The Flower Games [SV]

Låt spelen börja!

LauraTree tittade sig omkring.
Arenan såg ut som en djungel, höga tärd, tjocka buskage och livsfarliga djur.
Djuren såg hon inte men hon visste som alla andra att de skulle finnas där.
Den enda skillnaden mellan denna arena och en riktig djungel var färgerna.
Allt var otroligt färgglatt och då förstod hon anledningen till sina kläders skrika färger.
”20, 19, 18.” Hon vände sig mot ymnighetshornet.
Skulle hon springa rakt in i blodbadet eller skulle hon springa in i den hemlighetsfulla skogen?
”15, 14, 13.”
Det var på väg att bli mörkt så hon bestämde sig att försöka få tag i något användbart och sedan sticka, och gömma sig i mörkret.


HarryPotterr gjorde sig beredd att springa mot hornet.
”3, 2, 1!” Gångången hördes och hon störtade mot en trave med klubbor av olika material som var runt tolv meter ifrån hennes utgångspunkt.
Hon såg hur Alva Rawenclaw hade fått tag i en bunt knivar och hon gömde sig bakom högen med klubbor.
Hon tog ett fast tag runt en klubba med korta vassa taggar på och vände sig om, bort ifrån hornet.
Hon såg Lavender3088 några meter i från sig och sprang emot henne, hon höjde klubban och Lavender3088 skallben knäcktes.
HarryPotterr vände sig mot Miss Black men hann inte möta henne.
En bred dolk genomborrade henne och hon föll död mot marken.


AlvaRawenclaw log nöjt när hon såg dolken träffa sitt mål.
Sedan hörde hon ett vrål som kom från Twix.
Twix hade sett HarryPotterr som en möjlig bundsförvant och vän så nu var hon argare än vanligt på AlvaRawenclaw.
Hon drog ut sitt spjut ur HannaPannas lik och kastade det mot AlvaRawenclaw.
AlvaRawenclaw dukade, men spjutet träffade henne i axeln.
Hon tjöt till men tystades snart av ytterligare ett spjut som Twix skickat iväg mot henne.


Ekkiis slängde sig in i en närkamp mellan Miss Black och Zmaragd och slog omkull båda två.
Hon bröt snabbt av Miss Blacks nacke utan omsvep och tog hennes yxa som sedan svingades mot Zmaragd som dog på fläcken.
När hon vände sig om återstod bara ett fåtal personer kvar vid hornet och hon förstod att dessa var karriäristerna: Twix, Solkatten, MadEye Moody, The Noble Lion, Hp-aren och henne själv.


”Ska vi gå en bit härifrån så att svävarna kan hämta dem?” Frågade Solkatten och de andra följde med henne.
På vägen ifrån ymnighetshornet plockade alla åt sig förnödenheter och vapen.
Solkatten själv tog upp en stor lila ryggsäck och plockade ihop en vatten flaska och lite vatten som hon stoppade i den, när hon såg en trälåda med ett rött kors stoppade hon ner det också.
Annars lät hon allt annat ligga på marken. Hon hade redan fått tag i en lång mantel som hon hade satt på sig, den var varm och stor nog att använda som sovsäck, och den var vattentät.
Hon hade också ett långsvärd och tre knivar som hon hade stuckit i bältet.


”Men de kommer ju aldrig.” Klagade Hp-aren och syftade på svävarna som skulle hämta liken på slagfältet.
I det samma började kanonen ljuda. Sex kanonskott, sex offer idag.
De satte sig på några stora stenblock och väntade.
Efter några minuter kom en silverfallskärm flygande. Alla började genast bråka om vems det var.
Hp-aren suckade.
”Men det finns säkert ett meddelande på den, vi kan ju kolla vem det är till innan vi börjar bråka.”
De andra lyssnade på henne men små gnabbades fortfarande.


Örner smög så tyst och snabbt han vågade, han hade inget vapen mer än sitt skärp som han hade lossat när spelen började.
Han hade sprungit och gömt sig i ymnighetshornet utan att någon märkt honom, det var därför inga svävare kommit än.
Han hörde hur karriäristerna bråkade och log, han smög upp bakom The Noble Lion och drog snabbt sitt skärp runt hennes hals.
Hon gurglade hemskt högt och han slog till henne i ansiktet för att hon skulle sluta.
Men de andra hade märkt honom.


Solkatten smällde till honom i ansiktet och The Noble Lion lyckades skära av både Örners skärp och hans hals.
Ett kanonskott skar genom tystnaden, sju döda.
”Det var därför svävarna inte kom.” Konstaterade Solkatten.
”Jag går och dumpar hans kropp bland de andra.” Sa hon sedan och slängde Örners kropp över axeln.
”Glöm inte huvudet.” Fnissade Twix och räckte henne det.
”Tack!”
”Ingen orsak. Nå vems är gåvan?” Frågade Twix och Solkatten började gå mot ymnighetshornet.


Gåvan var en tårta och tre cupcakes till MadEye Moody.
På lappen stod det: Om du kan se skillnaden mellan en cupcake och ett körsbär är du azum.
Det gjorde inte MadEye Moody klokare än hon var förut men hon delade i alla fall upp tårtan så att alla fick en lika stor bit, men hon la undan muffinsarna i sin väska till senare.
När solen gick ner kom svävarna, två stycken, och hämtade upp de sju tonåringarnas lik.
Då gick karriäristerna tillbaka till ymnighetshornet och slog upp två tält som de hittat.


LunaLovegood1 sprang allt vad hon hade, hon sprang förbi blodbadet och lyckades på något sätt komma oskadd till skogsbrynet.
Marken var sank och hon grep tag i en lian och svingade sig, så gott hon kunde, in i skogen.
När hon kommit en bit ifrån stannade hon och tittade sig runt omkring.
Träden var så höga att hon inte kunde se himlen och det flög omkring massa vackra fåglar i dess kronor.
”Okej, inte träden.” Sa hon för sig själv, hon sökte med blicken efter något annat som skulle ge henne skydd för natten.
Snart upptäckte hon en ihålig stubbe som hon kröp in i.
Nu kunde ingen hitta henne i alla fall.


Lupinfan ryckte till. Han hade just tänkt tanken att karriäristerna dödat nog idag, men nej tydligen inte.
Sju stycken mord, sex under blodbadet vid ymnighetshornet och ett nu vart de nu var.
Eller det kanske inte äns var någon av dem, det kunde ju till och med vara någon som klantat sig och dött på det viset.
Men Lupinfan bestämde sig i alla fall för att röra på sig, så han reste sig upp från stenblocket han suttit på, plockade ihop sina tillhörigheter och började gå.
Eter ungefär en halvtimma kom han fram till en bäck, han hade inte druckit upp vattnet i sin vattenflaska så han bestämde sig för att slå läger i närheten av vattendraget.
Han såg sig omkring efter ett lämpligt gömställe.
Perfekt, vid bäcken reste sig flera höga träd med grenar som hängde nästan ner i marken och det var högt gräs också så man skulle kunna gömma sig där utan problem.
Han tvättade av sig i bäcken och gick sedan mot trädet.


EMELESEL såg på medan pojken tvätta sig i ansiktet och på händerna.
Hon hoppades att han skulle tvätta sig, dricka lite och sedan gå därifrån.
Men det gjorde han inte. Han gick i stället fram till trädet intill hennes och försvann i virrvarret av gräs, kvistar och löv.
Fan, tänkte hon men sa inget.
Lupinfan stannade kvar på marken vilket var till både nackdel och fördel för EMELESEL.
Han kunde inte se henne men hon kunde inte heller se honom.
Hon låg stilla tills hon hörde ett lågt snarkande.
Tur, att han var så trött att han somnade medan hon var vaken. Och tur att han var så noggrann med att snarka högt nog att det hörde upp till hennes gren, tre fyra meter upp.
Hon klättrade ner så tyst hon kunde, hon hade inte fått med sig något från hornet mer än två bananer som hon satt fast i bältet.
När hon kommit utom hör håll började hon springa ifrån träden.


PotterHunger och ronnyponny stannade när de kom fram till ett stort vattenfall.
De kollade igenom det som de hade fått med sig från ymnighetshornet.
En stor filt, en fällkniv, en yxa, en plåtburk som innehöll konserverade gurkor enligt etiketten och ett par vantar.
De bestämde sig för att äta och öppnade burken med gurkor.
När de satt där kom plötsligt en silver fallskärm ner mot dem.
Det var en flaska med vatten, hmm konstigt, de hade ju slagit läger precis vid ett vattenfall.
De drack djupa klunkar av vattnet och tänkte att deras sponsor vem det nu var kanske tyckte att de borde dricka vatten som definitivt var rent.
När solen nästan hade försvunnit började ronnyponny fixa en säng åt dem båda, hon litade helt och fullt på ronnyponny och de hade ju bara en filt, så de fick bli en säng inte ronnyponnytvå.
Under tiden gick PotterHunger på en liten upptäcktsfärd.
Hon hade lämnat kniven hos och hade själv en lång kraftig gren som hon hade hittat på marken.
I en liten dunge hittade hon massa jordgubbar, eller det såg i alla fall ut att vara jordgubbar.
Hon plockade upp en och delade den misstänksamt på mitten med sin nagel och när hon såg det ljusröda fruktköttet blev hon nästan helt och hållet övertygad om att det var jordgubbar.
Utan att tänka på vad som skulle hända om det inte var det så smakade hon försiktigt på det röda bäret hon höll i sin hand.
Mmm, det var jordgubbar. Och det fanns ju hundra tals av dem.
Hon plockade så många hon kunde bära, men ändå inte så att det syntes vid en snabb blick att någon hade plockat av dem.
Sedan återvände hon till ronnyponny.


Ronald Weasley flämtade till.
Smärta, och ingen fjuttig sådan, det brände och sved i hans vad.
När han tittade på den fan han en giftgrön kort orm som satt fast i vaden.
Han var på väg att skrika men sedan kom han ihåg vart han befann sig och anledningen till att han befann sig i denna förfärliga djungel med träd och blodbad och ormar överallt.
Han tänkte så snabbt han kunde och tillslut kom han fram till att låta ormen själv avgöra när hen skulle lämna hans vad.
Det dröjde lite mer än tre kvart och när han såg att ormen äntligen släppte taget runt hans ben var han så svag att han inte orkade fullfölja sin plan om att slå ihjäl ormen, det skulle ändå inte hjälpa.
Regimen kunde hur enkelt som helst göra hundra likadana på några få sekunder.
Han sjönk ihop på marken igen och föll in i en massa hemska mardrömmar.


sanna1324567 tittade upp mot himlen, den var helt svart, inga stjärnor alls.
Men plötsligt började nationalsången spela och de dödas ansikten visades på himlen, det var:
.
Hon slöt ögonen och försökte sova, men det gick inte.
Det kändes som om skogen just började vakna till liv, allt verkade mer, uppmärksamt.
”Äsch, skärp dig nu.” Mummlade hon till sig själv. ”Det är säkert bara spelledarna som vill göra dig och alla andra mera vaksamma.” De hade säkert fyllt hela arenan med natt djur, men det sa hon inte högt. Hon slöt i stället ögon och låtsades sova.


Lisen563 tittade sig förvirrat omkring, allt som inte var på marken var alldeles ljust.
Allt från träden och buskarna till de färglada fåglarna, som för övrigt sov nu, lös med starka sken och färger.
Det var vackert och hon förstod nu varför spelledarna inte gett himlen varken en måne eller några stjärnor.
Det var ljust i alla fall.
Övertygad att hon inte skulle kunna somna reste hon sig upp och så fort hon rörde vid marken dök det upp lysande fotspår efter henne.
Hon stannade upp och betraktade dem, det tog över tio minuter innan fotspåren försvann.
Det skulle alltså vara lätt att jaga ett flyende byte på natten.
Hon började leta efter liv, även fast liven, vad det nu kunde vara, kanske skulle döda henne.
Inte tvärtom.



saganda tittade sig förtjust omkring, vattnet i floden framför henne var skimrande grön och helt underbart vacker.
Hon plockade fram sin vattenfalska för att dricka och blev chockad när hon såg att det vattnet såg ut som man kunde förvänta sig att vatten skulle se ut i en miljö full med lysande växter i olika färger.
Hon droppade försiktigt ut en droppe i handflatan, fortfarande lika mörkt och underligt.
Hon tog försiktigt en klunk ur flaskan, det var inget fel på det vattnet, det måste vara floden det är fel på.
Kunde den vara förgiftad?
Hon beslöt sig för att inte dricka ur floden om det inte var helt nödvändigt.
Hon tog fram sitt bylte med mat och började äta på en limpskiva med krusbärssylt på, efter en stund märkte hon att inte heller sylten lös, kunde de andra växterna som såg ätliga ut också vara giftiga.
Hon stoppade undan smörgåsen utan att vara hungrig och letade sig fram till et snor som hon redan visste att det fanns blåbär på.
Det lyste inte heller, men några meter ifrån fanns likadana bär, fast de lyste.
Hon beslöt sig att inte äta något som lyste alls och plockade lite av de o-lysande blåbären medan hon funderade på om hon skulle sova eller inte.

Jättebra skrivet! ♥

S U P E R A W E S O M E ! ♥

Fast jag dog...
Naej, det gör inget!

Wow!
Har du redan hunnit läsa allt?

Jag dog :<

OMG awesomeness as usual ♥

Skitbra!

Neeej jag dog jaja men du skriver jätte bra
_________________________________
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=19342&amp;page=1

Quick

Superbra skrivet!


”Glöm inte huvudet.” Fnissade Twix och räckte henne det.

älskar mitt mordiska jag ♥ >:'D

Jättebra!!
Jag är *gäsp* trött xD