och försökte hålla blicken stadig, men jag var för svag. Alla konturer i rummet blev suddiga, men jag var tvungen att hålla mig vid medvetande.
Det som fick mig att få tillbaka hoppet var den saken att jag faktiskt var en häxa jag också, en mycket begåvad en också. Medan Esther samtalade med sina barn, så lyckades jag på något underligt sätt få fram min trollstav ur fickan utan att Finn märkte det. Han hade all uppmärksamhet på Esther som talade långsamt om att hon skulle få sin vilja igenom. Jag däremot hade inte använt mig av magi ända sedan jag blivit vampyr, så jag hade ingen som helst aning om ifall det skulle fungera, men jag var tvungen, för Niks skull.
Kol såg i ögonvrån vad jag höll på med och med en liten nickning av honom som ett tecken släppte han Klaus som genast tog ett språng mot Esther igen. Den här gången var hon oförberedd och förvånad över den rörelsen. Själv måttade jag en vass armbåge i magen på Finn innan jag pekade mig trollstaven mot honom och mumlade ”Expelliarmus” vilket fick honom att flyga in i bordet bakom oss.
Kol var snabbt framme vid mig då jag föll ner på golvet med en matt duns, mina krafter var slut.
”Upp med dig sötnos, vi måste få dig härifrån”, mumlade Kol medan han hjälpte mig upp på fötter igen. Jag kunde se hur Klaus, Elijah och Rebekah försökte samarbeta att få kål på Esther samt Finn. Jag hade aldrig sett något liknande, magi mot vampyrer. Det var både magnifikt och hemskt på samma gång.
Esther använde sig av flera sköldar, som inte hjälpte mot tre originaler. Finn däremot försökte få bort dem från Esther, vilket han lyckades bra med.
”Hjälp dem först”, sade jag matt och pekade mot syskonen. Kol tittade förvånat på mig men nickade sedan innan han satte av mot Finn och brakade in i honom som i en hockey-match. Om det inte hade varit på blodigt allvar så skulle det ha varit mycket underhållande.
”NEJ!”utbrast Elijah förtvivlat. Jag tittade snabbt mot det hållet som han skrik hade kommit ifrån. Alla stannade upp i vad de gjorde och tittade mot Finn samt Kol.
Finn ställde sig vingligt upp och backade undan från Kol som låg på rygg med en vit påle tryckt mot bröstet. Jag stirrade mot Kol som kippade efter luft, Rebekah var snabbt framme vid sin bror vars hy började förändras till en grå nyans. Klaus blinkade till och stapplade bakåt, medan Esther och Finn tog det som en fördel och försvann snabbt ut ur huset.
”Kol”, grät Rebekah medan den unge vampyrens kropp fattade eld. Klaus var snabb med att dra undan Rebekah från Kols brinnande kropp, Elijah lade armarna om Rebekah medan han såg hur Kol försvann.
För flera minuter stod de endast tysta och såg hur deras lillebror försvann, aldrig mer Kols retliga flin eller kommentarer. Även fast jag inte hade känt honom så värst bra, så kändes det som om hela mitt hjärta sjönk ner till tårna. Jag mådde illa, Kol var död. Det var svårt att förstå, det gick inte att förstå, att Nik och hans återstående syskon hade mistat Kol.
Då det endast fanns aska kvar på golvet snyftade Rebekah till i Elijahs famn, medan Nik långsamt vände sig mot mig. Jag tittade sorgset på honom och han tittade likadant tillbaka innan han gick fram till mig.
”Är du okej, sweetheart?”frågade han lågt då han satte sig på huk framför mig. Jag nickade, för chockad för att kunna öppna munnen och svara.
”Kol...”viskade Rebekah än en gång innan Elijah släppte taget om henne och vände sig mot Klaus.
”Esther kommer inte tillbaka längre”, sade han. ”Inte Finn heller, det skulle inte förvåna mig ifall han redan tagit livet av sig.”
Klaus nickade endast innan han vände sig mot Rebekah som fortfarande stod och skakade.
”Det är mitt fel...”viskade jag förskräckt. ”Om jag inte hade sagt att han borde hjälpa er istället för mig så...”
”Det är inte ditt fel”, viskade Klaus lugnt. ”Finn var inriktad på Kol i alla fall. Det fanns inget som kunde stoppa det.”
”Men...”
”Inga men, du behöver blod. Kom”, svarade Nik avvärjande innan han tog upp mig i sin famn och bar bort mig från Kols död.

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

Rebekah kastade Kols aska i en flod bredvid huset några timmar efter att Esther och Finn försvunnit. Vi alla hade stått samlade vid det tillfället, det var verkligen en tung dag. Men faran över att resten av originalerna skulle dö var över, Kol hade offrat sig för att rädda sina syskon och mig.
Vi hade bestämt oss för att försvinna från England, jag skulle sluta mina studier, magi var inget för mig längre. Det tilltalade mig inte på samma sätt längre och min kärlek till Niklaus var alldeles för stark för att jag någonsin skulle kunna överge honom igen.
Rebekah och Elijah skulle följa med oss då vi skulle åka jorden runt. Jag hade alltid velat se mer av världen, få se nya städer och lära känna fler människor. Nog för att det skulle ta tid innan vi skulle komma över Kol, men det var lättare att göra det då vi alla var tillsammans än då vi var isär. Rebekah och jag hade börjat komma väldigt bra överens då hennes humör kom tillbaka till det gamla vanliga. Det roligaste var nog då vi retade Nik över något, han förstod sig inte på oss, medan Elijah endast skrattade åt honom.
”Är du säker på att du vill det här?”viskade Nik då han lade armarna om mig bakifrån där jag stod uppe i hans rum och packade mina reseväskor. ”Du kan fortfarande ändra dig.”
Jag lutade mig lättat mot honom och skakade lätt på huvudet då han kysste min hjässa. ”Jag skulle ge upp allting för att var med dig, Nik. Det finns ingenting som kan ändra på det. Jag ska stanna med dig för evigt.”
”För evigt är en lång tid för en vampyr”, sade han allvarligt. Jag kunde inte låta bli att le, det var sant, en evighet för en vampyr var ju ända tills jordens undergång.
”Då har du en lång tid som du måste stå ut med mig”, retades jag. ”Jag är inte alltid så snäll.”
Det fick Nik att börja skratta. ”Det vet jag.”
”Jaså, det gör du?”flinade jag innan jag vände mig mot honom och tittade in i hans underbara ögon som än fick mina ben att vika sig. ”Du vet väl att jag älskar dig, inte sant?”
”Jag älskar dig med Caitlyn”, viskade han innan han kysste mig. Precis som alltid, kändes det som om jag föll in i ett Dark Paradise.


Tack för att ni läst!

Oh, it is adorable! ♥ Du skriver så himla bra, jag dör typ... :3 I alla fall tack för att du har skrivit den här fanficen, den har verkligen gjort mörka stunder till ljusa! Nu taggar jag inför epilogen, kommer längta mycket efter den här sedan när den är slut, oj nej. :'(

Du äger på att skriva, författare är nog rätt yrke för dig!