Uppdraget! (Rollspel Privat)

Jag börjar fundera på vad jag ska svara då jag kommer på det. " om vi väntar en stund till så kommer det börja gå hem folk, då passar vi på för om vi dyker ned i dem stor buskarna som står där så kommer fredsväcktarna gå med och se till så att alla kommer hem för då finns det inga här kvar, när dem är borta hoppar vi över det lilla staketet så drar vi in i skogen!" jag tittar på fredsväcktaren, han blänger på oss med en sträng blick. Jag fortsätter att kratta och tittar samtidigt på Lea när hon plockar.

"Bra Torccie. Du är ju riktigt smart!" säger Lea och ler. Hon plockar rödbetor då hon plötsligt kommer på något. "Eh, Torccie. Gillar du rödbetor?" frågar hon och tittar upp på Torccie som krattar.

Jag ser lite fundersampt på Lea, " alltså nja igentligen inte men jag kan äta det om det var det enda som fanns!" sa jag lite tyst så att ingen skulle kunna höra. " varför fråga du?" sa jag. Jag fortsatte att kratta då jag plötsligt såg det, inga jobbare åt hårat håll och inga fredsväcktare som ser på just oss. Jag tar tag i Lea och drar med henne bakom busken som jag hade sagt. Hon fick med sig burken också. Jag hukade mig och hoppades att ingen skulle se oss.

"Okej" viskar hon när dem är bakom busken då Torccie hade släpat henne dit. Hon hade burken med rödbetor kvar i händerna. "Jo, jag tänkte att vi kunde äta dem senare" viskar hon också. "Men du vi måste vänta tills det är helt tomt, om någon får den minsta glimt av oss kan det vara kört" Lea tittar mellan buskens grenar. Det är fortfarande några kvar på fältet.

Jag nickar med huvudet och ser att det är några kvar. Jag ville inte prata nu medans jag ser att det finns tre fredsväcktare kvar och vaktar.

Lea sitter fortfarande tyst vid busken. Mörkret faller och en efter en försvinner fredsväktarna. "Torccie" viskar hon. "Det är fritt fram"

Jag hör viskningen av Lea och gör det, jag tar språnget. Jag springer hukandes till staket, jag stannar tvärt två meterframför, tagtråd sån är högre en mig. Jag får kalla kårar och undrar om jag verkligen klarar hoppet. Jag tar sats och hopar. Jag flyger över, men jag tar i staketet och känner smärtan bränna i hela benet. Jag rammlar med en duns på det mjuka gräset och känner smärtan växa i benet.

"Torccie!" Lea springer och hoppar lätt över staketet. Hon sätter sig på huk bredvid Torccie. "Hur gick det?!"

Jag känner hur allt blod rinner ned från benet, jag känner smärtan krypa igen om hela kroppen. Jag börgar dommna bort i benet och helt plötsligt blir allt svart. Jag ser mig själv stå på en klippa, jag tänker hoppa. Jag tt sats och jag hoppar, ut för Klippan med i vattnet. Jag känner hur det slår till mot hm och jag vaknar snabbt. Jag tittar mig panikslaget omkring och känner fortfarande smärtan. Jag tiggt på det och set att hela benet är rött.

"Oh shit!" säger Lea när Torccie svimmar och vaknar. "Hur fan kan det bli så jävla mycket blod!!" Hon lyfter upp Torccie och bär iväg henne. Bort, bort från elvan. Men mot tian. Hon ser en stor ek. Hon hivar upp Torccie på en gren och klättrar sedan själv upp. Hon gör samma sak några gånger tills de är en bit upp från marken. Hon lutar Torccie mot stammen. "Andas lungt nu och försök att vara tyst" säger Lea allvarligt och börjar kavla upp Torccies ena byxben.